Recension

Förebild filmGammal film blir ny konst

Under strecket
Publicerad
Annons

En sekreterare har av en konstnär fått i uppgift att skriva ned allting hon uppfattar av ljudet i en film. Med ljud menas här inte enbart dialogen - vilket vanligtvis är i fokus - utan av lika stor vikt är bakgrundsljud (bilar som stannar, fågelkvitter, fotsteg) och filmmusik.
Avgörande är att sekreteraren endast hör, men inte ser, filmen. Det färdiga verket visas i ett mörklagt rum och består då av en projektion av texten sekreteraren skrivit ner samt ett par hörlurar i vilka man kan lyssna på filmen, precis som hon har gjort.
Filmen är Professione: reporter av Michelangelo Antonioni, konstnären som gett henne uppdraget Pierre Bismuth och det färdiga verket Post Script/The Passenger.
Verket är ett tydligt exempel på det som en i höstas utgiven avhandling i filmvetenskap från Stockholms universitet handlar om. Närmare bestämt, konstnärer som använder sig av redan existerande konstnärligt material och genom att avbilda det på nytt, använda delar av eller ändra någonting i det skapar nya verk. Inom konstteorin kallas detta fenomen för appropriering. Det är även den term Annika Wik använder sig av i ”Förebild film”.
Panoreringar över den samtida konstscenen” för att beskriva det fenomen hon studerar: användandet av befintligt filmmaterial i samtidskonsten. Genom att använda filmmediet som utgångspunkt (till skillnad från till exempel reklambilder) inriktar hon sig inte enbart på en visuell appropriering utan väljer att genomgående diskutera i termer av en audiovisuell sådan - en appropriering som handlar lika mycket om ljud som bild. Ett val som visar sig fruktbart.
Att filmmediet för inte så länge sedan, närmare bestämt drygt fem år tillbaka i tiden, firade sitt hundraårsjubileum, strax följt av Alfred Hitchcocks hundraårsdag är några av de händelser som kan vara bra att komma ihåg för att förstå samtidskonstens ökade intresse för filmmediet, vilket bland annat resulterat i en rad samlingsutställningar. Scream and Scream Again: Film in Art, och Spellbound: Art and Film (båda med utgångspunkt i Storbritannien), Art and Film since 1945: Hall of Mirrors (USA) samt i Sverige Berättandets nödvändighet - detta är endast ett fåtal exempel. Gemensamt för dem är att de utforskar mötet mellan bildkonsten och filmmediet, med det förra som utgångspunkt. Till detta kan vidare en lång rad uppmärksammade separatutställningar bifogas. Ta till exempel Douglas Gordon, Pierre Huyghe och Marijke van Warmerdam.

Annons

Wik studerar just ovanstående möte men istället för att ta sin utgångspunkt i bildkonsten - vilket är vanligt - vänder hon sig till filmen för att med den som bas undersöka vad som sker. Fokus är därmed inställt på filmanalys och det är med denna som redskap hon undersöker mötet.
Att inte enbart analysera Gordons verk 24 Hour Pshyco utan i lika hög grad analysera den filmiska förlagan, Hitchcocks Psycho, när Gordon skapar sitt verk genom att med hjälp av teknologin förlänga visningstiden, illustrerar hur filmhistorien kan ses som ett arkiv ur vilket konstnärer hämtar byggstenar för att skapa nya verk samtidigt som detta påverkar det redan befintliga filmmaterialet.
Både Gordons och Hitchcocks produktioner är för övrigt flitigt förekommande som illustrationer, vilket är en av de punkter kritik skulle kunna riktas mot: urvalet. Att en studie som sägs handla om ett fenomen och inte ett specifikt konstnärskap ändå rymmer så pass många referenser till en och samma konstnär samt en och samma filmskapare medan andra nämns mer i förbigående väcker onekligen frågan om avhandlingens fokus. Men att haka upp sig på detta skulle vara att missförstå syftet med studien. Det handlar inte om att generalisera utan att lyfta fram och belysa tendenser vilka enligt författaren existerar men än så länge saknar en gemensam plattform.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons