X
Annons
X
Recension

Lady Bird Gerwigs regidebut får hjärtat att gå i tusen bitar

"Lady Bird" är en väldigt rolig film, fylld av rappa replikväxlingar och lullig eskapism. Men filmens hjärta är framför allt den laddade mor- och dotterrelationen.

Såväl Saoirse Ronan som Laurie Metcalf Oscarsnominerades för sina insatser i ”Lady Bird”. Foto: UIP

"Hudnära". Det är ett fult ord, men ändå ekar det i huvudet bara några minuter in i Greta Gerwigs lätt självbiografiska "Lady Bird". Med täta bilder på Saoirse Ronans osminkade kinder, där vartenda akneärr syns, blir det väldigt hudnära. Så nära att man direkttransporteras till ungdomens finnigaste identitetssökande.

Även filmen gör en tidsresa till det tidiga 00-talets Sacramento. Lady Bird (Ronan), som egentligen heter Christine, är på väg hem med sin mamma (Laurie Metcalf). De sitter i bilen och snörvlar sig igenom slutet på ljudboksversionen av "Vredens druvor". Mamman vill insupa lugnet, men Lady Bird vill något mer. Ett bråk tar vid som slutar med att dottern kastar sig ut ur den rullande bilen.

Såväl Saoirse Ronan som Laurie Metcalf Oscarsnominerades för sina insatser i ”Lady Bird”.

Foto: UIP Bild 1 av 3

Det är människorna runtom dramadrottningen Lady Bird (Ronan) som drabbas av störst dramatik, bland andra juniorrepublikanen som hemlighåller sin homosexualitet (Lucas Hedges).

Foto: UIP Bild 2 av 3

Saoirse Ronan och Beanie Feldstein.

Foto: UIP Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X