Annons

Ghibliska proportioner

Med Spirited away, Min granne Totoro och Det levande slottet har de flyttat fram gränserna för vad som är möjligt inom filmens värld. SvD tecknar ett porträtt av mästeranimatörerna på Studio Ghibli.

Publicerad

Nästa vecka har en fjorton år gammal film premiär på svenska biografer. I vår nyhetstörstande kultur kan det bara hända med en produktion som skapats i legendariska Studio Ghibli i Tokyo – och i detta fall heter filmen Prinsessan Mononoke och är regisserad av Hayao Miyazaki.

Samme Miyazaki, förstås, som står bakom Spirited Away, den enda icke-amerikanska film som någonsin vunnit en Oscar i kategorin bästa animerade film, Min granne Totoro vars rundhyllta, lurviga ande inte bara utgör själva inbegreppet för uttrycket kawaii (ungefär ”gullig” på japanska) utan också blivit studions symbol, och Ponyo på klippan vid havet som är den lika egensinniga som oemotståndliga versionen av HC Andersens Den lilla sjöjungfrun.

Men vad är det egentligen med dessa filmer som fascinerar så? Som älskas av alla från 3 till 103? Som gör att Studio Ghibli brukar utses till världens främsta animationsstudio – djupt beundrad även av Pixar som flirtigt placerade en Totorodocka i Toy Story 3! Låt oss ta det från början. Studio Ghibli grundades av Hayao Miyazaki, regissörskollegan Isao Takahata och producenten Toshio Suzuki 1985. De hade arbetat länge inom animationsbranschen, med såväl långfilmer och tv-serier, och var trötta på den pressande löpande band-principen och de emellanåt dåliga arbetsförhållanden som rådde vid de stora bolagen. Efter oväntad ekonomisk framgång med den dystopiska Nausicaä från vindarnas dal, som de alla tre var involverade i, bildade de sin egen studio vars grundprinciper var enkla, ambitiösa och orubbliga: Filmskaparna själva skulle bestämma över produktionerna. Yttrandefriheten som drivkraft skulle alltid gå före kommersiella hänsyn. Allt arbete skulle utföras inom Japans gränser och de anställda skulle behandlas som konstnärer.

Annons

Resultaten av dessa ambitioner kom att bli häpnadsväckande. Till att börja med finns det ingen animerad film som rent visuellt kan mäta sig med en Ghiblifilms detaljrikedom, skönhet och nyansering. Allt – från stora naturscenerier och hisnande flygfärder till ansiktsuttryck och minsta sotflaga – är tecknat med kärlek, engagemang och precision.

Engagemanget genomsyrar också själva berättelserna och särskilt frågan om människans förhållande till naturen. I Pompoko använder mårdhundarna magi för att skrämma människorna från markerna de vill bebygga och när det inte hjälper saboterar de grävmaskinerna. I Prinsessan Mononoke skövlas skogen för att användas i framställningen av vapen vilket leder till krig mellan djur och människor. I Ponyo orsakar nedskräpningen av havet närapå fiskflickan Ponyos död då hon fastnar i en konservburk. Men någon enkelspårig plakatpolitik enligt vilken ”naturen är god, människan ond” är det aldrig frågan om. Några av mårdhundarna i Pompoko adapterar väl till staden och lever i harmonisk symbios med människorna. Prinsessan Mononoke är själv människa men ändå på djurens sida i kriget medan filmens verklige hjälte, Ashitaka, väljer en mellanposition. Och Ponyo orsakar, sin gullighet och godhet till trots, en tsunami eftersom naturen råkar i uppror när hon fattar beslutet att bli en människa.

Ett annat återkommande tema, som hör ihop med naturen, är förstås närheten till andevärlden. I hart när varje Ghiblifilm utgör andar, demoner, drakar, häxor och trollkarlar självklara inslag i berättelserna. Ibland, såsom i Totoro och Spirited Away, tillhör dessa en värld som enbart barn och mycket gamla har kontakt med. Så är det fyraåriga Mei som först träffar en liten pälsig trädande och följer den genom hemliga buskage fram till den jättelika Totoro. Hennes pappa visar full respekt för såväl barnens tro som för de väsen han själv inte kan se. Föräldrarna i Spirited Away, däremot, är alltför konsumtionsinriktade för att visa andevärlden sin vördnad och blir därmed förvandlade till glupska grisar. Det blir Chihiro, dottern, som med stort mod tar klivet över till den andra sidan för att försöka bryta förbannelsen.

I Prinsessan Mononoke är hela naturen genomsyrad av kami, den andlighet som enligt shintoismen finns i allt. Shinto är den tro som ända fram till 1945 var statsreligion i Japan och som än i dag är i högsta grad levande, inte minst i form av de många miniatyrtempel man kan se i såväl städer som på landsbygd och som även figurerar i många Ghiblifilmer.

Kami finns i många olika former och under många olika namn: I Pompoko förekommer till exempel obake, varelser som liksom mårdhundarna kan byta form, oni som är demoner och karakase, enögda och långtungade paraplyn.

Men sida vid sida med dessa andliga och fantastiska inslag finns nästan alltid i filmerna ett starkt realistiskt drag, inte minst i människoskildringen. Karaktärerna blir psykologiskt trovärdiga genom att inte bara drivas av glädje, hopp och framåtanda utan även av avund, tvivel och övergivenhet. Så är Sosukes mamma i Ponyo ett levande porträtt av en självständig kvinna som inte bara lagar goda nudlar utan också i vredgad besvikelse över att maken inte kommer hem när utlovat dricker sig full på Sapporoöl. Och så har även de elakaste gestalterna försonande drag som gör dem intressanta: Lady Eboshi som äger vapenfabriken i Prinsessan Mononoke, till exempel, ser som sitt kall att rädda flickor från prostitution och behandlar sina anställda mycket väl.

Realismen återfinns också i de skrämmande krigsskildringarna, inte minst i Grave of the fireflies om två syskon som under slutfasen av andra världskriget försöker överleva på matrester de hittar i skyddsrummen i Kobe. Även i Det levande slottet och Prinsessan Mononoke finns kriget ständigt närvarande, även om det inte i lika hög grad drabbar huvudpersonerna. Att Ghiblifilmerna så pass ofta skildrar krigets fasor utan vare sig försköningar, förenklingar eller effektsökeri visar på en stark tilltro till den unga publikens förmåga att ta till sig svårare berättelser. Men kan också, förstås, ses som ett behov av att ständigt återkomma till det nationella trauma som andra världskriget blev för Japan.

Krig, andar, kärlek, häxor, familjerelationer, miljöförstöring och klassiska sagor: Studio Ghibli har gång på gång bevisat den animerade filmens fullständiga frihet. Och kanske är det just friheten – ständiga gränsöverskridanden, oändliga möjligheter – som fascinerar, älskas och beundras så. Samt, förstås, det faktum att konstnärlig integritet faktiskt inte behöver stå i motsättning till kommersiell framgång. För av de könsschabloner, som annars grasserar fritt i populärkulturen ses här inte ett spår. 3D-glasögon lär aldrig krävas för att en Ghiblifilm ska locka publik. Och har du någonsin sett en Totoromjukis, en Ponyoskrivbok eller en Porco Rosso-ryggsäck i en svensk leksaksaffär? Nej, knappast.

Malena Janson

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons