Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Girls ”Girls” tar farväl – blir det ett smäktande slut?

Nu börjar den sista säsongen av Lena Dunhams vågade ”Girls”, som golvade tv-publiken för fem år sedan. Det viktigaste som Dunham och serien åstadkommit är ett alternativt sätt att skildra kvinnors vänskap, skriver SvD:s Anna Hellsten inför premiären.

Adam (Adam Driver) och Hannah (Lena Dunham)
Adam (Adam Driver) och Hannah (Lena Dunham) Foto: Jojo Whilden

Girls

Genre
Drama
Medverkande
Lena Dunham, Allison Williams, Jemima Kirke, Adam Driver, Zosia Mamet
Längd
28 min

Manus: Lena Dunham, Jennifer Konner m fl. Säsong 6. Premiär på C More och HBO Nordic 13 februari.

I början av den sjätte och sista säsongen av ”Girls” sitter huvudpersonen och den aspirerande författaren Hannah Horvath mittemot en tidningsredaktör och säger att hon har starka åsikter om allt. Och så lägger hon till, utan att blinka, ”även om sånt jag inte vet någonting om”.

Det är inte bara en rolig replik. Det är framför allt en talande replik för en serie som alltid varit mer intresserad av att framställa sina huvudpersoner som mänskliga än som älskvärda – även när mänskligheten manifesterats som taskighet, nonchalans eller bara hederlig gammal självupptagenhet. När Lena Dunham uppvaktade tv-bolaget HBO med utkastet till serien 2010 beskrev hon hur hon ville porträttera en ”mittemellan-generation” som ”gått på adhd-medicin sen de var tolv”, som är ”överutbildade och underanställda”. ”De är mina vänner”, avslutade hon ”och jag har aldrig sett dem på tv”.

Stäng

KULTURCHEFENS NYHETSBREV – veckans viktigaste kulturtexter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    ’Girls’ har gärna skildrat sex som fumligt och konstigt.

    Annons
    X

    Till en början lyftes ”Girls” fram som ett slags skitig lillasyster till ”Sex and the city”, och de många jämförelserna utföll i allmänhet till ”Girls” fördel: den ansågs vara realistisk och jordnära, medan SATC betraktades som en fossil, hopplöst präglad av en 00-talets obekymrade konsumism och därtill gravt nerfläckad av två dåliga långfilmer. Det är dock dels ett tankefel att sätta likhetstecken mellan realism och kvalitet, dels är ju frågan hur realistisk ”Girls” egentligen har varit. Jag skulle snarare vilja hävda att dess främsta kvalitet, som bara blivit mer uttalad under åren, är att den inte varit idealiserande. Inledningsvis häpnade man över de ofta skämskuddiga sexscenerna – som när Hannah och Adam ägnade sig åt ett rollspel med Hannah som en hemlös 11-åring, eller när Marnie blev spyfärdig över att hennes dåvarande pojkvän insisterade på att de skulle ha ögonkontakt under akten. Men det banbrytande är snarare att man gjort rollfigurernas sexualitet central och också ganska vardaglig.

    ”Girls” har gärna skildrat sex som fumligt och konstigt och jobbigt, och man har envist vägrat skildra deltagarna enligt de vanliga estetiska reglerna, i synnerhet då Lena Dunham själv som insisterat på att få vara både naken och sexuellt aktiv på tv ”trots” att hon inte ser ut som en fotomodell. När Hannah i säsong två hade en kort romans med en rik läkare spelad av Patrick Wilson, en skådis med solid status som typisk tv-snygging, lät inte heller reaktionerna vänta på sig. En man som han skulle aldrig titta åt en kvinna som hon, hette det, och den vanligen hyfsat vidsynta tidningen Slate argumenterade även för att Patrick Wilsons riktiga fru är så snygg att förbindelsen mellan hans rollfigur och Lena Dunhams bara fungerar som ”fantasi”. (Den som försöker hitta motsvarande sannolikhetskalkyler över, säg, ”Entourage”-knubbisen Turtles sexpartners lär få leta länge.)

