Recension

Sen tar vi BerlinGehör för ung vilsenhet

Publicerad
Annons

För några timmar blir jag tillbakaflyttad till en annan tid i livet, till det stora allvaret, till andra sorters frågor. Den typen av frågor man alltför sällan ställer sig när man är över trettio: Hur ska man leva, och vem är man? Hur gör man för att inte svika sig själv och sina ideal? Hur står man emot omvärldens tryck och förväntningar? Vad gör man med den kliande rastlösheten och hur ska man våga gå upp ur sängen på morgnarna? Moa-Lina Croalls debutroman är fylld av sådana frågor, tjugoårslandets viktiga frågor. Frågor vi har en tendens att överge när vi bekvämt passat in oss i våra livsmönster. Frågor som sedan håller sig borta tills vi når medelåldern, då de inte sällan dyker upp igen; då under namnet fyrtioårskris.

Lou är en vilsen och känslig ung kvinna som dricker för mycket, är rädd för allt och alla och egentligen bara vill hålla på med sitt band. När bandkompisarna sviker åker hon och hennes bästis till Berlin, där de flyttar in i
ett ockuperat hus som rymmer ett kvinnokollektiv. De fryser och fryser, en ständig kyla råder i det ouppvärmda huset. Alla är ”trasiga”, ständigt detta ord, ”trasig”, som är så vanligt i den åldern. Frågorna bränner alltjämt medan kropparna fryser. Kompisen sviker. Och Lou blir kär i en av sina medsystrar i kollektivet.
Det är som en provkarta över en typ av alternativkultur där mycket lite tycks ha förändrats sedan 60- och 70-talen: det är linssoppor och storkok och festivaler och akustiska gitarrer. Hasch och stödfester och systerlig gemenskap. Moa-Lina Croall skildrar denna värld utan den ironi som är så vanlig numera, ja, faktiskt är hon ibland så idealiserande i sin skildring av kvinnokollektivets samvaro att jag har lite svårt att köpa den.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons