X
Annons
X
Recension

Sjöjungfruns namn Fyndigt flätad roman faller på ivern att behaga

Visst är Staffan Seebergs nya roman Sjöjungfruns namn gammaldags rejäl i sitt breda grepp, men det blir ändå ingen lyckad roman, inte den här gången, tyvärr, trots all den episka energi som förbrukas, alla knep och knåp, all nervöst fyndiga intrigflätning.
Författaren frammanar en högborgerlig familj, ganska präktig, men med erotiska och andra pikanterier nödtorftigt undanhållna i gamla dagböcker eller här och var i minnets skrymslen och vrår. Han följer denna familj under drygt femtio år.
Inte bara tidsmässigt utan även geografiskt har berättelsen en ansenlig spännvidd, det senare tack vare att en av de två huvudpersonerna blir ”en salongsdebil diplomathustru” som i sin makes släptåg förflyttar sig än hit och än dit här i världen, innan hon till sist lyckas slinka ut ur ”råttfällan” och på gamla dar tar sig friheten att idka lite självförverkligande på egen hand eller i varje fall blir någorlunda nöjd med sin person då
hon inte längre behöver agera avmätt leende pratdocka utan drar sig ur karlarnas patetiska marionettvärld för att i stället bli någon sorts privatsekreterare och alltiallo åt en väninna som är bildhuggare och verksam i Italien, medan maken efter sin pensionering drar sig tillbaka till en liten herrgård i Småland, där han kan sköta sin vinkällare och med fortsatt diplomatisk återhållsamhet stundtals även njuta av den, även om administrationen av de dyra vinbuteljerna framstår som viktigare än att dricka druvsafterna.

Ni hör hur det låter! Det är omöjligt att antyda handlingen i Seebergs roman utan den framstår som ganska fjantig. Den ovan nämnda intrigflätningen formar sig långsamt, sakta men säkert, till något som mest påminner om en gammal knarrande korgstol. I den knirrar och knarrar det borgerligt trivsamt om alldeles lagom excesser, äktenskap och skilsmässor och barn på bygden, klassklyftor och karriärer, plötsligt uppblossande kvinnlig åtrå som riktar sig mot en sensibelt grönfingrad
trädgårdsmästare eller mot en engelsk poet som åtminstone har en överläpp som är stiff.
Till dessa turistvyer från diplomatvagabondaget får vi dessutom en strid ström av utläggningar i allsköns kuriöst intressanta småsaker, små populärvetenskapliga utvikningar om ditten och datten, om Stockholms blodbad eller om kärlekens fenomen beskrivet från strikt medicinsk synpunkt, kortfattat och trevligt, allting liksom lämpat för en stunds konversation kring middagsbordet.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X