Annons

Genusvetare: Jämställdhetsintegrering är snömos

Könsneutrala dockor på förskolan Egalia.
Könsneutrala dockor på förskolan Egalia. Foto: FREDRIK SANDBERG / TT

Med anledning av Ivar Arpis granskning av hur jämställdhetsintegrering påverkar universiteten (del 1, del 2, del 3) har följande kommentar inkommit:

Under strecket
Publicerad

Har bladet tagits från munnen? Äntligen. Får vi prata om kön igen nu? Det kanske kan se ut så i efterdyningarna av metoo-kampanjen, men vi ska inte ropa hej än.

Den tillsynes så enkla frågan om vad kön är har gäckat forskare sedan den formulerats. Den ser enkel ut vid första anblick, vi är ju alla kön. Men vad är det vi är när vi pratar om kön? Är det vår biologi i termer av genitala, kromosomer eller hormoner? Är det vår juridiska status? Är det en uppsättning egenskaper? Är det en känsla? Är det bara ”performans”, alltså en sorts teater? Är det allt detta och kanske något mer? Är det inget av detta utan en annan sorts konstruktion? Hur ser i så fall denna konstruktion ut? Frågan om vad kön är verkar enkel för den som inte tänkt så mycket på kön och den känns samtidigt möjligen uttjatad för den som forskar inom det som idag ofta kallas genusvetenskap. Ändå är frågan svår att få ett grepp om. Är genusvetarna klara med frågan? Vad blev i så fall svaret? Är alla överens eller är alla i alla fall överens om att de inte är överens? Jag tror inte det och här menar jag att själva huvudproblemet ligger just nu. Det blandas friskt mellan äpplen och päron. I en salig röra slår journalister, insändarskribenter, politiker och (än mer tragiskt) forskare varandra i huvudet med huvudlösa inkonsistenser. Nu senast Ivar Arpi på Svenska dagbladets ledarsida.

Annons
Annons

Som en följd av de oklarheter som råder kring könsbegreppet följer oklarheter kring hur jämställdhet ska förstås. Och en sak kan jag säga: där Arpi målar upp en bild av genusvetenskapens överkyrklighet genom jämställdhetsintegreringen som slutet på den fria forskningen ser jag snarare hur jämställdhetsintegreringen utgör en våt filt av menlöshet som snarast leder dit jämställdhetspolitik brukar leda, business as usual.

I min ungdom på 80-talet jobbade jag på Uppsala kvinnojour och där hade vi en dikt på väggen med den ungefärliga texten ”Var rädd för ordet jämställdhet, det brukar båda illa, ett ord så fritt från allt förtret, som blott en byråkrat kan gilla”. Den här lilla dikten har kommit för mig otaliga gånger under mitt arbete med att skriva en vetenskaplig artikel om just jämställdhetsintegreringen av svenska universitet och högskolor. Den politiska åtgärd som nu fått Ivar Arpi att fatta pennan.

Min egen oro för jämställdhetsintegreringen är snarast att begreppet jämställdhet på grund av sin otydlighet förhindrar just radikala och djupgående processer.

Jämställdhetsintegreringen tar sin utgångspunkt i ett politiskt direktiv, formulerat av såväl alliansregering (!) som socialdemokratisk dito, som anger att jämställdhetsintegrering ska användas för att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. Samtliga statliga myndigheter ska ha planer för jämställdhetsintegrering och efter tio år av denna politik har nu turen kommit till universitet och högskolor. Från denna utgångspunkt har Nationella sekretariatet för genusforskning fått uppdraget och tagit fram ett material för att hjälpa sektorn med att ta fram och genomföra sina planer. Sedan i våras finns nu också jämställdhetsintegreringsplaner på alla svenska universitet och högskolor. Det finns alltså ett digert material att utgå ifrån när verksamhetens ska förstås och värderas och låt mig slå fast att detta på intet vis är entydigt.

Annons
Annons

Ändå uttalar sig Arpi som om denna spretiga verksamhet skulle leda till slutet för fri forskning. Arpi skriver ”Den kallas jämställdhetsintegrering. Det låter inte så farligt. För vem är emot jämställdhet mellan könen? Men jämställdhetsintegrering innefattar mycket mer än så. Begreppet jämställdhet används bara som en täckmantel för en mer radikal och djupgående process.” Här uttrycker han något centralt, att de flesta och även han själv är för jämställdhet mellan könen. Sedan gör han en märkliga helomvändning och konstaterar att jämställdhet kan användas som en täckmantel för en mer radikal och djupgående process. Vad är det då Arpi och de flesta med honom är för när de säger att de är för jämställdhet? Handlar det inte om att göra det ojämställda jämställt? I så fall kan man ju undra hur vi ska få ojämställdheten att försvinna utan radikala och djupgående processer? Man blir inte solbränd för att man säger sol tre gånger. Begreppet jämställdhet kan innehålla och betyda nästan ingenting (som hos Arpi) samtidigt som det skulle kunna betyda precis det samma som feminism. Min egen oro för jämställdhetsintegreringen är snarast att begreppet jämställdhet på grund av sin otydlighet förhindrar just radikala och djupgående processer.

Som bevis för sitt påstående om slutet för den fria forskningen tar Arpi spjärn mot ett normkritiskt perspektiv, vilket flera lärosäten (dock endast drygt tio av de 33) vill ta i bruk i sina handlingsplaner och i bruket av begreppet intersektionalitet. Det som säkert förvånar Arpi är att här skulle han få medhåll av ett antal genusvetare. Normkritik och intersektionalitet har kommit att bli någon sorts frälsartekniker för att förhindra alla typer av orättvisor i världen och även om den presentation Arpi gör är orättvist ensidig så dras dessa begrepp, i synnerhet de förra, med stora problem. Det borde dock inte komma som en överraskning för en ledarskribent på Svenska dagbladet att det finns djupgående och fundamentala skillnader mellan genusvetare, precis som det gör utanför genusvetenskapen mellan alla möjliga andra forskare. Forskningen är inte, och ska inte heller vara enig.

Annons
Annons

Min tanke om att jämställdhetsintegrering är ett tomt slag i luften behöver kanske ändå omprövas. Arpi ser uppenbarligen en revolution där jag ser snömos.

Alla som forskar vet att det går mode i vetenskapen, precis som det gör i perspektiv på ledarsidor och i konstens och litteraturens värld. Vi bör göra oss så fria vi kan från uppenbara massrörelser men människan tänker och verkar tillsammans – i forskningen är detta en grundbult – och därför är vissa utbrott av gemensamma preferenser oundvikliga. Så sker också inom genusvetenskapen.

Få discipliner har som genusvetenskapen samtidigt ställts vid schavotten och fått ta så mycket stryk för allehanda utspel från människor som likt Arpi har en stark arena och en hög röst, men som saknar insikt i den stora forskningsbredd som den vetenskap de kritiserar rymmer. Detta är betingelser ingen vetenskap – och ingen forskare – ska tvingas leva under. Samtidigt behöver svensk genusvetenskaplig forskning ta ett kritiskt grepp om begreppsliga monoliter som tagit plats i teoribildningen, men som kommit att dölja mer än de kastar ljus över. Ett bra exempel är begreppet ”normkritik”. Det används för att etablera ”överordning” på sätt så stelbenta att de ibland faktiskt lånar drag av Arpis kritik. Ett annat begrepp är kön. Vad menar vi när vi talar om det? Till detta kommer en självbild som genusvetenskapen odlar av att vara Den kritiska positionens hemvist, trots att institutionaliseringen går djupt och taket emellanåt är upprörande lågt.

Med detta sagt måste Arpi och övrig höger- och vänsterjournalistik med ett motstånd mot feministisk forskning inse att kritik av hela vetenskapliga discipliner knappast låter sig formuleras. Det speglar tillbaka som okunskap på den som uttrycker sig så. Det Arpi menade var väl också att ensidiga perspektiv som gör anspråk på att lösa allt ofta blir farliga. Så varför skriver han inte det? Istället gör Arpi precis det han kritiserar, han är ensidig, slarvig och han gör anspråk på att veta att det är genusvetenskapen som är det stora hotet i akademin. Min tanke om att jämställdhetsintegrering är ett tomt slag i luften behöver kanske ändå omprövas. Arpi ser uppenbarligen en revolution där jag ser snömos.

Annons
Annons

Stina Jeffner, feministisk sociolog/genusvetare vid Högskolan Dalarna

Ivar Arpi svarar direkt:

Att genusvetenskapen dras med vetenskapliga problem ägnade jag hela del 3 i artikelserien åt. Jag citerar ur den: ”I en studie som publicerades för ett år sedan i Econ Journal Watch – ”Undoing insularity: a small study of gender sociology’s big problem” – beskrev Charlotta Stern, docent vid sociologiska institutionen vid Stockholms universitet, tillståndet inom internationell genusforskning. Stern graderade sociologiska artiklar om kön, utifrån huruvida de tar forskningsläget om biologiska skillnader mellan könen i beaktande. Hon utgick från tjugo av de mest citerade artiklarna inom genusfältet mellan 2004 och 2014. Hon fann att bara en av tjugo integrerade forskningen om biologiska skillnader i sin analys. Genusforskningens trångsynthet kan jämföras med en broingenjör som vägrar lära sig om hållfasthet, eller en pilot som vägra läsa på om aerodynamik. Hur kan man göra anspråk på att förstå kön om man inte tar hänsyn till den mänskliga biologin? En seriös genusvetenskap borde ta Sterns uppmaning om att integrera biologin i sin forskning på allvar.”

För svar på övriga frågor i Jeffners replik hänvisar jag till den granskning jag har gjort.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons