Annons
X
Annons
X

Peter Landelius: García Márquez såg magin i vardagen

Från genombrottet på 60-talet med ”Hundra år av ensamhet” har han gett uttryck åt flera generationer latinamerikaners minnen och föreställningar. Nu har Gabriel García Márquez avlidit.

Gabriel García Márquez (1927–2014).
Gabriel García Márquez (1927–2014). Foto: MIGUEL TOVAR/AP

GARCÍA MÁRQUEZ

”Många år senare, inför exe­kutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna efter­middag då hans far tog honom med för att visa honom isen.”

Inledningen till romanen ”Hundra år av ensamhet” har gått till litteraturhistorien för länge sedan. Nu har dess författare, colombianen Gabriel García Márquez, avlidit vid 87 års ålder efter en långvarig cancersjukdom. Han efterlämnar ett litterärt livsverk, magnifikt till både kvalitet och kvantitet.

**Nobelpriset 1982 **fick han för sina ”romaner och noveller, där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter”. Bakom motiveringen hör jag Artur Lundkvist, som nog såg priset till ­García Márquez som sin största framgång i Svenska Akademien; Lundkvist har gjort mer än någon annan för att leda svenska läsare till den samtida världslitteraturen i alla väderstreck. När ”Gabo” kom för att hämta priset var Arturs och Maria Wines bokfyllda trerummare i Råsunda en av de första platser han besökte. Inför en liten skara vänner högläste han en av sina bästa noveller, ”Blacamán el bueno, vendedor de milagros” (Blacaman den gode, försäljare av underverk).

Annons
X

Novellen var en genre som han behärskade minst lika bra som romanen, vilket kanske hade att göra med hans bakgrund som journalist. Som yngste son till telegrafisten i Aracataca – en plats som han senare skulle odödliggöra under namnet ­Macondo – hade han skickats av sin far att läsa juridik. Efter några år hoppade han av studierna och blev journalist på dagstidningen Excelsior. Tio år senare var han reporter för den revolutionära ­kubanska regimens nyhetsbyrå Prensa Latina.

**Som journalist **lärde han sig att känna igen en bra historia och berätta den skickligt. Men det tog tid innan reportern vann Fidel Castros förtroende och blev ett namn i landets nomenklatura. García Márquez fick se apparaten underifrån innan han blev upphöjd till livet i kommendantkvarteren. ­Relationen mellan furste och klerk, mellan makten och ordet, var komplicerad långt före Machiavelli; klart är att den här författaren var ­fascinerad av Castro, liksom att Castro i sin tur hade nytta av ­García Márquez som kanal till andra ­furstar. Så blev det i förbindelserna med Colombia och andra närliggande stater, och så var det ett tag på 80-talet i Kubas relation till Spanien, Frankrike och Sverige. Flera gånger gällde det att utverka frihet för en­staka politiska fångar, vilkas frigivande framställdes som utslag av kubansk generositet. I andra sammanhang var det praktiska syftet mer oklart. Både François Mitterrand och Olof Palme omgav sig gärna med intellektuella storheter.

Ett specifikt bidrag till det kubanska kulturlivet är författarens stöd till den filmskola som upp­rättats vid filminstitutet ICAIC. Gabriel García ­Márquez älskade film, men den kärleken var inte besvarad. Inga manus av hans hand och inga filmatiseringar av hans böcker har blivit minnesvärda. Att kubanska filmskapare sällan åstadkommer ­filmer i klass med ”Jordgubbar och choklad” (1994) kan dock inte lastas vare sig filminstitutet eller filmskolan. Däremot har Gabriel García Márquez son Rodrigo García gjort flera framgångsrika filmer i USA.

**Varken tiden som korrespondent **för Prensa ­Latina eller tillvaron som Castros favorit har satt märkbara spår i García Márquez böcker, fast jag ibland tycker mig skymta Castros skugga i romaner som ”Patriarkens höst” och ”Generalen i sin labyrint”, som handlar om andra historiska personer. Memoarerna, ”Vivir para contarla” (Leva för att berätta om det), handlar mest om honom själv och den närmaste sfären av vänner. Det var lätt att tro honom när han på den vanliga intervjufrågan ­svarade: ”Jag skriver för att mina vänner ska tycka mer om mig.”

Pristagarens tolv gäster till Nobelfesten 1982 var mycket riktigt ungdomsvänner, ”från den tid då jag var fattig”. Bland dem återfanns även Carmen ­Balcells, litterär agent för snart sagt hela den ”latin­amerikanska boomen” på 60-talet, fruktad av all världens förläggare och desto mer hyllad av sina författare. Men nu var vänkretsen redan vidsträckt. Colombias konservative president Belisario Betancur skickade ett helt flygplan fullt med undersköna dansöser som bidrog till att göra banketten till den mest uppsluppna Nobelfest som jag, som en av hans svenska översättare, har haft glädjen att bevista. Fidel Castro skickade lådvis med miniatyrflaskor kubansk rom, som till protokollchefens förskräckelse och myndigheternas förtret delades ut gratis till publiken på Folkets hus – andra anekdoter från en minnesrik vecka att förtiga.

Året därpå besökte jag Havanna i samband med en internationell kongress och passade på att söka upp García Márquez. Jag hittade honom i sällskap med en ungdomsvän och landsman, Plinio Apuleyo Mendoza, som hade hamnat i motsatta lägret på den tid då den kubanska revolutionen polariserade Latinamerika. Deras samtal skulle bli underlag för intervjuboken ”Lukten av guayaba”.

Fiktion började García Márquez skriva ­ungefär samtidigt som han inledde journalistbanan i början av 50-talet. Själv sade han att det var Kafkas ”Förvandlingen” som förvandlade honom till författare. Men liksom Mario Vargas Llosa har han framför allt framhållit William Faulkner som den magiska realismens läromästare. Slog ­igenom gjorde han först med ”Hundra år av ensamhet” (1967), som dessförinnan hade refuserats av ingen ­mindre än Carlos Barral, den legendariske chefen för för­laget Seix Barral. Romanen gavs ut av Sud­americana i Buenos Aires och blev genast en framgång bland kritiker och läsare i hela den spansk­talande världen.

Inbördeskrigets Colombia återkommer i många av García Márquez böcker. Men han är ingen historieskrivare, utom möjligen i berättelsen om Simón Bolívars sista dagar (”Generalen i sin labyrint”). I stället berättar han sägner som speglar kollektiva minnen av skövling, våld och förtryck (”Den onda timmen”, ”Översten får inga brev”, ”Virvlande löv”), men också av gemenskapsliv, mormorsvisdom och anekdoter från ljugarbänken (”Om kärlek och ­andra demoner”, ”Kärlek i kolerans tid”, ”Krönika om ett förebådat dödsfall”).

Viktigare än litterära influenser är en karibisk atmosfär som präglar nästan allt han har skrivit. Den ansluter till en kulturell gemenskap som sträcker sig från Mexiko och Kuba till Puerto Rico, Haiti, Dominikanska republiken, Venezuela, ­Colombias karibiska kust och Panama; den inkluderar Louisiana och numera även Florida, men den begränsar sig till det kreolska och den omfattar mera sällan ett Centralamerika som vänder ryggen åt Karibiska havet. (García Márquez hade bostäder i Barcelona, Paris och till och med i Bogotá, men bodde mestadels i Mexiko.)

Hans författarskap har gett uttryck åt generationers gemensamma minnen och föreställningar över hela Latinamerika. Estoy en Macondo (”jag är i Macondo”) är ett uttryck som förstås på samma sätt i Argentina, Uruguay och de oländiga trakterna kring Karibiens stränder: det kan betyda ”jag är deppig, har det besvärligt, känner mig övergiven”. Det talar kanske för ett latinamerikanskt ”prekariat” som uppstod långt före sina europeiska och nordamerikanska gelikar. Eller troligare för ett ­allmänmänskligt predikament, allt efter läsarens erfarenhet och föreställningsvärld.

**Vargas Llosa skrev **en av de första avhandlingarna om García Márquez (”Historia de un deicidio”, Berättelsen om ett gudamord, 1971). Han menade att García Márquez hade utfört ett ”gudamord” i den meningen att hans böcker strävar att ersätta en förment guda­given eller naturgiven verklighet med en egen. Det var en hyllning till kollegan, för det är ju vad vi ­uppfattar som konstens uppgift ­alltsedan modernismen slog igenom. (Att de båda bjässarna långt senare råkade i luven på varandra lär ha haft mer triviala orsaker än litterära eller ­politiska meningsskiljaktigheter.)

I likhet med många andra författare misstrodde García Márquez förläggare och journalister. Också översättare ansåg han vara ett skumt släkte, snara att missförstå sitt original. Enda säkra undan­taget på den punkten var hans amerikanske översättare Gregory Rabassa, om vilken García Márquez sagt att ”han skriver ännu bättre än jag”. Engelska var det enda främmande språk som han hade några kunskaper i, så i övrigt var han tvungen att gissa. 

**Mig frågade han en gång **om jag tyckte det var svårt att översätta hans böcker, och han blev inte glad åt mitt svar. ”Tvärtom, det är lätt”, sa jag, ”ditt språk har en sådan klarhet, en sådan rytm, att det är en njutning att översätta.” (Det svåra är nämligen att översätta knaggliga texter, och risken finns att man får bära skulden för författarens ofullkomligheter.) Mitt svar återgavs sedan i flera latinamerikanska tidningar, och García Márquez ägnade en av sina internationellt syndikerade artiklar åt att varna för risken att naiva översättare missar poängen!

Må det vara mig förlåtet om jag avslutar dessa minnen av Gabriel García Márquez med inledningen till den roman som jag översatte under en vårmånad 1982. Jag uppfattar den nämligen än i dag som hans mest fulländade, en roman där ingen­ting saknas och ingenting är överflödigt, ­berättelsen ”där alla sömmarna syns” för att tala med honom själv, nämligen ”Krönika om ett förebådat dödsfall”:

”Den dag då de skulle döda honom steg Santiago Nasar upp halv sex på morgonen för att gå och möta fartyget som biskopen skulle komma med.”

Man vet från början vem som ska dö och hur och varför, men det viktiga är hur det berättas.

Peter Landelius
är före detta ambassadör och har översatt flera av García Márquez böcker.

Annons
Annons
X

Gabriel García Márquez (1927–2014).

Foto: MIGUEL TOVAR/AP Bild 1 av 1
Annons
X
Annons
X