Fyndigt men utan tyngd

Under strecket
Publicerad
Annons

Camilla Hammarström
Omloppsbanor
89 s. Bokförlaget Lejd. CA 196:-

För några år sedan rycktes jag med av Camilla Hammarströms diktsvit ”Bubbelkammare” med dess oscillerande mellan kristen mystik och profan psykos, dikter som har sin utgångspunkt i Hildegard av Bingens uppenbarelser, sådana denna märkliga nunna från 1100-talet har gestaltat dem i sin skrift ”Liber scivias”. Diktsviten ingår i Hammarströms tredje diktsamling, ”Jag känner igen dig”, från 1998. Det gav en läsupplevelse som efterlämnade respekt och väckte förväntan på poetens fortsatta produktion.
Därefter har mina förväntningar kanske varit alltför höga, för jag blev besviken på ”Rörelser” från 2000, och är, trots envetna omläsningar, lika besviken även på hennes nya diktsamling Omloppsbanor. Det är lätt att sympatisera med hennes vurm för gammaldags skönskriveri, hennes smak för formuleringar och företeelser som ter sig en smula föråldrade, i synnerhet som hon infogar denna stil i texter som i övrigt kan te sig ytterst moderna och
styrda av en associativ tankeflykt som ibland ter sig postmodernistisk, andra gånger skrifttematisk. Här finns alldeles uppenbart en strävan efter att gjuta gammalt vin i nya läglar.
”I fickan bor fler trollbundna”, försäkrar Hammarström i början av en dikt, men dessvärre anstränger hon sig inte tillräckligt för att fiska upp dem och lösa dem ur deras förtrollning. I hennes dikter finns en gåtfullhet och en ”sällhet” som lindas in i alltför många adjektiv och adverb. Orden snirklar sig behagsjukt kring varandra. Det kan bli vackert på ett dimlikt undanglidande sätt. Därför försöker man skärpa blicken och uppmärksamheten, men belönas alltför sällan. Det räcker inte för att hålla intresset och tolkningsivern vid liv.
Boken börjar med en svit strofiska dikter. Därefter kommer några prosadikter som bygger på kosmologiskt hållna texter av, i tur och ordning, Newton, Galilei och Giordano Bruno. Hammarström har preparerat textförlagorna med egna tillägg och poetiska utvikningar. Det är fyndigt, men inte riktigt
bärkraftig poesi.
Den tredje och den fjärde avdelningen i boken står i grafisk kontrast till varandra. Den tredje består av en dikt som är dramatiskt utspridd över boksidorna, en ganska söt text som tycks stå i ett ironiskt förhållande till sin explosiva form. Den fjärde består av små sammanhållna dikter som har infogats i rektanglar, som om de satts i ram. Arrangemanget kunde ha varit spännande, men med tanke på texternas karaktär, att de stilistiskt och även tematiskt är så likartade, är det svårt att se poängen med det. Vad som saknas är skönjbar estetisk logik.

Annons
Annons
Annons