Annons

Linda Hofvander, ”Surfaces”Fyrkanten – en form med oändlig potential

Linda Hofvander, ”Bounce”, 2019. C-print.
Linda Hofvander, ”Bounce”, 2019. C-print. Foto: Cecilia Hillström Gallery

Ingen form är lika starkt förknippad med modernismen som fyrkanten. Den dömdes ut som förbrukad av postmodernismen, men gör ständigt comeback. Nu, vid galleriernas säsongsöppning, ser Håkan Nilsson inte mindre än tre fyrkantiga utställningar.

Under strecket
Publicerad

Claesson, Koivisto, Rune, ”Faciem #12 (Continental center III/Graham, Amderson, Probst, White)”, 2017.

Foto: Claesson, Koivisto, Rune Bild 1 av 3

Joakim Norrman, ur utställningen ”Tillfällighetens exakthet”, akryl och sand på duk.

Foto: Susanne Pettersson Gallery Bild 2 av 3

Linda Hofvander, ”Suggested Shape (pink)”, 2019. Bläckstråleutskrift.

Foto: Cecilia Hillström Gallery Bild 3 av 3

Den rektangulära formen intar en särskild position i modernismens historieskrivning. Sedan Kazimir Malevitjs svarta kvadrat på svart botten presenterades för publiken för drygt hundra år sedan har denna synnerligen enkla form fått stå för så oändligt många, ofta motstridiga positioner. Den är andlig, ideologisk, politisk. Den är inget och allt. Den är unik och repetitiv. Den är fullbordad och innehållslös. Den är början och slutet – den är modernismens alfa och omega.

För postmodernisterna representerade kvadraten det yttersta beviset på att modernismen var dömd till repetition och att uttrycket därmed slutligen måste bli helt uttömt. Ändå dyker den alltjämt upp som gubben i lådan, år ut och år in, på utställning efter utställning.

Annons
Annons
Annons