Annons

Fysikern som blev bästsäljare

27 år gammal är Paolo Giordano redan i fint sällskap. Liksom storheter som Umberto Eco har han fått Italiens tyngsta litteraturpris Premio Strega. Det för sin debutroman och ”trots” att han är fysiker. Men han gör allt för att glömma det.

Under strecket
Publicerad

Italienska Paolo Giordanos debutroman handlar om ensamhet. ”Det jag söker i både skrivandet och läsningen är att komma i kontakt med någon annans ensamhet som kan göra att min egen känns lite mindre tung. Det är nog det de flesta av oss söker.”

Foto: CLEIS NORDFJELL Bild 1 av 1

Italienska Paolo Giordanos debutroman handlar om ensamhet. ”Det jag söker i både skrivandet och läsningen är att komma i kontakt med någon annans ensamhet som kan göra att min egen känns lite mindre tung. Det är nog det de flesta av oss söker.”

Foto: CLEIS NORDFJELL Bild 1 av 1
Italienska Paolo Giordanos debutroman handlar om ensamhet. ”Det jag söker i både skrivandet och läsningen är att komma i kontakt med någon annans ensamhet som kan göra att min egen känns lite mindre tung. Det är nog det de flesta av oss söker.”
Italienska Paolo Giordanos debutroman handlar om ensamhet. ”Det jag söker i både skrivandet och läsningen är att komma i kontakt med någon annans ensamhet som kan göra att min egen känns lite mindre tung. Det är nog det de flesta av oss söker.” Foto: CLEIS NORDFJELL

Paolo Giordano är lite för rätt. Det är väl skälet till att några kritiker har inlett sin recension av uppväxtskildringen Primtalens ensamhet med hur sugna de är på att klippa ned den i småstrimlor.

Han var bara 26 år när han debuterade med boken som fick Premio Strega. Dessutom är han inte ens en ”riktig” författare utan en kille som skriver på en avhandling i partikelfysik. Ordet ”underbarn” har smugit sig in i många presentationer av honom, senast på Bokmässan i Göteborg.

De flesta, men inte alla, har lagt ned saxen och istället konstaterat att hans bok har litterära kvaliteter och kanske är värd både det stora priset, en försäljning på miljontals exemplar och översättningar till över 30 länder.

Primtalens ensamhet berättar om två barn, Alice och Mattia, som båda råkar ut för traumatiska händelser som präglar uppväxten. I tonåren korsas deras vägar. Utan att avslöja för mycket kan man säga att det inte innebär att de sedan lever lyckliga i alla sina dagar. Deras relation kan istället jämföras med primtalstvillingar:
”Mattia brukade tänka att han och Alice var som två ensamma och vilsna primtalstvillingar. Nära, men inte tillräckligt för att verkligen röra vid varandra.”

Annons
Annons

Paolo Giordano var en period i sitt liv besatt av primtal, berättar han där han sitter i en grön designsoffa på Italienska kulturinstitutet i Stockholm med armarna i kors och håret på ända. Han påminner om en rockstjärna i sina jeans, svarta jacka och ett orange armband som ser ut att vara bortglömt från en festival.

– Även en tioåring kan förstå primtal, men det finns ett slags mystisk oförutsägbarhet kring dem. Jag försökte lösa de mysterierna på egen hand, givetvis misslyckades jag. Jag höll på med det där på ungefär samma sätt som folk håller på med sudoku. Jag överförde min egen märkliga vana till Mattia. Av en slump hittade jag det där om primtalstvillingar. Det passade perfekt in i handlingen.

Att Paolo Giordano skulle berätta ur barns perspektiv var självklart. Även i tidigare skrivförsök, mest noveller, har han rört sig i barndomen. Han brukar granska barn på bussen för att påminnas om deras syn på världen. Det finns ett djupgående samband mellan hans författande och hans barndom som alltid kommer upp när han skriver.

Primtalens ensamhet är mörk och ger inte löftet: ”Det blir bättre när du blir stor.” Mattia fortsätter vara ensam och fel och Alice slutar inte med sina destruktiva beteenden.

– Det finns väl alltid saker inom oss som aldrig riktigt kan läkas eller lösas. Själv har jag en ständig känsla av att något kommer att gå fel som jag nog inte blir av med. Det är lite den grundläggande idén med boken: att något hela tiden är på väg att gå fel, även om det oftast inte gör det.

Paolo Giordano började skriva på allvar som 22-åring. Då hade han just gett upp sina mångåriga drömmar att bli rockstjärna, avslöjar han och ler. Looken ljuger alltså inte.

Annons
Annons

Han studerade fysik men hade börjat inse att han inte var något geni, som Mattia. Frustrationen över det gjorde att han sakta gick över från naturvetenskapen till författandet.

När han skriver upplever han att han hela tiden har mer att ge.

– Inom fysiken kände jag att gränsen för vad jag kunde åstadkomma alltid låg väldigt nära.

Sedan han debuterade har han fått otaliga kommentarer om att han doktorerar i fysik. Det har överraskat honom.

– Man behöver ju inte ha en examen i litteraturvetenskap för att skriva. Man kan lära sig tekniken bara genom att skriva och skriva. Och historier… det har ju alla inom sig.

Han tror istället att det är en fördel att ha en helt annan värld att använda sig av. Det visar debutromanen, som tar upp fler matematiska och fysiska fenomen än primtalen.

– Jag har dessutom lärt mig disciplin. Jag kan jobba mycket hårdare, för naturvetenskapligt arbete är definitivt mer ansträngande än att vara författare.

Givetvis kunde Paolo Giordano inte föreställa sig vilken omåttlig framgång debuten skulle bli. Lugnt förklarar han att han aldrig förväntar sig något av någonting. När han presenteras som 2008 års mottagare av Premio Strega brukar han yrvaket blinka till och komma på: ”visst ja”.

– Att få priset var så överväldigande att jag insåg att min enda chans att kunna fortsätta skriva var att förtränga det.

Nu håller han på med en ny roman och försöker samtidigt avsluta sin avhandling.

Vad gör du om tio år?

– Få i min generation vet väl vad de gör om tio år. Jag tror jag kommer att skriva. Men vem vet?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons