X
Annons
X
Recension

M Ward Geniet M Ward klonar sig själv

Hur man än vänder och vrider på M Ward börjar och slutar allt med hans röst: En stämma som, enligt all logik, borde tillhöra en 75-årig whiskeytärd bluessångare från Mississippi och inte en 32-åring, född i Kalifornien, som hävdar att han aldrig ens rökt. Själv förklarar Matt Ward sin säregna röst med att han som tonåring började sjunga lågt för att inte väcka sina föräldrar när han spelade in sina låtar hemma.
Det är inte bara M Wards sångstämma som ger ett gammalt intryck, även musiken låter som om den legat nedbäddad på vinden under ett tjockt lager damm. I september släppte Ward sin femte skiva Post-war och den här gången ville han, trots albumtiteln som syftar på att han inspirerats av efterkrigstidens musik, blicka framåt. M Ward tog hjälp av ett band under inspelningarna men han kommer ensam till Södra teatern. I stället loopar han gitarrslingor och både spelar och körar mot sig själv. Han låter looparna fortsätta i Outta my head medan han går av scen och
kommer tillbaka med en öl i handen: En praktisk form av kloning.
Den före detta läraren Ward ser ut som Magnus Uggla, eller en ung Bob Dylan när han hänger på sig munspelet, och ömsom klinkar på sitt piano ömsom plockar på gitarrsträngarna. Det är inte bara rösten som fascinerar med M Ward: Hans gitarrspel får ord som gitarrvirtuos och strängekvilibrist att plötsligt kännas både uppfriskande och roliga. Att Matt Ward ensam kan skapa något så storartat måste förklaras med att han är ett geni. Kristin Lundell

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X