Annons
Recension

Vi måste prata om KevinGastkramande mardröm

Foto: NICOLE RIVELLI
Uppdaterad
Publicerad

Om man jämför Lionel Shrivers furiösa roman Vi måste prata om Kevin med Lynne Ramsays djärva filmatisering, står det hjärtskärande klart att litteratur görs av ord. Det som kommer ut mellan bokpärmarna är en enda stor fontänspya av just ord, ord i form av många och långa brev som tillsammans bildar en subjektiv partsinlaga ur en misslyckad moders förtvivlade perspektiv.

Det är den medelålders Eva som skriver till förre maken Franklin för att ge sin version av deras plågade äktenskap och havererade familjeliv. Hon vrider och vänder på skammen, frustrationen, den bottenlösa sorgen; hon försöker resonera kring sin egen skuld. Och huvudorsaken till alla tårarna är att den tonårige sonen Kevin sitter i fängelse för att ha skjutit ihjäl ett halvdussin klasskamrater och några till med armborst.

Annons
Annons
Annons
Annons