X
Annons
X

Genussekretariatet: Arpi blundar för ojämlikhet

undefined
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD

Med anledning av Ivar Arpis granskning av hur jämställdhetsintegrering påverkar universiteten (del 1, del 2) har följande kommentar inkommit från Nationella sekretariatet för genusforskning:

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD Bild 1 av 1

Del 1 av 2

I en ledarartikel i SvD, "Genusvetenskapen tar över svenska universitet", skriver Ivar Arpi om Jämställdhetsintegrering av högskolor och universitet (JiHU). JiHU är regeringens uppdrag till samtliga statliga universitet och högskolor, samt Chalmers och Högskolan i Jönköping, att jämställdhetsintegrera sina verksamheter.

Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet har som uppgift att främja genusforskningens villkor samt att sprida genusforskning. Vi vill bemöta en del av de påståenden som Ivar Arpi framför.

Ivar Arpi hävdar felaktigt att Nationella sekretariatet för genusforskning har i uppdrag att "leda" arbetet med jämställdhetsintegrering av högskolor och universitet. Jämställdhetsintegrering är, och har sedan 1994 varit, regeringens strategi för att förverkliga de jämställdhetspolitiska målen. Nationella sekretariatet för genusforskning är en stödfunktion i arbetet, som givetvis leds av respektive lärosäte. Universiteteten och högskolorna är fria att själva lägga upp arbetet som de finner lämpligt, exempelvis att välja om de vill arbeta med jämställdhetsintegrering separat, eller tillsammans med det antidiskrimineringsarbete som också ska ske på lärosätena. Arbetet återrapporteras av respektive lärosäte till regeringen. Detta framgår av gällande regleringsbrev till svenska universitet och högskolor.

När Ivar Arpi läser lärosätenas planer får han "intrycket av att universiteten präglas av en nästan kompakt misogyni, rasism, funkofobi och heteronormativitet". Han godkänner dock inte denna beskrivning, utan förutsätter att problembeskrivningarna är dåligt underbyggda. Enligt honom gör lärosätena ett strukturellt felslut där de till exempel "går från att beskriva en ojämn fördelning till att direkt slå fast att orsaken beror på förtryck". Ett strukturellt felslut vore snarare att utgå från en skenbar neutralitet i befintliga strukturer och organisationer och att eftersträva skapandet eller upprätthållandet av lika villkor eller likvärdighet, när all offentlig statistik som går att uppbringa pekar på motsatsen. I arbetet med jämställdhetsintegrering har lärosätena, utöver det forskningsbaserade stödet från sekretariatet, utgått från tidigare forskning, utredningar, och även kartläggningar och rapporter från sina egna lärosäten, genom en omfattande inventeringsprocess. Svenska lärosäten är inte neutrala platser med ringa eller få problem kopplade till kön.

Ivar Arpi ifrågasätter vidare att lärosäten i arbetet med jämställdhetsintegrering vill inkorporera ett intersektionellt perspektiv. Han verkar dock ha missuppfattat vad intersektionalitet innebär. Det betyder inte att "addera privilegiepoäng", som han uttrycker det, i själva verket är det en sådan förståelse av makt och privilegier som intersektionalitetsbegreppet utmanar och utvecklar vidare. Intersektionalitet är ett begrepp – i genusvetenskap såväl som i andra vetenskapliga discipliner – som syftar till att undersöka hur olika maktordningar korsas, hur de interagerar i samhällen, organisationer och relationer, hur de förstärker eller utmanar varandra, och som främst används för att utveckla en mer nyanserad förståelse av makt, skillnad, utsatthet, etcetera än just additiva modeller.

