Gatan möter Hollywood

Under strecket
Publicerad
Annons

”Burn Hollywood burn” - med det eldfängda stridsropet gick Public Enemy 1990 till attack mot den vita duk där afrikanskamerikanska skådespelare plockat bomull, dansat glatt och kört miss Daisy under alltför lång tid. ”Låt oss göra våra egna filmer som Spike Lee”, löd deras rappande lösning på den Onkel Tom-fälla som de ansåg sig vara fångade i.
Just Spike Lees kontroversiella orgie i raskonfrontationer, ”Do the right thing” - med ledmotivet och hiphop-hymnen ”Fight the power” av just Public Enemy - hade året innan slagit an en ton som i förlängningen kom att ge filmvärlden en cool svärta som knappt hade sett dagens ljus sedan Cleopatra Jones och Shafts funkiga dagar vid 70-talets början.
Hiphoppen var den musik som, liksom funken 20 år tidigare, hade så bred genomslagskraft och osade så mycket black power att filmbolagen inte riktigt kunde ignorera dess kommersiella potential i biosalongerna.
1990-talets början blev, med framför allt Ice Cube i John Singletons ”Boyz”n”the hood” och Ice-T i Mario van
Peebles ”New jack city”, inledningen på fenomenet rappare på vita duken. Sedan dess har otaliga hiphopstjärnor fått chansen att visa sina skådistalanger i allt från gigantiska Hollywood-projekt till de smalaste independentfilmer. Med ett minst sagt varierande resultat, bör tilläggas.

Eminems debut i ”8 mile” är bara det senaste exemplet på denna symbios där gatukulturen och Hollywood hjälper till att lyfta varandra. För det var naturligtvis ett genidrag av Curtis Hanson att ge Eminem en roll som hårt kämpande vit arbetarklass-rappare på väg upp ur Detroits gråskaliga getto. En dos autentisk realism, fint balanserade mellan saga och verklighet. Just denna gränslandets magi ger Hollywood så mycket ”street cred” en sådan industri kan få. Sedan kan såväl Eminem som Universal håva in dollarna.

Annons
Annons
Annons