Annons
X
Annons
X

Gemenskap bröt sorgen

SAMARBETE. Att i mogen ålder flytta in i ett gemenskapsboende kan vara en främmande tanke för många. Så var det för Leif Holmström. Men när hans fru dog och han blev ensam i huset valde han ändå Sjöfarten i Hammarby Sjöstad.

– Jag har gått från den djupaste sorg, till att pallra mig fram hjälpligt med hjälp av kompisar, säger han.

Foto: GUNNAR LUNDMARK

Att bo kollektivt var ingenting för Leif Holmström. Nä, tanken hade inte slagit honom. Ändå hittar jag Leif på bottenvåningen i Sjöfarten, ett gemenskapsboende för folk över 40 utan hemmavarande barn. Mörkret har fallit över Hammarby Sjöstad – där det nyproducerade huset ligger – och han fixar småmumlande med belysning och annat inför en av kollektivets middagar.

Historien hur han hamnade här visar sig vara dramatisk, även om Leifs första svar på min fråga varför han valde detta boende ges med en klackspark.

– Jag halkade in på ett bananskal, säger han, och fortsätter att dra kablar.

Annons
X

Efter en stund stannar han upp. Lite oväntat börjar han berätta om hur hans fru rycktes bort alldeles för tidigt för några år sedan. Det var lugncancer. Sedan flyttade barnen ut ett efter ett.

– Plötsligt var jag solokvist, jag som levt omgiven av människor i hela mitt liv.

Leif Holmström, som också hade gått i pension, blev allt mer nedstämd. Han visste inte vad han skulle göra. Skulle han exempelvis bo kvar i det alldeles för stora huset?

En vän drog med Leif till Färdknäppen, Stockholms första gemenskapsboende för äldre. Leif trivdes med umgänget där. När Sjöfarten började byggas och man kunde ställa sig i kö anmälde han sig, trots att han fortfarande var mycket tveksam. Han gick på möten inför flytten, var väldigt svårflörtad, men så tog han ett lån på huset, betalade insatsen till en av de kooperativa hyresrätterna, hyrde ut sitt hus, och flyttade in i Sjöfarten. Han har inte ångrat sig, hittills.

– Jag har gått från den djupaste sorg, till att pallra mig fram hjälpligt med hjälp av kompisar. Nu är det riktigt bra fart, både i kropp och huvud. Gemenskapen tycks ha hjälpt mig och här fick jag också en uppgift, säger Leif Holmström, som var den som fick igång den gemensamma matlagningen.

Maten brukar vara hjärtat i ett kollektivhus. Så verkar det vara även här. På ett av husmötena bestämdes det nyligen att matlagningen skulle utökas från tre till fyra dagar i veckan. Eftersom det finns 51 hyresgäster i kooperativet innebär det att var och en måste laga mat och diska en gång var sjätte vecka.

Att laga mat och diska tillhör de uppgifter som är obligatoriska för de boende, men det finns förstås inget krav på att man sedan äter. Ungefär 30 brukar äta, och bortåt 40 på fredagar, då det alltid ordnas något extra festligt. Birgitta Thulén, Bogemenskapen Sjöfartens ordförande, tycker att 30 till 40 matgäster är lite, särskilt med tanke på att nästan alla boende i huset är singlar. Just nu pågår ett försök att få med fler.

Birgitta Thulén är van vid den här typen av boende. I 25 år bodde hon i en liten by i Dalarna, sedan flyttade hon till Göteborg och kollektivhuset Kornet. Eftersom Kornet var inrymt i ett elva våningar högt hus kallar hon det för en ”by på höjden”. Nu bor hon i en ”by på längden”. Bo­gemenskapen Sjöfarten återfinns nämligen i en huslängd med tre portar, med de tre trappuppgångarna sammanbundna på bottenvåningen, där de gemensamma lokalerna finns.

– En bygemenskap är förstås på både gott och ont, men jag gillar att bo så här. Var och en har sin egen bostad, men det finns användbara utrymmen som man delar i stället för att var och en har sin snickis eller sitt målarrum. Man kan skapa gemensamma aktiviteter och det känns tryggt att ha människor runt omkring sig som man känner.

Birgitta blev ”värvad” till Sjöfarten, berättar Eva Norrby, som också sitter i föreningens styrelse. Eva var med från starten, 2005. Då blev det klart att ­bostadsbolaget Familjebostäder skulle bygga kvarteret Sjöfarten och upplåta en del av det till ett gemenskapsboende. Det bildades en ideell förening av personer som stått i kö till Färdknäppen och ett år innan huset stod klart tog den nuvarande ”kooperativa hyresrättsföreningen” form. (Se faktaruta intill).

Intresset var stort. Det fanns långt fler intresserade än lägenheter. Men precis innan det var dags att flytta in hoppade mer än hälften av. Det fanns olika anledningar. Den främsta var att kostnaden för insatsen ansågs för hög. Plötsligt blev det bråttom att skaffa nya hyresgäster.

– Vi fick hjälp av bostadsförmedlingen, vilket innebar att många flyttade in utan att ha ­varit med i hela processen, säger Eva Norrby.

Första året i Sjöfarten har varit hektiskt. Föreningen har haft sex husmöten och mängder av styrelsemöten. Det har bildats elva arbetsgrupper som har ansvar för olika områden.

Eva och Birgitta pratar om två problem de stött på. Dels finns det de som inte vill engagera sig alls, dels finns det de som engagerar sig ”för mycket”, människor som har starka åsikter som de ogärna viker ifrån. Fast överlag har allt utvecklat sig bra, summerar Eva och Birgitta.

De tycker att åldersfördelningen i huset är bra. De boende är mellan 40 och 79 och medelåldern är 58. Det går fyra kvinnor på varje man.

– Vi skulle gärna se flera män här, säger Birgitta Thulén.

Annons
Annons
X
Foto: GUNNAR LUNDMARK Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X