    Hanteringen av i synnerhet kroppar och sexualitet har bidragit till att ”Girls” hela tiden varit politiskt laddad tv, men det intressanta är att den aldrig haft en uttalad agenda att vara det. Serien har nosat på allt från sexism till hipsterism till ungas usla villkor på arbetsmarknaden men undvikit att göra pamflett av det. Och medan ”Girls” aldrig haft några jättesiffror så har den i gengäld alltid befunnit sig i en kulturell zeitgeist, serien har både betraktats som ett slags facit till sam­tiden och kritiserats för att inte förstå sig på den, inte minst på grund av att dess huvud­personer samtliga är vita. Lena Dunham är inte heller särskilt pr-slipad, och det har förstås fått konsekvenser i en uppskruvad omvärld. För ett par månader sedan, i samband med att Donald Trump meddelat att han tänkte strypa tillförseln av statliga medel till abortkliniker, sa hon till exempel att hon ”önskade att hon gjort en abort”. Hon utvecklade snabbt påståendet till att hon bara menade att det skulle öka hennes förståelse, men då hade folk förstås redan hunnit bli förbannade.

    ’Girls’ har utforskat ett av de mest laddade områdena inom regelboken för kvinnlig vänskap.

    Samtidigt är det just det där ”growing up in public”-draget som gjort både Dunham och serien så väsensskild från andra komediserier om unga människor. Hannah, Jessa, Shoshanna och Marnie har ju, till skillnad från figurer som Jennifer Anistons Rachel eller Sarah Jessica Parkers Carrie, aldrig skrivits fram som väninneideal eller coola drömkompisar; möjliga spegelbilder, absolut, men ofta i krassast tänkbara ljus. Så här fem år efter starten tänker jag också att det viktigaste som Dunham och serien åstadkommit är ett alternativt sätt att skildra kvinnors vänskap. Framför allt har den, i all stillsamhet, gjort upp med ond/god-dikotomin, och med tanken på kvinnors inbördes relationer som antingen gosigt systerskap eller iskalla catfights. ”Girls” har, till exempel, utforskat ett av de mest laddade områdena inom regelboken för kvinnlig vänskap via relationen mellan Jessa och Adam, Hannahs bästis och expojkvän. Det är en förbindelse som en mer traditionellt möblerad dramaserie hade utmätt något slags straff för, tänk bara på Dylan och Kellys misär i ”Beverly Hills”, men som ”Girls” hittills låtit rulla på utan att välja sida eller krympa ihop till en moralsaga om snäll och dum.

    Avslutningssäsonger ska dock, enligt all dramaturgisk logik, någorlunda knyta ihop säcken. Och starten av den sista säsongen har också satt ett tydligt fokus på Hannah: man har äntligen gett henne en fungerande karriär (som frilans åt New York Times), och under inspelningen spreds även foton där Hannah åter går runt med Adam i handen och en gravidprotes på magen – en antydan om att Dunham kanske kommer att skriva ihop en lika smäktande upplösning som i slutet av säsong två, där Hannah och Adam återförenades under rena ”Pretty woman”-formerna. Det var en omdiskuterad utveckling – vissa älskade att serien plötsligt blev en romantisk komedi medan andra såg det som en ful flirt med konventionalism – men så här i efterhand känns det framför allt som ett kvitto på Lena Dunhams genuina egensinne som berättare.

    I en desperat vädjan om fortsatt ekonomiskt understöd från sina föräldrar säger Hannah i pilot­avsnittet : ”Jag tror att jag kan vara min generations stora röst”. När hon ser deras klentrogna miner korrigerar hon sig snabbt och säger ”i alla fall EN röst för EN generation”. I en serie som excellerat i smart dialog ljuder den repliken alltjämt som dess främsta credo, en påminnelse om att den trots sin ikonstatus faktiskt aldrig utgett sig för att handla om något större än några människor i de röriga åren mellan tjugo och trettio. Jag vet fortfarande inte om jag skulle kalla dem mina vänner, men jag är oändligt glad över att jag fått se dem på tv.

    Annons
    Annons
    X

    Adam (Adam Driver) och Hannah (Lena Dunham)

    Foto: Jojo Whilden Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X