Annons

Genetiken går vilse i kulturen

Med hjälp av DNA-analyser kan man studera sådant som svenskarnas ursprung och utveckling. Eller kan man det? Utgångspunkten för befolknings­genetiken är i själva verket arkeologiska och politiska kategorier som inte går att applicera på genetiska data.

Under strecket
Publicerad

I takt med att DNA-analyser utvecklats till en tillförlitlig vetenskaplig metod för studier av förhistoriska ben, har frågor som kring förra sekelskiftet skapade slitningar inom humaniora och naturvetenskaperna på nytt väckts till liv. Studier av folkgrupper, som då utfördes av anatomer med hjälp av den sedermera utdömda skallmätningsmetoden, verkar återigen möjliga med hjälp av de mer exakta genetiska kartläggningarna. Att DNA-analys som metod är tillförlitlig är tyvärr ingen garanti för att tolkningarna av resultaten är det. De utgår nämligen ofta från subjektiva uppfattningar om kulturellt beteende och använder sig av arkeologiska kategorier som är illa lämpade för detta sammanhang.

Arkeologins utmaning är att försöka återskapa mänskliga samhällen, historiska skeenden och personliga livsöden utifrån materiella och biologiska lämningar. Föremål, byggnader och gravskick av alla de slag sorteras och typologiseras, och utifrån detta skapar vi mönster över tid och rum. Vad dessa mönster
representerar är den springande punkten: är det folkgrupper, samhällen, släktskapssystem, etnicitet, religion, handelsnätverk eller slumpmässiga kontakter? I brist på bättre har arkeologer sedan länge använt sig av begreppet ”kultur” såsom det definierades av etnologen Edward B Tylor i boken ”Primitive Culture” (1871). Kultur i denna mening anses inbegripa nästan alla aspekter av ett samhälle: kunskap, teknologi, ekonomi, trossystem, konst, lagar, traditioner, seder och bruk.

Annons
Annons
Annons