Annons
X
Annons
X
Ledare
Gäst

Mats Johansson: Ge oss president Bartlet åter till makten

I filmens värld har det redan hänt som händer i Washington just nu. Kulturen föregår ibland verkligheten, tror Mats Johansson.

Säkerhetsrådet
Hon fick en dålig idé, men bad om ursäkt. Det vore presidenten främmande.
Hon fick en dålig idé, men bad om ursäkt. Det vore presidenten främmande. Foto: Christine Olsson/TT

En av den amerikanske presidentens många kampanjer riktas nu mot en 58-årig popsångerska, Madonna. Hon sade i ett tal under den stora kvinnomarschen i Washington för någon vecka sedan att hon skulle vilja ”spränga Vita huset i luften”. På vilket USA:s president snabbt tog sig tid från tunga uppgifter till att svara att ”hon är motbjudande”.

Madonna har bett om ursäkt och förklarat att hon är emot våld och talade metaforiskt. Men skadan är skedd och gav minoritetspresidenten ännu en ursäkt att tala om något annat än verkligheten. Det är där utanför, i sin symbolvärld, han trivs bäst, ty i den är han kung och kan oemotsagd infria vallöftena till den vita maktens män.

Madonnas idé är dålig med tankebyggnadens historia. Där finns också många fina tavlor och möbler, samt en välskött trädgård med trevliga ekorrar. Jag vet, ty jag har varit där. Som symbol för väljarmajoritetens frustration över hyresgästens agerande får man söka bättre metoder för protest; presidenten vill inget hellre än att skapa motsättningar och provocera fram extremism som skulle legitimera hans styre, när han nu inte fick en majoritet av väljarna bakom sig i valet.

Annons
X

Efter första veckan i ämbetet har hans popularitet sjunkit, i en mätning så lågt som till 36 procent som ger honom godkänt, ännu lägre bland kvinnor, dem han sade sig vilja ta på ”kissekatten” (Pussygate). Vad nationens ”första dam”, den slovenska fotomodellen, tycker om Madonnas utspel är i skrivande stund obekant. Damerna kanske kan träffas till teparty och tala om saken?

Madonnas dåliga idé är inte ens originell. Som ofta har kulturen gestaltat en verklighet redan innan den hunnit inträffa. På filmkanalen Netflix kan man ta del av första säsongen av serien Designated Survivor (Utpekad överlevare) där Kiefer Sutherland spelar Tom Kirkman, tillförordnad president sedan någon sprängt hela kongressen i luften under den ordinarie presidentens tal till nationen.

Som obetydlig minister var Kirkman inte ens inbjuden, så när hela statsledningen försvunnit får han under viss möda försöka samla en chockad nation bakom sin späda gestalt. Vilket inte går helbra, särskilt inte som nya terrordåd följer och det anas en större vit konspiration bakom de påstått islamska attackerna.

När den nya säsongen släpps i mars ska det bli spännande att se hur manusförfattarna överträffar verkligheten, om det är möjligt. Detsamma gäller i maj för den andre seriepresidenten Frank Underwood (Kevin Spacey) i House of Cards som har varit på väg mot sin undergång i flera säsonger och – kan man hoppas – snart ska möta slutet på sin eländiga karriär.

Interiörerna från pågående serier som dessa känns ljusår från förvecklingarna i föregångaren West Wing, där den sympatiske president Bartlet (Martin Sheen) tilläts utveckla en moralisk dimension i det godas tjänst och inte bara hemföll åt de laster, cynismer, hat och hot som numera präglar bilden av amerikansk politik i allmänhet och livet i Washington i synnerhet.

Så var det också länge sedan denna miljö utgjorde en förebild för världen. Ronald Reagan var den siste tv-presidenten som levde upp till den standard hans gode vän James Stewart 1939 satte i Frank Capras Oscarsbelönade Mr Smith Goes to Washington, om den nyvalde senatorn Jefferson Smith som i sann scoutanda rensar upp i korruptionen i huvudstaden.

Det tycks som om den kollektiva fantasin hos den amerikanska filmpubliken nu för tiden har hunnit ikapp förändringen i verkligheten, förebådande dagens levande drama som utspelas som reality-show. Två av tidigare filmsäsongers påkostade katastroffilmer (2013), Olympus has fallen och White House Down, utspelades under storskaligt pang och bom i ett Washington utsatt för terror och militärkupp när Vita huset intas av ondskan i olika tappningar (Nordkorea och vitmakt).

Den som har följt serien The Americans, om hur inplanterade unga ryska agenter lever ett normalt familjeliv när de inte smyger runt i huvudstaden på spionuppdrag, kan heller inte klaga på att fiktionen skulle sakna täckning. Då tänker jag inte främst på alla rykten om den nya administrationens kontakter med Kreml utan snarare på de faktiska avslöjanden som gjordes 2010 då spionringen kring den ryska modellen Anna Chapman greps och utvisades, till förvåning för alla dem som tror att sådant bara händer i filmens värld.

Hur dagens fakta kommer att påverka fiktionen är ännu för tidigt att säga bestämt. Men med tanke på att ”alternativa fakta” är ledtemat för regimen skulle det inte förvåna om de nya storfilmerna och tv-serierna småningom kommer att skildra hur södern egentligen vann inbördeskriget, när slaveriet räddades och rassegregationen permanentades som statsideologi.

En presidentorder om att rensa ut gamla skolböcker kan vara att vänta. Många nya jobb kan skapas genom att politiskt korrekta historierevisionister utbildas, ett måste om USA ska kunna bli stort igen.

Så sätts ”Amerika först”. Mot resten av världen. Vapenägarna, abortmotståndarna och etnikerna kan knappt bärga sig.

MATS JOHANSSON är Säkerhetsrådets redaktör, cineast och författare till bland annat Frihetens idéer: USA inför 90-talet (Timbro, 1986), tillsammans med Peter Stein.

Annons

Hon fick en dålig idé, men bad om ursäkt. Det vore presidenten främmande.

Foto: Christine Olsson/TT Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X