Annons
X
Annons
X

Christopher Kullenberg: Gazakonfliktens underjordiska liv

(uppdaterad)

Under Gaza finns ett system av tunnlar som spelar en central roll i stridigheterna. Liksom skyddsrum, gångar och separata vattenledningar är de del av konfliktområdets underjordiska arkitektur.

[object Object]
Tunnlarna fyller viktiga civila funktioner – såväl mediciner som mat och djur transporteras. Foto: KHALIL HAMRA, AP.

När flyglarmet viner för tredje gången i Tel Aviv sitter jag på ett café och beundrar Bauhausarkitekturen som ger staden en speciell air av åldrad modernitet. De vita fasaderna bryter av mot den blå himlen. Med en förhöjd puls kommer jag att tänka på något jag läste i morgontidningen Haaretz: att Bauhausbyggnader saknar skyddsrum. I en tidstypisk planeringsiver förlitade man sig istället på centraliserade skyddsrum. I parker grävdes stora bunkrar som i fredstid extraknäckte som nattklubbar. Men detta fick ett slut ett par decennier senare när det 1951 stiftades en lag om obligatoriska skyddsrum i alla byggnader.

På Dizengoff-torget hittar jag ned till källaren i ett av de magnifikt rundade husen, en gång i tiden symboler för framsteg och rationalitet. Underjorden blir mitt skydd mot hotet från ovan; modernitetens antites – det lågintensiva och asymmetriska kriget. Men skyddsrummet är effektivt och tack vare dem är raketernas offer undantagsfall. Förra veckan gav den israeliska regeringen besked om att man planerar att bygga ytterligare skyddsrum för 35 miljarder shekel för att förstärka sitt försvar mot raketer från Gaza och Libanon. Det är ett krig som tvingar människor att söka skydd i underjorden.

Men skyddsrummen i Israel ser väldigt annorlunda ut jämfört med de intrikata tunnelsystem under Gaza som just nu är den primära orsaken till markoffensiven som i dagarna skördar allt fler offer. Den israeliska armén menar till och med för att det existerar en parallell underjordisk värld av vapenfabriker och ”attacktunnlar” i Gaza. Många Gazabor skulle istället svara att dessa tunnlar är livsnödvändiga för att förse befolkningen med mat och förnödenheter under flera år av blockad mot en civilbefolkning som blivit avskuren från omvärlden. Båda bilderna är sanna, men ingen av dem är heltäckande.

Annons
X

I augusti 2005 drog sig Israel tillbaka från Gazaremsan under Ariel Sharons ledning. Ett tjugotal bosättningar avvecklades och de militära styrkorna återvände till sina baser. Bosättarna lämnade omkring tre tusen byggnader efter sig. Samtliga jämnades med marken. Bosättarna ville inte ge bort dem till palestinierna, och palestinierna ville inte bo i kolonisatörernas hus. Dessutom fruktade den israeliska regeringen att om byggnaderna stod kvar skulle bosättarna återvända vid första bästa tillfälle. Endast synagogorna fick stå kvar, bara för att brännas upp så fort de israeliska grävskoporna hade lämnat platsen. Det enda som återstod av bosättningarna var högar av betong och armeringsjärn, förpestade av ett fint damm av asbest.

Men Israel lämnade bara Gazaremsan på marknivå. Luftrummet kontrolleras fortfarande helt och hållet av flygvapnet och Yasser Arafat-flygplatsen demolerades 2001. Även kustremsan är belagd med restriktioner. Fiskebåtarna får som längst segla en mil ut i Medelhavet. Lägger man dessutom till att gränsen mot Egypten vid Rafah kan stängas med en knapptryckning från Israel – gränskontrollen är kameraövervakad i realtid av Israel, ett krav som ställdes när man drog sig tillbaka 2005 – framträder bilden av ett helt och hållet kontrollerat territorium.

Den enda möjligheten att kringskära kontrollen blir då att gräva tunnlar. Men tunneln måste grävas på minst femton meters djup för att undvika israeliska arméns markpenetrerande radar. Tunnlarna kan ha sin startpunkt inuti ett bostadshus i södra Gaza, för att sedan mynna ut i ett annat hus i Egypten. Men det löper även tunnlar till Israel och inom Gazaremsan.

Den israeliska armén motiverar den nuvarande markoffensiven med att det inte går att bekämpa tunnlar enbart från luften. De används för att frakta missiler och de gömmer i sin tur de personer som avfyrar dem. 2006 användes en tunnel mellan Gaza och Israel för att kidnappa den israeliska soldaten Gilad Shalit, som fem år senare utväxlades mot 1027 palestinska fångar.

Den israeliska arkitekten och forskaren Eyal Weizman har beskrivit tunnelproblematiken i boken ”Hollow Land. Israel’s Architecture of Occupation” (2007). Tunnlarna svarar enligt Weizman inte enbart mot ett militärt hot från ovan, de fyller även viktiga civila funktioner genom att de möjliggör för sjuka och skadade att färdas över gränsen till Egypten och för att mediciner och livsmedel ska kunna komma fram även när de övriga gränserna är stängda. Det transporteras till och med levande djur under jorden.

Att driva en tunnel kan vara en lukrativ affär, men samtidigt en farlig sådan. Den mjuka sanden utgör ett lika stort hot som de israeliska soldaterna och varje år skördar tunnelrasen sina offer. När tunneln väl har blivit upptäckt har den inte långt kvar att leva. Ibland släpps granater ned, ibland avloppsvatten. Men för det mesta fylls de igen. Weizman spekulerar i hur Gazaremsan skulle se ut om man grävde ut sanden kring de igenfyllda tunnlarna och ser framför sig något som liknar ett korallrev av cement.

Den underjordiska arkitekturen – för att göra sig osynlig, släppa på och av flöden av människor och varor – är inte en exklusivt palestinsk strategi. De senaste veckorna har hundratusentals israeler rusat ned till underjorden, ibland flera gånger om dagen, för att stråla samman med grannar och slumpmässigt passerande människor från gatan för att söka säkerhet i något av alla de skyddsrum som rensats ut och dammats av. När sirenerna ljuder har man i Tel Aviv 90 sekunder på sig att ta trapporna ned i källaren.

I början kunde jag se skräcken i människornas ögon när de radade upp sig bland kartonger och målarfärgsburkar i halvmörkret, frenetiskt bläddrande på sina telefoner som hela tiden tappade sändningen under lagren av betong. Men efter ett par veckor har skräcken försvunnit. Pliktskyldigt lyssnar man på de dova dunsarna från missilförsvaret, den så kallade Järnkupolen, vars 87-procentiga träffsäkerhet ökar i takt med att missilerna faller.

Där under marken är man skyddad inte bara av ett tjockt lager betong och ett larm som varnar i god tid – man är även skyddad av en gigantisk robot som aldrig sover. Järnkupolen har blivit en slags nationell hjälte i Israel, men dess existens är mer än bara ett skydd för människor. Den möjliggör även, på en taktisk nivå, en permanent raketbeskjutning där människooffren på den Israeliska sidan hålls nere, trots att hela landet bombarderas.

Men skyddet är inte jämnt fördelat. På den ockuperade Västbanken och i östra Jerusalem finns inga skyddsrum, inga larm och ingen järnkupol. När en raket av misstag träffade den palestinska staden Hebron, kom aldrig någon förvarning och inget skydd fanns att tillgå under jorden. Invånarna i östra Jerusalem rycker mest på axlarna när de hör larmen från de västra delarna. Det finns ändå ingenstans att ta vägen.

Detta är ett exempel på hur teknik används för att kringskära traditionella politiska överenskommelser. När man vandrar i gamla staden i Jerusalem ser man, om man tittar upp från de vindlande gränderna och arkaderna, hur allt fler hus flaggar israeliskt, även i de palestinska kvarteren. Det är israeliska bosättningar, mitt i den heliga staden, där varje meter av kalkstensklädd yta är en territoriell angelägenhet.

Ovanpå taken har bosättarna byggt intrikata passager som gör det möjligt att ta sig från de judiska kvarteren utan att nudda marknivån i den av turister så välbesökta palestinska delen. Även om det i det här fallet inte rör sig om en tunnel i strikt mening, är det ett exempel på hur man kan bygga bort all form av spontan kontakt mellan människor.

När man rör sig längs Västbankens faktiska gräns, alltså den gräns som fysiskt skiljer människor – snarare än de gränser som ritats på kartor efter vapenstillestånden – blir denna politik allt tydligare. De israeliska bosättningarna, från de stora städerna som Ma’ale Adumim till de små utposterna på Västbankens karga kullar, utgör besynnerliga arkitektoniska konstruktioner. De är anslutna till resten av Israel med en parallell infrastruktur av skyddade motorvägar, tunnlar och broar, egna vatten och elektricitetsanslutningar och egna busslinjer. Lager av betong och stål garanterar att palestinier och israeler på vardera sidan om muren inte råkar stöta in i varandra – en separationens politik som träffar väldigt nära den ursprungliga betydelsen av ordet för åtskildhet på afrikaans: apartheid.

Ett av de enklaste sätten att med arkitekturens hjälp särskilja en bosättning från ett palestinskt område har varit att leta efter de röda tegeltaken som bosättarna började bygga. Men kännetecknet har på senare år kommit att försvagas. Palestinier som tröttnade på att vara rädda för israeliska attackhelikoptrar började nämligen härma bosättarna, i syfte att kamouflera sig, genom att bygga likadana tak.

Men det finns ett annat kännetecken som är mera säkert. De palestinska husen har nästan alltid svarta vattencisterner på taken, medan dessa saknas på bosättarnas hus. Detta kännetecken från ovan har sin förklaring i en annan typ av tunnlar. Västbanken ockuperas nämligen inte bara på den tvådimensionella jordytan. Även underjorden har sina gränser när det kommer till de rika vattenreservoarer som finns under Västbanken. Detta djupa och ren vatten, som i årtionden silats genom kalkstenen, är endast tillgängligt för israeliska vattenpumpar. Palestinierna får inte borra så djupt, de måste klara sig med de ytliga källorna, som tyvärr ständigt sinar. Därav de svarta cisternerna på taken; den konstanta vattenbristen gör att man måste samla in regnvattnet, som sedan sparas så länge det går.

De underjordiska vattentunnlarna kompletteras dessutom med ytnära men gallerförsedda tunnlar under den berömda separationsmuren. När det väl regnar stannar inte vattnet på Västbanken, utan rinner över till den israeliska sidan. Tunnelpolitiken väljer vilka flöden som får passera.

Annons
Annons
X

Tunnlarna fyller viktiga civila funktioner – såväl mediciner som mat och djur transporteras.

Foto: KHALIL HAMRA, AP. Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X