Annons

Fyra samtal med Monica Zetterlund

SvD:s Torbjörn Nilsson ville i slutet av 2003 få en intervju med den så medieskygga Monica Zetterlund. Fyra gånger ringde han hem till henne. Här är de samtal som utspelade sig.

Under strecket
Publicerad

Monica Zetterlund på en bild från 1993.

Bild 1 av 1

Monica Zetterlund på en bild från 1993.

Bild 1 av 1
Monica Zetterlund på en bild från 1993.
Monica Zetterlund på en bild från 1993.

Samtal nummer 1:
– Ja, hallå.
– Är det Monica Zetterlund?
– Ja.
– Det gällde en intervju.
– Jag ger inga intervjuer.
– Nej, jag vet. Men jag ville fråga hur man sjunger.
– Hur man sjunger?
– Ja.
– Oj, oj, snälla du, hur man sjunger. Ja, hur sjunger man? Det kan man bara. Jag har gjort det sen jag var fyra. Pappa spelade och mamma med. Kontrabas när gubbarna i pappas orkester låg i beredskap under kriget. Jag sjöng. Jag sjöng ”How high the moon” fast på värmländska: ”Hå haj ve mon”. Vi for runt och spelade till dans och damerna dansade och gubbarna drack. Jaaa. Så var det. Men nu sjunger jag inte längre.
– Jag vet det. Men då när du sjöng, vad var det du sjöng egentligen?
– Jaaa. Men det var Sarah Vaughan. Peggy Lee. Ella Fitzgerald och Billie Holliday och Dompan och Stan Getz och Bill Evans och Nat King Cole och Tage. Hur många ska jag räkna upp?
– Jag menade inte riktigt så. Mer vilken sorts musik det var du sjöng?
– Jazz. Jag sjöng inte schlagers, det tycker jag inte det var. Jag sjöng jazz.
– Jazz?
– Ja, jazz.
– Vad är jazz då?
– Nämen du, jag vet inte. Fraseringen? Livet? Det kan jag inte svara på, inte så här på direkten.
– Då kan jag väl träffa dig och fråga om det då? Om musiken och om det Tage sa. Om den blonda negressen från skogarna?
– Nej, jag sjunger inte längre. Läs boken. Den där vad den nu heter. Minnen?
– ”Hågkomster ur ett dåligt minne”.
– Just det, Tom Alandh skrev den. Han gjorde en film också. Du får se den.
– Hej.
– Hej.

Annons
Annons
Annons