Marcus Dunberg

Ge barnen cash istället för presenter

Det ligger en inbjudan i sonens fack på förskolan: Stella (fingerat namn) fyller fem och ska ha kalas på fredag om tre veckor. Noterat. Sedan glömt. 

Tre veckor passerar och torsdag eftermiddag, dagen före kalaset, påminner min fru att ”imorgon är Stellas kalas, fixar du present?” Ångest och vånda. 10 minuter före stängning släpar jag mig ner till leksaksaffären och vaggar sedan gångarna upp och ner som en osalig ande på jakt efter Stellas gåva. 

Bok? För tråkigt och präktigt. Pärlor? För stökigt. Docka? För könsstereotypt. Spel? För analogt. Leksaksaffären är fullproppad, säkert tusen kvadratmeter prylar, och ändå går det inte att hitta en enda vettig sak. 

För att köpa en verkligt uppskattad födelsedagspresent till mindre barn är ett dödsdömt uppdrag. Oavsett vad jag köper – såvida jag inte spenderar tusentals kronor – kommer den stora behållningen för Stella vara de korta sekunder då hon girigt river av det grälla pappret. Detta ögonblick är den verkliga gåvan. Vad som döljer sig inuti spelar mindre roll, för Stella kommer ändå aldrig att leka med presenten. När pappret är avrivet kommer hon att syna innehållet ett par sekunder, tacka plikttroget (efter föräldrarnas uppmaning) och sedan skynda vidare i jakten på ännu ett papper att riva av eller nästa sockerfix. 

Den nya leksaken kommer hon aldrig att ägna så mycket som en tanke igen. Först kommer den att ligga framme på hennes rum ett par veckor – ett förljuget försök från Stellas föräldrar att övertyga sig själva och dottern om att leksaken visst kommer användas. Sedan kommer dagen då någon städar undan och presenten hamnar i en låda. Nu finns det ingen återvändo. Allt eftersom månaderna och åren går, letar den sig längre och längre ner i byrålådan tills ingen längre minns var och hur denna lilla meningslösa pryl hamnade där. Sedan kommer storstädningen eller ännu mera sannolikt, flytten. Nästa anhalt för Stellas oanvända leksak: ett rumänskt barnhem eller soptippen. 

Var och vem tillverkar alla dessa plastmonument som fyller hyllmeter efter hyllmeter i leksaksbutiker världen över?

Jag talar av egen erfarenhet. Mina barns lådor är fulla av prylar som de aldrig ägnat mer än ett par sekunder. Ungefär en gång i månaden brukar jag fylla några ICA-kassar med diverse plastbitar och kasta (utan att sopsortera för jag vill bara bli av med skiten – nu, på en gång). Men ju fler plastbitar jag kastar desto fler dyker upp. De förökar sig som råttor. Och råttor är precis vad de är: miljöskadliga, fula, oönskade, men omöjliga att bli kvitt. 

Jag skyller inte på Stella. Tvärtom. Hon är ju offret längst ner i leksaksnäringskedjan. I andra änden, högst upp, sitter någon kinesisk slavdrivare till fabrikör och sprutar ut plastbitar i treskift, sju dagar i veckan, året om. 

Är det inte märkligt att detta får fortgå i en tid då det tävlas om hållbarhet, mänskliga värderingar och socialt ansvar. Mode, möbler, banker och energiföretag, alla måste vara på sin vakt, men vem granskar leksaksindustrin? 

Ännu märkligare blir det när man tar i beaktning att det handlar om produkter för barn. Var och vem tillverkar alla dessa plastmonument som fyller hyllmeter efter hyllmeter i leksaksbutiker världen över? Och varför finns alla dessa onödiga leksaker överhuvudtaget? För att vi fortsätter att köpa dem såklart. Nästa gång du står i en leksaksaffär, reflektera över hur mycket av allt du ser som verkligen kommer att användas och uppskattas och hur mycket som direkt hamnar i byrålådan eller garaget i väntan på soptippen. 

Jag har ingen lösning på detta. Jag och alla andra föräldrar kommer fortsätta att köpa sådant som ingen egentligen behöver eller vill ha. Ja, detta låter otroligt förnuftigt, men tänk om alla tjugo föräldrar i klassen skulle bidra med exempelvis 250 kronor vardera till Stellas present. Det skulle bli femtusen kronor som vi exempelvis kunde köpa en fin cykel för, eller två. Eller så får Stella femtusen kronor i cash: 50 stycken hundralappar – inslagna i grällt presentpapper.

Till Toppen