Gastkramande när naturen kryper nära

Under strecket
Publicerad
Annons

Jag känner mig aldrig mer som en blåögd humanist än när jag tittar på naturvetenskapliga tv-program. Det är något befriande med ämnen som ligger långt ifrån ens eget område: all den inbyggda skepsis jag utvecklat efter år av humanistiskt inriktad verksamhet försvinner. Kvar blir bara en storögd, gapande fascination. Kan verkligheten vara så här mirakulös?

I torsdags var det programmet ”En molekyl från döden” där tre kortare naturfilmer signerade Hans Berggren visades. I den första fick jag lära mig att döden kan betvingas. En kunskap skönlitteraturen eller konsten aldrig lyckats lära mig, trots att de sannerligen gjort sina försök. Men nu fick jag veta att det faktiskt finns levande varelser, små genomskinliga geleklumpar vid namn björndjur, som kan vara tekniskt sett döda i upp till ett decennium för att sedan medelst lite livgivande fukt återuppstå och leva vidare ett bra tag till. Därför har björndjurens existens lett till att man fått omdefiniera hela dödsbegreppet. Björndjurens värsta fiender är
annars rovkvalstren (läskiga typer, det såg man tydligt) och det märkligaste av allt med björndjuren är att de kan ägna sig åt både ”könlig och könlös förökning”. Efter en kvart med sådan information behöver man inte mer tankestoff på hela kvällen.

Annons
Annons
Annons