Magnus Ljunggren:Galenskap och genialitet i det ryska folkdjupet

Den ryska författaren Nikolaj Leskov kom under sin livstid på kant med såväl tsarvänliga, litteraturkritiker som socialister. Först efter sin död har han fått en rättmätig plats både i hemlandet och väst som en av de mest insiktsfulla skildrarna av det ryska samhället.

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Nikolaj Leskov är en klassiker som avviker. Av olika skäl kom man inte att räkna med honom på samma sätt som med Tolstoj, Dostojevskij och Turgenev. Han skrev under samma tid som de, med en häpnadsväckande kunskap om ryskt liv, men han fick sin rätta plats i det ryska likaväl som i det västerländska medvetandet först postumt, alltså efter sin död 1895. Maksim Gorkij har sagt om honom: ”I denna människas själ förenade sig på ett sällsamt vis övertygelse och tvivel, idealism och skepsis. Han lyckades misshaga alla. Ungdomen saknade hos honom de vanliga uppmaningarna att ’gå ut till folket’, mognare personligheter sökte förgäves hos honom efter klart formulerade sociala idéer, den revolutionära intelligentian kunde inte förlåta honom hans romaner. Och så kom det sig att den diktare som sökte och fann de rättfärdiga inom varje stånd, inom varje samhällsgrupp, inte kunde göra någon till lags och blev stående avsides.”

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons