Annons
X
Annons
X
Scen
Recension

Galás spel djärvt och innovativt

Hon är lite gotiskt skräckinjagande med sin mörklagda framtoning, ungefär som kvinnan i Familjen Adams. Mycket blek med kolsvart hår och svart lång klänning sitter Diamanda Galás vid den svarta flygeln på den mörka scenen med en ljusstråle riktad ner mot sig.

Ljudnivån är smärtsamt hög till en början. En provokation? Hon sjunger på grekiska, franska, engelska, tyska och spanska. Texterna uppfattar jag bara fragmentariskt.

En enda låt känner jag igen, Amours perdues (Förlorade kärlekar), som jag har på en nyinköpt cd med Juliette Greco. Kompositör är Joseph Kosma som gjorde Les feuilles mortes 1953 tillsammans med poeten Jacques Prévert.

Annons
X

Där någonstans har Diamanda Galás sina musikrötter, i en europeisk vistradition som ofta är utmanande. Hennes framtoning är mer europeisk än amerikansk; hon bor i New York och har grekisk invandrarbakgrund.

Jag skulle kunna tänka mig henne sjunga ”punkaren” Boris Vians Le déserteur (1954), förbjuden under Algerietkriget, och kanske har hon läst hans roman med den blasfemiskt provokativa titeln Jag skall spotta på era gravar. Likheten med Nina Hagen finns också i den kraftfulla rösten med drag av operasång och koloratur. Någon gång låter hon som Bob Dylan.

Att texterna är svåra att uppfatta kompenseras av texthäftena som är utlagda i bänkraderna. Jag hittar upphovsmän som Adonis, Pier Paolo Pasolini, Paul Celan, Henri Michaux och Gérard de Nerval.

Diamanda Galás sätter ljuset på orättvisor och tar ställning för de svaga och utsatta. Extranumret 25 minutes to go (Shel Silverstein) är en gastkramande nedräkning (ungefär som Tio små negerpojkar) inför en avrättning i samband med ett dödsstraff.

Diamanda Galás är en ypperlig pianist, innovativ, djärv och drastisk. Hon fogar samman sång och ackompanjemang till en genomförd helhet med hög konstnärlig halt.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X