Recension

GisslanGisslan

Under strecket
Publicerad
Annons

Med Gisslan skulle den åldrade Bruce Willis med lätthet ha kunnat göra bort sig: åter igen spelar han en trött, egensinnig polis med äktenskapsproblem, som hamnar mitt i ett direktsänt gisslandrama. Die hard 4.0 är på gång, och bara det vore nog. Ändå tar han rollen, och han har rentav varit med och producerat. Varför? Möjligen för att Gisslan håller sig en liten bit utanför Hollywoods mainstream-fåra: regissören Florent Emilio Siri låter ofta kameran röra sig fritt och med en lekfullhet som för tankarna till David Finchers Panic room.
Detta gäller också handlingen, med tre desperata inkräktare i ett armerat hem. Realismen är av det smutsiga och våldsamma slaget, med ett grynigt foto, svettiga, skitiga pannor och bloddrypande avrättningar, men gäller bara det visuella.
Handlingen eskalerar på ett ganska osannolikt sätt: ett gisslandrama blir två, maskerade mördarligor gör entré, och Bruce får slita hund – lite lortigare än vanligt, så att kammen fastnar i pälsen, men det är ändå samma gamla jycke.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons