Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Food junkie Gastronomiska kickar till tröst

MATRESA Deckarförfattaren Mons Kallentoft, slav under jakten på smakkickar, får anledning till självrannsakan efter en förgiftning. I hans mormors kålpudding i Linköping hittar Annina Rabe en av nycklarna till missbruket.

(uppdaterad)
Mons Kallentoft.
Mons Kallentoft. Foto: KARIN GRIP / SVD

Food junkie

Författare
Genre
Prosa
Förlag
318 s. Forum

Jag läser de sista sidorna i Mons Kallentofts ”Food junkie” medan jag långsamt äter en Nutrilettbar. Den utmärks av sågspånskonsistens och metalliskt kemisk smak, med en vag chokladaning i botten. Jag försöker sona för julens utsvävningar, eller för utsvävningar i största allmänhet, eftersom jag i likhet med Mons Kallentoft tycker att god mat och dryck är några av livets främsta njutningar.

Men Nutrilettbaren känns också kongenial med de 318 gravt hedonistiska sidor jag just läst. Det finns en inte så liten ansats till att ”sona sitt brott” i denna bok. Mons Kallentoft, känd författare av främst deckare samt artiklar om gastronomi, drabbas efter en minst sagt utsvävande kväll på Operakällaren av diffusa men akuta sjukdomssymptom. Han förs till sjukhus och svävar under några dygn eventuellt mellan liv och död på grund av något som visar sig vara ett elakt virus.

Tid för självrannsakan alltså. Varför har han levt sitt liv med att resa jorden runt och äta på lyxkrogar som om det inte fanns någon morgondag? Varför har jakten på den ultimata smakkicken fått styra hans liv under så lång tid? Var det värt det?

Annons
X

De livsomstörtande dygnen på sjukhuset varvas med återblickar från ett hektiskt liv som slav under gastronomin. Vi äter oss igenom några av världens främsta gourmetrestauranger. Proppar i oss ankleverfärserade murklor, tryffelsushi, hajfenssoppa (en liten skål kostar tydligen flera tusen), gåsleverglass och helstekt spädgris. Till allt detta flödar några av de ädlaste viner och spritsorter världen har att bjuda.

Kallentoft griper sig an sitt missbruk med samma målmedvetenhet och tunnelseende som en äkta pundare: så använder han också ofta gärna knarkmetaforer när han skriver om ”smaklöksfixen” eller beskriver sig själv som ”gastroknarkare”.

Dock måste hans missbruk vara dyrare än allt kokain eller heroin i världen; hur han har råd med alla dessa resor och utsvävningar är en fråga som efter ett tag inställer sig. I synnerhet som det sällan i boken förekommer någon beskrivning av att eller hur han jobbar.

Den som har läst Mons Kallentofts gastronomiska artiklar vet att han kan skriva om mat, få skildringarna att leva, maten att dofta och smaka från boksidorna. Det är raffinerat, detaljerat, och ligger ibland nära det äckliga – Kallentoft vet att det mellan njutning och äckel ofta löper en hårfin gräns.

I synnerhet finns den medvetenheten i den här boken. Skulden finns hela tiden underliggande i hans smaskande; nej, inte världssamvete eller reflektion över denna västerländska rikemanshedonism, utan skuld för vad han gör med sin kropp och mot sin familj. Det finns ett återkommande ”du” i boken, en älskad kvinna som varit med länge, som ibland delat hans matupplevelser, men aldrig helt och hållet.

Det är ju så med mat och gastronomi, att det fortfarande är något som främst är förbehållet män, och Kallentofts bok är inget undantag. Alltjämt anses det fult att alls äta eller ha aptit om man är kvinna. En kvinna som helt skamlöst tillåter sig att äta med god aptit – som exempelvis Nigella Lawson – får också finna sig i att ständigt bli kroppsbedömd, hånad eller reducerad till sexobjekt. Medan det för medelålders män inte finns något ”manligare” än att hugga in på hemstoppade korvar eller sätta tänderna i en biff med 90 procents fettmarmorering.

Men till och med för en hyfsat matintresserad person som jag blir det så småningom ganska enformigt med alla dessa utsvävningsskildringar. Ju mer jag läser desto mer känner jag att det finns något glädjelöst och sorgligt i Kallentofts gastronomiska sökande: det blir en tröstlös jakt på något som aldrig händer. Lite som en evighetslång porrfilm: mekanisk, teknisk och i grunden djupt osensuell.

Det finns många sätt att gilla mat på, och jag inser att mitt eget ligger långt ifrån det proffsgastronomiska. Det finns ju så mycket annat. En enkel grillad fisk i en italiensk kuststad? En kärleksfull middag tillagad i en god väns kök? Själv är jag förläst på matskribenter som MFK Fisher, Ruth Reichl eller Nigel Slater, och jag frågar mig ibland när jag läser gastronomi av den där nördigt tekniska bemärkelsen som hos Kallentoft: vart tog kärleken vägen? Trösten?

Men mat som tröst är förstås vad det handlar om hos Kallentoft också. Några av bokens bättre partier är de där han går tillbaka till sin grådaskiga barndom: besöken med mamman på restaurang Hamlet i Linköping, mormoderns kålpudding och den mörka familjehemligheten. Där finns en innerlighet som känns, inte minst i relationen till modern. Där finns kanske nyckeln till destruktiviteten, den ständiga smakjakten.

Men var det värt det? Jag låter Kallentoft själv svara: ”Sådan är rastlöshetens anatomi: man kommer nära, men aldrig ända fram.”

Annons
Annons
X

Mons Kallentoft.

Foto: KARIN GRIP / SVD Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X