Annons

Per Wästberg:Genom tillvarons lervälling med klarsynt pessimism

Bo Bergman  (1869–1967).
Bo Bergman (1869–1967). Foto: Lennart Nilsson/TT

Kärleken är nåd och illusion, obarmhärtig naturmakt och egoistisk lust att forma en annans öde, menade Bo Bergman. Sig själv älskade han inte. Idag är det 150 år sedan den ångestridne Stockholmsförfattaren föddes.

Publicerad

Bo Bergman, 150 år idag, föddes vid Tunnelgatan i Stockholm och lekte på Adolf Fredriks kyrkogård, där Anders de Wahls morfar var kyrkvaktmästare. Från matsalsfönstret såg han Eldkvarn brinna 1878. Hemmiljön var sträng. Inget varmvatten, ingen el. Om fadern, postinspektören, skrev han: ”Hans husgudar hette Plikten och Punktligheten. Det var bara två varelser i hela världen som stod över honom; den ena var Gud och den andra kungen.”

Han började skolan samtidigt som Stanley fann Living­stone och tog studenten innan de första vita slagit ner sina bopålar i dagens Zimbabwe. En aprilkväll 1880 såg han från Skeppsbron ”det lysande feeriet som hälsar en hjältes återkomst efter fullbordad bragd”: Adolf Nordenskiöld steg iland från Vega. En septemberkväll 1885 hörde 15-åringen Kristina Nilsson sjunga från en balkong på Grand Hôtel; människor trampade ned varandra och han flydde till kaféet i Fersenska terrassen. Samma år bevistade han den svenska urpremiären på Ibsens ”Brand”. Men han kom för sent till 1880-talets utvecklingstro och till 90-talets fest. 

”Han föredrog att gå med solen i ryggen, då kunde han oavbrutet sticka käppen i sin skugga.”

Bild 1 av 2

Per Wästberg i samspråk med Bo Bergman på Klara kyrkogård, 1956.

Foto: Lennart af Petersens/Stockholms stadsmuseum Bild 2 av 2
Annons
Annons
Annons