Ivar Arpi har dock inte bara synpunkter på jämställdhetsintegrering, utan även på genusvetenskapen i sig, som han menar är "mindre av en vetenskap och mer av en sorts akademisk feminism, som bara en minoritet av befolkningen skriver under på". För det första: ett forskningsfälts vetenskaplighet är under alla omständigheter inte något en folkmajoritet beslutar om, det tror vi att Ivar Arpi egentligen håller med oss om? För det andra: genusvetenskap är en etablerad vetenskaplig disciplin som har utvecklats sedan 1960-talet. Den bedrivs vid universitet över hela världen, och organiseras i Sverige främst vid traditionella institutioner och ger grund- och forskarutbildning, bedrivs som självständig forskning och som forskning i samverkan med andra discipliner, bedöms i samma kollegiala system som andra vetenskaper, och består av en mängd olika perspektiv, teorier, och epistemologiska traditioner. Precis som alla andra vetenskapsområden bygger således genusvetenskapens vetenskaplighet på akademiska strukturer och arbetssätt.

Genusvetenskap är dessutom ett maktkritiskt forskningsfält som ofta utmanar våra föreställningar om vad som är rätt och sant. Det gör inte genusvetenskap till en "överkyrka", som Arpi skriver, utan snarare till ett omistligt forskningsfält som vidmakthåller akademiska kärnvärden, inte sällan i strid med gängse uppfattningar om vem dessa är till för. I början av sin text beklagar Ivar Arpi att jämställdhetsintegrering, till skillnad från vad det låter som, inte handlar om "att utbilda om jämställdhet mellan könen, utan om att inkorporera genusvetenskapliga maktteorier i alla universitetens arbetsområden.". Lyckligtvis beklagar sig inte lärosäten över den givna sammanlänkningen mellan vetenskap och jämställdhet. De argumenterar istället självständigt och forskningsbaserat för att kunskap om makt krävs för att motverka ojämställdhet.


Maria Grönroos, tf föreståndare Nationella sekretariatet för genusforskning

Fredrik Bondestam, forskningssamordnare vid Nationella sekretariatet för genusforskning samt ledamot i regeringens expertgrupp för jämställdhet i högskolan

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Del 2 av 2

Ivar Arpi svarar direkt:

I sin replik vänder sig sekretariatet mot beskrivningen att de leder arbetet med jämställdhetsintegreringen av Sveriges lärosäten. Formellt sett kallas deras roll för en "stödfunktion". Men sekretariatet har rest runt och hållit föreläsningar och workshops för rektorer, chefer och samordnare. Varje enskilt lärosäte har skickat sina jämställdhetsplaner till sekretariatet där en grupp har arbetat med att ge återkoppling. Utöver det har sekretariatet skrivit en generell återkoppling samt tillhandahållit en serie vägledningsskrifter som specificerar precis vad ett lärosäte ska göra respektive undvika. När högskolorna och universiteten skickade in sina planer den 15 maj i år var dessa starkt präglade av genussekretariatets instruktioner. Stödja eller leda – ordvalet är inte det viktiga. Det viktiga är att det Nationella sekretariatet för genusforskning har spelat en helt avgörande roll.

Det är den som påstår något som måste framlägga bevis. Om man påstår att universiteten präglas av en nästan kompakt misogyni, rasism, funkofobi och heteronormativitet bör man framlägga bevis för det. Men i sina instruktioner till universiteten avrådde Nationella sekretariatet för genusforskning från att göra kartläggningar om hur det stod till på det egna lärosätet. "Det kan finnas pedagogiska och kunskapsmässiga fördelar med att göra lokala kartläggningar av identifierade problem, men generellt sett är det inte relevant att belägga redan kända strukturella orättvisor." I sin replik fortsätter de på samma spår och vill inte belägga sina påståenden om denna beskrivning av universiteten. Det behövs inga kartläggningar, menar man. Sekretariatet vet redan hur samhället ser ut och orsakerna därtill. Detta är inte direkt det förhållningssätt till verkligheten som traditionellt har definierat vetenskapen. Det är inte heller en inställning som anstår den organisation som är så instrumentell för arbetet med jämställdhetsintegrering på universiteten. Det liknar snarare ideologiproduktion. Att sekretariatet håller i en utbildning där man kan bli certifierad normingenjör, visar på hur sammanblandningen mellan ideologi och vetenskapliga anspråk sker.

För att förstå hur sekretariatet arbetar kan det vara bra att se vilka det är som styr arbetet där. Fredrik Bondestam forskningssamordnare vid Nationella sekretariatet för genusforskning samt ledamot i regeringens expertgrupp för jämställdhet i högskolan. I sin doktorsavhandling analyserade han akademisk jämställdhet utgående från Uppsala universitet. Enligt honom var det stor diskrepans mellan universitetens jämställdhetsplaner och faktisk jämställdhet. Bondestam sammanfattade genusmedvetandet vid svenska universitet som kämpande mot en "uppburen elit av svensktalande, vita, protestantiska kättare helt ointresserade av att informeras om sitt eget strukturella våldsutövande". När jag frågade Bondestam om detta i Studio Ett i onsdags menade han att detta var en "sjukt vacker formulering" som han fortfarande sade sig skriva under på. Frågan är om universiteten själva tycker att detta är en bra beskrivning av deras verksamhet. Frågan är också om universiteten själva tycker att detta är en beskrivning som ska vägleda omorganiseringen av hela deras befintliga verksamhet.

Fredrik Bondestam är alltså även ledamot i regeringens nationella expertgrupp för jämställdhet i högskolan. Tycker regeringen att de radikala teorier om makt som Bondestam torgför är vad jämställdhetsintegrering ska handla om?

Enligt hemsidan arbetar det 41 personer på Nationella sekretariatet för genusforskning. Av dessa är endast 6 män, vilket är mindre än 15 procent. I ledningsgruppen på sex personer är det endast Fredrik Bondestam som är man, vilket motsvarar cirka 17 procent. Vilken trovärdighet har en sådan organisation, om arbetsuppgiften är att jämställdhetsintegrera andra arbetsplatser för bättre könsbalans? Det kan ju vara så att könsobalansen har uppstått för att fler kvinnor än män har sökt sig till sekretariatet, samt att de kvinnor som har sökt har varit mer kvalificerade. Men om detta förklarar den enorma könsobalansen på sekretariatet, varför är detta sätt att tänka överhuvudtaget inte godtagbart när sekretariatet analyserar universiteten?

Jämställdhetsintegrering handlar enligt sekretariatets vägledning till universiteten om att "omorganisera befintlig verksamhet" och "förändra de maktstrukturer som ger diskriminerande effekter". Det vill säga det som ger upphov till könsobalans på olika positioner. Varför har man inte lyckats motverka maktstrukturerna på den egna arbetsplatsen, undrar man då? Faktum är att könsobalansen på sekretariatet är mer extrem än på universiteten. Med sekretariatets teorier om hur obalanser uppstår innebär det att maktstrukturerna på den egna arbetsplatsen måste vara oerhört starka.

Men detta handlar inte bara om tillsättningar av tjänster, jämställdhetsintegreringen påverkar även den intellektuella verksamheten, vilket jag skrev om i del 1 av min granskning. I sin söndagskrönika tar Anna Dahlberg, politisk chefredaktör på Expressen, upp ett ytterligare exempel på detta: "I jämställdhetsplanen på statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet står det exempelvis att "genusperspektivet och genusvetenskaplig litteratur (ska) integreras på alla nivåer i undervisningen." Institutionen har kontaktat ansvariga lärare och undersökt om genusperspektivet finns med i alla kurser på grund- och avancerad nivå samt hur könsfördelningen ser ut bland författare i kursplanen." Detta innebär att alla som arbetar med utbildningen påverkas.

Jag håller med sekretariatet om att det inte finns någon motsättning mellan vetenskap och att arbeta för jämställdhet. Konflikten uppstår när man använder sig av ovetenskapliga metoder, som snarare liknar ideologiproduktion, vilket sekretariatet gör. Då slösar man dessutom bort resurser på kontraproduktiva eller orättvisa insatser. Givetvis ska universiteten arbeta för lika villkor för både män och kvinnor, och för att motverka alla sorters diskriminering. Men det är inte vad Nationella sekretariatet för genusforskning arbetar för. De har en mycket mer radikal agenda än så. Och universiteten verkar till stor del ha köpt deras teorier rakt av.

Min kritik av den bristande vetenskapligheten hos genusvetenskap utvecklar jag i en separat artikel, som kan läsas här.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X