Recension

VårGalet förhöjd tonårslycka

Språket i Martin Tistedts ”Vår” är svulstigt vackert. Kan en skildring av rosenskimrande kärlek vara den ultimata provokationen? undrar Eva Johansson.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Martin Tistedt debuterade med ”Segerhuva” 2004.

Foto: C-M EDENBORG
Annons

Den som har följt Martin Tistedts författarskap kommer förmodligen att bli överraskad av ”Vår”. Rentav förbryllad. Hans tre tidigare böcker, som med fördel kan läsas som en triptyk, är en sorts nihilistiska skräckelskildringar där författaren vältrar sig i våld, sex, grymhet och förtvivlan. Det är lite som hos Nikanor Teratologen, fast med ett större inslag av fantasteri och poesi – och en rätt stor dos paradoxal och befriande uppsluppenhet. Det gäller inte minst den senaste, ”Världens värdslighet”, där Tistedt även börjar leka med orden och språket på ett nytt sätt, en lek han framfångsrikt fortsätter att utveckla i sin nya roman.

I bjärt kontrast till det Martin Tistedt hittills har skrivit fullkomligt bågnar ”Vår” av ljus, liv och hopp. Om hans tidigare verk kan kallas provocerande, är de det på ett förväntat och i långa stycken rätt tröttsamt sätt, och där finns egentligen ingenting som inte har gjorts förut. Att verkligen provocera har blivit allt svårare i en tid där alla gränser redan har överskridits flera gånger om. Eller finns det trots allt ett sista tabu kvar, ett sista sätt att utmana? Kan en skildring av lycka och rosenskimrande kärlek vara den ultimata provokationen?

Annons
Annons
Annons