Recension

Yngwie MalmsteenGitarrsolon gör ingen konsert

Under strecket
Publicerad
Annons

Fint folk kommer sent, brukar det ju heta. Och gitarrhjälte-Yngwie är förstås finast av alla. Åtminstone om man ska döma efter att det tar över en timme för honom att pallra sig upp på scen. Under tiden får man trängas med gubbar i olika åldrar och lyssna på klassisk musik. Inte den start man hade önskat precis.

Musikvalet säger något om hur Yngwie vill profilera sig. Han ser nog helst sig själv som en tidlös kompositör i stil med Beethoven, Paganini eller Mozart, snarare än en renodlad rockgitarrist. Och visst är han en sjukt duktig gitarrist. Han spelar så att det verkligen låter som ett rinnande vatten och får det att se smidigt och lätt ut. Influenser från just Paganini märks, och det ger hans gitarrsolon en annorlunda touch. Men det går inte att komma ifrån att låtarna bara är en fond som Yngwie kan få glänsa framför. Låtmaterialet är alltid samma kitschiga 80-talshårdrock. Musikerna kommer och går, senaste sångaren Doogie White kan vara borta imorgon. Allt och alla är utbytbara utom den store gitarrguden.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons