X
Annons
X
Recension

Snäckan i berget Geologin uppstod ur en hajtand

Den danske naturforskaren Niels Stensen, alias Nicolaus Steno (1638-1686), längtade mot slutet av sitt korta liv till Florens, till Medicis hov, där han en gång levde lycklig. Men hans längtan var fruktlös, han satt fast, ensam och utbränd, som katolsk titulärbiskop i norra Tyskland. Först ett halvår efter hans död, i maj 1687, skeppades kvarlevorna söderut för att gravsättas i den florentinska basilikan San Lorenzo. En hake bara, en sista: lik i lasten var otänkbart för dåtidens vidskepliga sjökaptener. Och så kom det sig att Steno på sin sista resa färdades i en enkel trälåda - vars innehåll påstods vara böcker.
Jag tycker om den där historien. Symboliken må vara övertydlig, men den bär och berör och man anar hur långt den hade burit i händerna på en bättre författare än Alan Cutler, vars bok Snäckan i berget behandlar den olycksalige Stenos biografi.

Enligt gängse krav
sakprosans pennor är detta en bra och intressant bok, men höjer vi ribban till skönlitteraturens nivå, vilket förlaget inbjuder till, ligger besvikelsen snubblande nära. Reklamens löften om att Cutlers bok är en vetenskaplig thriller, omöjlig att lägga ifrån sig, infrias helt enkelt inte. Tursamt nog står historien för sig själv, ungefär som ett par nytvättade jeans. Vi får följa den briljante dansken alltifrån ungdomsåren i Köpenhamn, fördunklade av pest och svensk belägring, via de vidsträckta resorna och genombrotten, ända fram till slutet och eftermälet som den geologiska lärans grundläggare. Sannerligen ett fängslande levnadsöde, och tankeväckande.
Inte minst växelspelet mellan empirisk vetenskap och from religiositet ger oväntade inblickar i en epok som är mindre känd för tolerans än oförsonliga konfrontationer.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X