Annons
X
Annons
X

Ge dygden utrymme att blomstra

Vilka ord är de vackraste på svenska språket? När Göran Persson var statsminister besvarade han frågan med ett citat ur Svante Foersters dikt
I detta land, kamrat: ”Votering är begärd och ska verkställas.” Man kan säga mycket om det svaret, men en sak är säker: Det är föga borgerligt.

Borgerligheten gillar demokratin därför att den låter människor råda över sina gemensamma angelägenheter och ser till att staten står under folklig kontroll. Men man ser inget egenvärde i politiska beslut och politisk maktutövning. Man skönjer inget romantiskt skimmer just kring besluten i riksdag och fullmäktige. De är viktiga, men det är besluten i hushåll och företag också.

Enligt ett borgerligt sätt att se på saken är det bättre att makten finns fördelad på individer, familjer, frivilligorganisationer, kulturinstitutioner, universitet, bolag och stiftelser än att den samlas i några få mötesrum där votering begärs och klubbslagen dånar. Demokrati är det enda rimliga politiska styrelsesättet, men det är inte önskvärt att politiken expanderar i syfte att styra allt mellan himmel och jord.

Annons
X

Borgerligheten förenas av ett antal värderingar och förhållningssätt. Skydd för de enskilda människornas frihet. Misstänksamhet mot maktkoncentration. Där har vi två.

Sedan slutet av november har vi publicerat texter på temat
Det nya borgerliga uppdraget. Den här artikeln är den 34:e och sista i serien. Själva ämnet kommer vi däremot inte att släppa. Artiklarna har mött ett starkt gensvar, som tydligt visar att på behovet av diskussion om den framtida borgerliga politiken och av fördjupad borgerlig idédebatt. Man har så ofta definierat sig i förhållande till andra – tänk bara på ett uppgivet uttryck som ”de icke- socialistiska partierna” – och behöver utveckla sin egen identitet.

Vad innebär det egentligen att vara borgerlig? Finns det alls fog för att tala om en borgerlighet? Det är kanske inte så logiskt att avsluta en artikelserie med de frågorna, men jag har lärt mig att de behöver få tydligare svar.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Bildandet av Allians för Sverige har visat att det finns samsyn och en borgerlig identitet hos många väljare. Jag kan inte påminna mig en enda missnöjd signal från borgerliga läsare som tycker att det egna favoritpartiet har komprometterat sig genom att samarbeta med de andra tre. Fast samtidigt fortsätter de fyra partierna att hellre profilera sig vart och ett för sig än lyfta fram det idégods man delar.

    Analytiskt måste man hur som helst skilja mellan borgerligheten och de borgerliga partierna. Man kunde förstås göra det lätt för sig och säga att borgerlighet är vad de borgerliga partierna säger och gör, men då blir begreppet rätt ointressant. Tvärtom menar jag att det är fullt möjligt för en borgerlig regering att driva icke-borgerlig politik (och vi har sett exempel på det).

    Jag tror inte heller att man får fatt i den politiska borgerlighetens väsen genom frågor om livsstil och socialgrupp. Någonstans längst in i den moderna medelklassen kan man kanske isolera en ståndaktig borgarklass, som kännetecknas av bildning, självständig ställning och familjetradition, men det finns inga självskrivna samband mellan sådana sentida Buddenbrooks och borgerlighet som politiskt förhållningssätt. Dagens politiska borgerlighet rekryterar inte bara ur borgarklassen eller ens medelklassen utan ur alla sociala skikt.

    Nej, den politiska borgerligheten förstås bäst som ett knippe värderingar och förhållningssätt, som finns i flera borgerliga läger. Jag säger inte att liberaler, konservativa och kristdemokrater egentligen tycker likadant, utan de kan vara hett oense på många plan, men många av dem har ändå något betydelsefullt gemensamt: De förvaltar ett idéarv från det borgerliga genombrottet.

    I den mån det finns en klassaspekt på borgerligheten är den historisk. Idéerna bars en gång fram av vissa grupper. Idag är de öppna för alla.

    Det borgerliga genombrottet drevs av en vilja att skapa utrymme för den dygdiga människan. Udden var riktad mot en ordning av aristokrati och skråprivilegier där börd och ställning gick före flit och skicklighet och människor skulle veta sin plats. Borgerligheten, däremot, var övertygad om att frihet inte behöver leda till anarki. Enskilda människor har stor inneboende potential, som kan förverkligas genom självdisciplin, skolning, näringsfrihet och politiska fri- och rättigheter. När friheten och dygden får samverka kan stora saker ske.

    Vilka de borgerliga dygderna är? Ekonomihistorikern Deirdre N. McCloskey listar i sin bok
    Bourgeois virtues (2006) framtidstro, entreprenörskap, kärlek, rättvisa, mod, måttfullhet och klokhet. Själv menar jag, lite mindre storslaget, att kärnan ligger i långsiktighet, ömsesidighet och vilja till personlig utveckling. Genom förkovran, företagsamhet och hjälpsamhet kan människor förbättra sin egen situation och förstärka samhällets fundament. Numera ifrågasätts detta inte i första hand av idén om en naturgiven överhet utan av åsikten att individerna ska stå tillbaka för kollektivet och att människor sitter fast i strukturer som bara kollektiva insatser kan frälsa henne från.

    Borgerligheten är bärare av det borgerliga genombrottets värden. Det betyder, som jag noterade inledningsvis, att man värjer sig mot politisering. Det måste finnas utrymme för dygderna att blomstra. Borgerligheten har inget exakt svar på var gränsen ska gå mellan offentligt och privat. Omständigheterna måste alltid vägas in, men grundtanken är att enskilda människor och deras gemenskaper klarar av mycket och att statens ambitioner bör begränsas. Man sätter stort värde på äganderätten och spritt enskilt ägande, eftersom det motverkar maktkoncentration i närings- och samhällsliv.

    Borgerligheten fäster stor vikt vid bildning och utbildning, och man kan se behov av offentliga insatser på betydligt fler områden än så. Men man vill alltid värna pluralismen. Kulturen, universiteten, vården och andra sfärer måste få ha sin frihet. Borgerligheten är starkt skeptisk mot radikala projekt och ”nollvisioner” som ska trumfas igenom uppifrån. Man har en hoppfull men nykter syn på människan och vet att frihet kräver personligt ansvar och att belöningar och sanktioner spelar roll.

    När jag efterlyser en livligare borgerlig idédebatt gör jag det i hopp om att denna borgerlighet i högre grad ska sätta sin prägel på Alliansen, debatten och Sverige.

    Borgerligheten vill skapa nya öppningar för människorna och deras gemenskaper. Den vill ha lätta pålagor på skapande insatser som arbete, företagande och sparande. Den sätter inte upp skrivbordsproducerande gränser för statens storlek men har som tumregel att staten inte ska göra sådant som andra kan göra bättre. Den sätter stort värde på demokratin men anser att även demokratisk maktutövning behöver motstånd i form av konstitutionella regler, enskild äganderätt och starka gemenskaper.

    Under det borgerliga genombrottets tid var liberaler och konservativa ofta motståndare. Men sedan dess har man svetsats samman i mötena med socialism och social ingenjörskonst, och numera har man borgerligheten gemensamt.

    PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD.
    pj.anders.linder@svd.se

    söndagsKrönika

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X