Ge rum åt stadens mellanrum

STHLM AT LARGE Stadens mellanrum är vår mest utnyttjade offentlighet. Ändå tycks de komma bort i debatten om Stockholms tillväxt. Arkitekturkritikern Rasmus Wærn efterlyser en helhetssyn på staden.

Under strecket
Publicerad
Klarabergsleden, den blå delen av tunneln i Södra länken och Alviksbron är alla mellanrum; transportsträckor mellan hem, arbete och handelsplatser, men de är likväl viktiga inslag i stadsbilden.

Klarabergsleden, den blå delen av tunneln i Södra länken och Alviksbron är alla mellanrum; transportsträckor mellan hem, arbete och handelsplatser, men de är likväl viktiga inslag i stadsbilden.

Annons

När staden är en arkipelag - vilket Stockholm är i mer än bokstavlig mening - är det lätt att stirra sig blind på öarna. Det är dessa som betecknar stadens livsrum, medan mellanrummen lämnas därhän som trivialiteter. De namnlösa landskapen mellan bostadsområden, arbetsområden och handelsplatser accepteras som ett nödvändigt ont, ungefär som korridorer i en byggnad, men omöjliga att beskriva med de begrepp som normalt används för att beskriva staden. Tendensen att fokusera på öarna i stället för havet mellan dem leder till en överdriven uppmärksamhet på den form av stadsenklaver som diskuterats på senare tid; Järla sjö i Nacka till exempel. Små miniatyrsamhällen med sin svaga relation till omgivningen som mest utmärkande drag.

Idén att skapa städer som konglomerat av fragment har sin historia. De flesta storstäder består av småsamhällen som med tiden vuxit samman, och till trädgårdsstadens teori från det förra sekelskiftet hör att stadstillväxten snarare skall tas omhand av nya enklaver än genom utvidgningar av kärnan. Det var också denna teori som låg till grund för efterkrigstidens ”new towns”; drabantstäder med tunnelbanestationerna i grannskapets kärna. Också för den postmoderna ideologen Kevin Lynch, som med boken ”The Image of the City” från 1960 formulerade det första manifestet mot upplösta stadslandskap, var det gränser, stråk och landmärken som definierade bilden av en stad. Områdenas kärna var huvudsaken, kanterna låg bortom arkitekternas omsorger.
De stora byggnadsprogrammen gick aldrig Lynchs väg; kontroversiell blev han dock först sedan verkligheten tolkats med helt andra begrepp. I ett projekt för den mest fragmenterade av städer, Berlin, presenterade Rem Koolhaas 1977 en modell att läsa staden som en upplöst struktur, där arkitekturen bara fanns som signaler och alla försök att skapa ordning av kaos bara skulle bli ett anakronistiskt självbedrägeri. Det är i denna motsättning, mellan ett harmoniskt stadsplanetänkande som i grunden skapats för exploateringar på jungfrulig mark och
ett accepterande av disharmonier som den moderna kulturens kött och blod, debatten nu står och slår. Någon bred teori att samlas kring i dag finns inte.

Annons
Annons
Annons