Annons

Fuskbygget i Lettland

MAGASINET FILTER. Svenskarna skyller sin bankkris på letterna. Letterna skyller sin ekonomiska kollaps på svenskarna. Filter skickade en opartisk brittisk ekonomijournalist till Riga som domare. Hans slutsats: såväl letternas som svenskarnas problem har bara börjat.

Under strecket
Publicerad

Lettiska banker och finansinstitut sitter i dag på huvudkontor som hade fått de svenska kollegorna avundsjuka – om de inte stått så tomma.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 1 av 8

Nordea och Swedbank har finansierat många byggen de senaste åren. Nu återstår bara att hitta hyresgäster.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 2 av 8

Nordea och Swedbank har finansierat många byggen de senaste åren. Nu återstår bara att hitta hyresgäster.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 3 av 8

Tomma hus i Lettland.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 4 av 8

Skyltarna ska uttydas som ”Till Salu”. SE-Banken bistår gärna med krediter i Jurmala.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 5 av 8

Skyltarna ska uttydas som ”Till Salu”. SE-Banken bistår gärna med krediter i Riga.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 6 av 8

Det jättelika Sheratonbygget i Riga står still.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 7 av 8
Bild 8 av 8

Lettiska banker och finansinstitut sitter i dag på huvudkontor som hade fått de svenska kollegorna avundsjuka – om de inte stått så tomma.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 1 av 8

Nordea och Swedbank har finansierat många byggen de senaste åren. Nu återstår bara att hitta hyresgäster.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 2 av 8

Nordea och Swedbank har finansierat många byggen de senaste åren. Nu återstår bara att hitta hyresgäster.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 3 av 8

Tomma hus i Lettland.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 4 av 8

Skyltarna ska uttydas som ”Till Salu”. SE-Banken bistår gärna med krediter i Jurmala.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 5 av 8

Skyltarna ska uttydas som ”Till Salu”. SE-Banken bistår gärna med krediter i Riga.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 6 av 8

Det jättelika Sheratonbygget i Riga står still.

Foto: JAN JÖRNMARK Bild 7 av 8
Bild 8 av 8
1/8

Lettiska banker och finansinstitut sitter i dag på huvudkontor som hade fått de svenska kollegorna avundsjuka – om de inte stått så tomma.

Foto: JAN JÖRNMARK
2/8

Nordea och Swedbank har finansierat många byggen de senaste åren. Nu återstår bara att hitta hyresgäster.

Foto: JAN JÖRNMARK
3/8

Nordea och Swedbank har finansierat många byggen de senaste åren. Nu återstår bara att hitta hyresgäster.

Foto: JAN JÖRNMARK
4/8

Tomma hus i Lettland.

Foto: JAN JÖRNMARK
5/8

Skyltarna ska uttydas som ”Till Salu”. SE-Banken bistår gärna med krediter i Jurmala.

Foto: JAN JÖRNMARK
6/8

Skyltarna ska uttydas som ”Till Salu”. SE-Banken bistår gärna med krediter i Riga.

Foto: JAN JÖRNMARK
7/8

Det jättelika Sheratonbygget i Riga står still.

Foto: JAN JÖRNMARK
8/8
Prova Magasinet Filteroffside.org

I början av 90-talet fanns det en ung lettisk man som väldigt gärna ville gå en bankirutbildning i Sverige. Problemet var att han behövde ett rekommendationsbrev från en lettisk bank för att bli antagen, och han var inte anställd vid någon bank. I själva verket var han fysiker. Så han grundade en egen bank – i alla fall på pappret. Den nya »banken« – som varken hade kunder eller anställda – skrev ut ett rekommendationsbrev, och därmed lyckades han ta sig till det paradis vi känner som Stockholm. På kursen träffade han en annan ung lett, den mycket eleganta blondinen Ingrida Bluma.

– Redan första veckan erbjöd han mig jobb, berättar Bluma för mig i dag på ett kafé i Riga. Men efter tre månader i Sverige förstod jag att han inte alls ägde någon bank. När fysikern kom hem efter utbildningens slut 1992 grundade han ändå en riktig bank. I början rankades den som nummer 62 i Lettland, men under 90-talets olika kriser gick dussintals banker i konkurs medan fysikerns växte stadigt. 1996 togs den över av Hansabank, som var störst i Estland. 1998 blev Swedbank majoritetsägare i Hansabank. Under de följande tio åren lånade Hansabanks lettiska bolag, där Bluma nu var chef, ut miljard efter miljard till det lettiska folket, som köpte lägenheter och lyxbilar för pengarna – Porsche Cayenne var en särskilt populär modell. Och sedan, förra året, gick hela Lettland åt skogen.

Annons
Annons

Det som hänt i den lettiska ekonomin är samma sak som hänt i resten av världen, fast i snabbare tempo: en fest baserad på lånade pengar har plötsligt tagit slut. Om resten av Europa har baksmälla ligger Lettland på intensiven och magpumpas efter åratals intag av champagne. Landet som trodde att dess öde var att bli som de skandinaviska länderna, visade sig ha en ganska oklar uppfattning om vad kapitalism egentligen innebär. Alla känner till krisen på Island, men Lettland är en stark utmanare till titeln »värst drabbade europeiska land«. Räknat från 2008 till 2010 kan landets ekonomi mycket väl krympa med så mycket som en fjärdedel; nedgången i USA under den stora depressionen var cirka trettio procent.

Den nytillträdde, 37-årige premiärministern Valdis Dombrovskis – Lettland var första EU-land att förlora en regering på grund av finanskrisen – har sagt att landet går i konkurs i juni om Internationella valutafonden, IMF, inte betalar ut nästa del av sitt lån i tid. Uttalandet ska tolkas bildligt, eftersom ett land inte kan gå i konkurs på samma sätt som en nattklubb som förlorat sina gäster. Men om pengarna inte flyter in – och just nu försöker inte ens Lettland leva upp till valutafondens stränga villkor – väntar ekonomiskt kaos à la Argentina, med den så gott som självklara slutfasen att letterna tvingas devalvera sin valuta gentemot euron. Estland och Litauen skulle också tvingas devalvera, eftersom de redan är drabbade av krisen och dessutom handlar mycket med Lettland. Därefter skulle smittan hota flera andra skakiga östeuropeiska valutor – ett scenario som skulle förvandla de svenska storbankernas pågående kris till total katastrof.

Annons
Annons

Svenska banker har ställt ut lån till ett värde av ungefär tjugo procent av den samlade svenska nationalinkomsten till de baltiska länderna. Dessa lån är förklaringen till att den svenska kronan redan i dag är rekordsvag mot euron.

Det finns folk som skyller Lettlands kris på Sverige. Inte sedan Sverige bidrog till att förstöra Tanzania på 1970-talet har dess mjuka variant av kolonialism skapat så stora problem.

– För att någon ska kunna ta ett oansvarigt lån måste det finnas en oansvarig långivare. Och det är där som de skandinaviska bankerna kommer in, säger premiärminister Dombrovskis när jag träffar honom i Riga.

Den lettiske politikern Ainars Slesers, som en gång kampanjade iklädd en t-shirt där han själv var avbildad som Stålmannen, har krävt nya lagar som ska straffa de skandinaviska bankerna för deras »oansvariga utlåningsaktivitet ». »Vi är ett självständigt land«, brukar han trotsigt tillägga.

Är Lettlands kris verkligen svenskarnas fel? Hur illa kan det bli? Och kommer svenskarna att tvingas dela bördan med letterna på ett sätt som de aldrig behövde göra med tanzanierna?

Bredvid den stora bron som leder in till gamla stan i Riga reser sig Swedbanks skyskrapa likt Slottet i Kafkas roman med samma namn. På andra sidan gatan ligger ett lyxhotell med det passande namnet Islanda, en kvarleva från de goda åren. Sedan kör man över bron, kommer in i gamla stan och bara glor.

Många butiker har slagit igen under de senaste månaderna, och de första lettiska ord jag lär mig är de som står skrivna på oräkneliga fasader:
Iznoma, uthyres, och
Pardod, till salu. Men det som slår mig allra först är hur vacker staden är, och det på ett mycket speciellt sätt. Riga ser ut som den tyskaste stad man kan tänka sig. Skillnaden mot Tyskland är att Rigas jugendhus överlevde världskrigens förödelse, även om hyresgästerna inte gjorde det. I varje stad sänder arkitekturen ut ett budskap, och här fullkomligt skriker husfasaderna: »Detta är Europa!«

Annons
Annons

Under Rigas glansperiod strax före första världskriget utgjorde tyskar och tysktalande judar en stor del av befolkningen. På den tiden drog Riga framför allt in pengar som isfri vinterhamn åt Ryssland, och staden växte sig större än Stockholm. Riga var kosmopolitisk nog att ha en brittisk borgmästare, George Armitsted, men när stadens handelsmän blev förmögna byggde de inte experimentella hus som de rika i Barcelona. De satsade på respektabel tysk jugendstil med sfinxer och änglar och krusiduller överallt. Enligt Unesco är Rigas art nouveau-byggnader unika, sett till såväl kvalitet som kvantitet.

»Detta är Europa!« är samtidigt Lettlands skapelsemyt. En myt som har överlevt 700 år av utländsk ockupation (att ligga inklämd mellan Tyskland och Ryssland är inget för vekhjärtade). Under första världskriget ödelades Lettland och hundratusentals Rigabor flydde. Under andra världskriget ödelades Lettland på nytt – ungefär en tredjedel av landets befolkning dog eller flydde utomlands. När Röda armén invaderade landet 1940 och deporterade tusentals letter till Sibirien – under de oändliga tågresorna tvingades de skita i en gemensam parasja, eller kommod – kunde letterna bara trösta sig med en sak: att de var mer europeiska och utvecklade än ryssarna.

Mitt sällskap i Riga är göteborgaren Jan Jörnmark, ekonom och kultfotograf med postindustriella landskap som specialitet. Och Baltikumälskare.

– Under första halvan av 1900-talet hade de här länderna inte en historia, säger Jörnmark. De hade ett trauma. Det måste man känna till för att förstå varför deras städer ser västeuropiska ut men inte är det. För oss svenskar, som kommer från den minst traumatiserade delen av Europa, är detta svårt att förstå. Men det kan vara ett skäl till att letterna och esterna slösade bort så mycket pengar. Alla exklusiva varor, alla dessa Porsche Cayenne som i dag annonseras ut billigt i radannonserna, skulle visa att Lettland hade återtagit sin rättmätiga plats som en nordeuropeisk stat bland andra – ett slags Sverige med sämre geografiskt läge.

Annons
Annons

Sverige härskade över det som i dag är Lettland under större delen av 1600-talet, men det moderna förhållandet mellan länderna började med den lettiska flyktingvågen i slutet av andra världskriget.

De som flydde från Röda armén 1944 och 1945 tillhörde oftast samhällseliten. Om de lyckades undgå att mördas eller att skickas till Sibirien försökte de ta sig till Tyskland eller Sverige, ibland till och med så långt som till Venezuela.

De letter som tog sig till Sverige var kanske den verkliga gräddan. Linda Freimane är svensk-lett i andra generationen. Hon är född i Stockholm, där hennes pappa satt i styrelsen för Svensk-lettiska föreningen i 25 år, och numera bor hon i Riga där hon leder Lettlands enda organisation för bögar och lesbiska, Mozaïka.

Jag träffar Freimane på Kafé Osiris i Riga, ett ställe med föga märkvärdig mat och inredning, men betraktat som det viktigaste nya, europeiska kafét i Riga. Det öppnade i början av 1990-talet, samtidigt som den postsovjetiska eran inleddes, och är en samlingspunkt för politiker, bohemer och andra Rigabor som känner sig västerländska i själen. Över en kopp kaffe berättar Freimane om svensk-letterna.

– Det var en väldigt spännande grupp. Många av dem hade varit framstående under 1930-talet. Det fanns ett exilförlag i Stockholm som gav ut sådant som James Joyce, utöver tjocka böcker om lettisk historia.

Många av de lettiska flyktingarna i Sverige var politiker, konstnärer och intellektuella som skulle ha slaktats av Röda armén, eller ha skickats till Sibirien, om inte Lettiska hjälpkommittén och den svenska regeringen hade lyckats få över dem till Gotland på fiskebåtar. Vissa mindre framstående letter hade förstås inte samma tur. Vid baltutlämningen 1946 skickades 146 baltiska ynglingar i tysk uniform tillbaka till Sovjetunionen; de allra flesta var letter.

Annons
Annons

Antalet letter som blev kvar i Sverige efter kriget var inte stort: till en början bara 5 000 personer. Men exilletterna fick barn, som också lyckades bra i Sverige.

– Det är med bred marginal den framgångsrikaste invandrargruppen någonsin i Sverige, säger Anders Paalzow, svensk rektor för Stockholm School of Economics in Riga, SSER. När Gorbatjov lanserade glasnost på 1980-talet steg förhoppningarna bland letterna i Sverige – »hos dem som inte hade hunnit dö«, som Freimane säger. Svenskarna visade sin solidaritet med de ockuperade baltstaterna genom att organisera »måndagsmöten«

– Det började på Norrmalmstorg i Stockholm och spred sig runt om i landet. Freimane bevakade ibland mötena som reporter för Radio Swedens lettiska sändningar.

– Många svenskar sade: »Jag är inte den typen som brukar demonstrera men jag skäms fortfarande för det som Sverige gjorde under kriget. Vi är skyldiga era länder det här.«

När balterna inledde sin »sjungande revolution« mot Sovjetunionen agerade Sverige snabbt. Redan 1990, när de baltiska staterna fortfarande var Sovjetrepubliker, öppnade svenskarna »visakontor« där.

– Vi var troligtvis de första diplomaterna som var permanent stationerade i Tallinn, Riga och Vilnius sedan 1940-talet, berättar Mats Staffansson, Sveriges ambassadör i Riga, en professorsliknande figur med skägg och kortärmad skjorta.

– Vårt uppdrag var att i all tysthet bygga upp en närvaro så att vi skulle kunna öppna ambassader när den dagen kom, vilket den plötsligt gjorde i augusti 1991. Vi svenskar visste att vi ville vara på plats när länderna blev självständiga, av kulturella och kommersiella skäl.

Annons
Annons

Sju miljoner balter som alla ville bli skandinaver såg ut som en lovande framtidsmarknad för ett Sverige som just då kämpade med en lågkonjunktur. Dessutom var Carl Bildt, statsminister i början av 1990-talet, djupt engagerad i regionen. Svenska konsulter, hjälparbetare och pengar flödade in. Under min vistelse i Riga träffar jag många som har pluggat i Sverige på 1990-talet, eller fått ekonomiskt stöd från Sverige, eller gått på SSER.

Stockholm School of Economics in Riga grundades 1994 efter att några studenter med baltiska rötter som gick på Handelshögskolan i Stockholm fått skolan att engagera sig i de nya staterna. SSER ägs gemensamt av Handels och den lettiska staten. All undervisning sker på engelska och i dag kryllar det av unga studenter från de tre baltiska länderna.

I SSER förenas Lettlands två västerländska kapitalistänglar: Sverige och den världskände kapitalförvaltaren George Soros. Skolans aula är döpt efter Soros och han bidrar till finansieringen av Freimanes gayorganisation Mozaïka, liksom till de flesta fristående lettiska organisationer som man hör talas om.

Mentorsrollen tycks falla sig naturlig för svenskarna, som länge har ägnat sig åt att exportera översvallande entusiasm till mindre lyckligt lottade länder. Engelsmännen hade sina kolonier, amerikanerna har sina krig och svenskarna har sin moraliska imperialism. I Etiopien följdes de första svenska missionärerna efter andra världskriget av svenska lärare, läkare, sjuksköterskor och hjälparbetare. Svenskarna trivdes jättebra i Addis Abeba, de hjälpte till, festade och jagade (det bodde till och med en svensk som försörjde sig på att stoppa upp djur i Etiopien på den tiden).

Annons
Annons

Senare upprepades detta recept i Tanzania – först missionärer, sedan bistånd – men här blev resultatet sämre. Under 1970-talet hjälpte Sverige president Julius Nyerere att fösa ihop tanzaniska bönder i katastrofala »ujamaabyar«, ett slags jordbrukskollektiv. Det var den sortens utopiska socialism som svenska socialdemokrater älskade, men bara så länge den drabbade folk i fjärran länder. Jan Jörnmark citerar ett talesätt från biståndsbranschen: »Om inte Nyerere och hans idiotiska politik hade funnits, så hade skandinaviska och holländska socialdemokrater uppfunnit honom själva.«

Vid en första anblick kan de svenska bankernas insats med att skicka Lettland huvudstupa ut i den globala kapitalismen se ut som en modern version av Sveriges »bistånd« till Tanzania. Men i många år verkar letterna ha tackat Gud för svenskarna. Vi talar trots allt om ett litet land som mest uppmärksammats av tsarer, kejsare och Hitler. Skandinavien och ett fredligt Tyskland är de bästa grannar man någonsin haft. De fåordiga, envisa letterna känns till och med lite svenska,säger flera svenskar i Riga.

– Under den buttra ytan finns något man känner igen, menar Freimane.

Från mitten av 1990-talet gick den lettiska vägen till Västeuropa allt oftare via skandinaviska banker. Ingrid Bluma satt mitt i smeten vid den här tiden, som styrelseordförande och VD för Hansabank. Från 1998 var hon den nya majoritetsägaren Swedbanks viktigaste kontakt i Lettland. Faktum är att hon var den mäktigaste personen i hela det lettiska bankväsendet och en av de viktigaste aktörerna bakom den ekonomiska uppgången. I slutet av 2006, strax innan bubblan sprack, sa hon upp sig.

Annons
Annons

Bluma är fortfarande en intagande person, en baltisk skönhet med rynkor i ansiktet och det blonda håret uppsatt i knut. Bluma betalar själv för sitt kaffe och sin russinkaka – »jag såg till att inte sluta på banken förrän jag hade ekonomin tryggad« – och slår sig sedan ner för att berätta berätta om sin egen roll i krisen. Hon talar långsamt och eftertänksamt – hon söker efter de rätta orden samtidigt som hon försöker förstå det som hände medan hon var chef.

– Min egen roll under de där åren – ärligt talat så är jag knappast objektiv, säger hon.

Bluma började jobba på bank redan under sovjettiden.

– Det var väldigt, väldigt annorlunda. Få sovjetmedborgare hade bankkonton och Bluma kände ingen som hade banklån på den tiden. Efter kommunismens fall ägnade därför de lettiska bankerna större delen av 1990-talet åt att få folk att öppna konton och att lära personalen hur man bemöter kunder.

– Jag tror att vi startade en avdelning för fastighetslån först 1997 eller 1998. »Avdelning« är förresten för mycket sagt, det var bara två personer i början. Första gången jag överhuvudtaget hörde talas om att en bank måste ha beredskap för dåliga lån var 1993. På sovjettiden fanns inga dåliga lån.

De lettiska bankkriserna avlöste varandra under hela 1990-talet, banker kom och gick som modeplagg – eller som lettiska regeringar. Bluma tror att en majoritet av det lettiska folket förlorade en del av sina besparingar när det som då var landets största bank, Bank Baltija, kollapsade efter diverse skumma affärer. Hon minns hur stressande sådant var.

Annons
Annons

– Jag brukar säga till mina gamla kollegor att nuförtiden behöver ni i alla fall inte oroa er för att hela banken ska rasa samman. I slutet av 1990-talet var den lettiska ekonomin fortfarande mindre än under sovjettiden. Jag fick höra från flera håll att under detta första decennium lärde sig nästan alla letter att sköta sina nya jobb efter hand, medan de jobbade. I bankväsendet gick det extra märkligt till. Bluma minns hur säkerhetschefen på landets centralbank 1996 kallade vanliga banker för »banditer«. Han hade dessutom en pistol lätt tillgänglig på sitt kontor.

– Vi brukade skoja att det var den bäst beväpnade militära enheten i Lettland, ler Bluma.

De lettiska bankerna kastade sig alltså huvudstupa ut i västvärlden, och detsamma gällde landet som helhet. Andra gamla sovjetrepubliker, som Ukraina och Moldavien,visste inte riktigt vad de ville bli – en Putininspirerad diktatur, kanske? – men inom det nya lettiska etablissemanget fanns inga tvivel. Redan på kommunisttiden såg folk i andra delar av Sovjet Baltikum som ett slags glamoröst västområde, nästan som en korsning mellan Paris och Rivieran. När sovjetiska filmer innehöll scener från väst – Sherlock Holmes London, till exempel – spelades de ofta in i Riga.

Artis Pabriks, lettisk utrikesminister 2004–2007, med examen från Århus universitet i Danmark, uttrycker saken glasklart över en frukost med pannkakor:

– Jag kan absolut inte se mig som hemmahörande i öst. Jag beklagar, men det är omöjligt. Vi tillhör den nordiska delen av den europeiska unionen.

Annons
Annons

Krista Baumane, utvecklingschef för tankesmedjan Providus och författare till en av Lettlands första hippa kokböcker, är lika säker på sin sak:

– Vi hade ett enda mål: att få leva som folk i väst, både vad gäller levnadsstandard och värderingar.

Detta mål blev det viktigaste i lettisk politik. Politiken skrek ut precis samma budskap som Rigas jugendfasader. Lettland gav med tiden upp försöken att upphöja piloten Herbert Cukurs till nationalhjälte, efter att några västländer invänt att han deltog i morden på judar under kriget.

Svenskarna fanns kvar i landet som en sorts vänligt sinnade handledare. Man hjälpte letterna att montera ner en sovjetisk radarstation och gav råd om hur man på bästa sätt skulle få bort de sovjetiska trupperna. Skandinaverna lyckades dessutom till viss del lära ut jämställdhet mellan könen, vilket märks på alla män som går runt med barnvagn i de vackra parker som genomkorsar centrala Riga. Många letter lärde sig till och med att acceptera homosexuella, även om det fanns folk som kastade avföring på deltagarna under de första Pridefestivalerna. Vad gäller ekonomin sa svenskarna samma sak som alla västerländska delegationer: sänk skatterna, ge de etniska ryssarna vissa rättigheter, gör politik och förvaltning transparenta.

Lettland var en framstående elev i västs skola, nästan lika duktig som favoriteleven Estland, detta dygdemönster som alltid hade känt till mer om väst eftersom man kunde få in finsk TV och radio under sovjettiden. Så småningom slog IMF och FN:s utvecklingsprogram igen sina kontor i Riga och i mars 2004, mindre än 13 år efter utträdet ur Sovjetunionen, blev Lettland medlem i Nato. Bara två månader senare inträdde man i EU.

Annons
Annons

Detta var höjdpunkten i hela den lettiska historien: en blomstringstid liknande den före 1914 men i en mycket tryggare omgivning. »När man blickar tillbaka på den tiden«, säger premiärminister Dombrovskis till mig på sitt försiktiga sätt, »så uppnåddes förvisso flera väldigt viktiga resultat.«

När landet väl var inne i EU ville man också ta det sista steget för att bli ett fullvärdigt västland: att införa euron. Man började med att knyta latsen till euron 2005 – ett beslut som i efterhand framstår som rena självmordet.

När jag 1992 var i Riga första gången gick folk redan omkring i västerländska varumärken–vilka spelade inte så stor roll. Jag minns en man vars t-shirt gjorde reklam för postkontoret i Stoke-on-Trent, medan andra nöjde sig med att bära omkring på plastpåsar från västerländska affärer. De senaste åren har letterna kunnat köpa den äkta varan i butiker runt om i Riga: här finns italienskt mode, »finansiella rådgivare« som annonserar på engelska, samt »Japanu Restorans: Planeta Sushi«, vars uteservering dock är tom när jag går förbi, trots att solen skiner och det är lunchtid.

Högkonjunkturen kom igång vid EU-inträdet 2004, men fortfarande levde få letter som västerlänningar. Många bodde fortfarande i illa byggda komunalki, slitna hyreshus från sovjettiden där flera familjer delade badrum och kök. Livet hade blivit bättre, men inte tillräckligt mycket bättre.

Martins Kazaks, Swedbanks chefsekonom i Lettland, beskriver det som att letterna redan hade dragit igång ett party 2004, när en dörr plötsligt slogs upp och de fick tillträde till vip-loungen där de andra européerna höll till. Före detta utrikesministern Pabriks säger att regeringen kände sig tvungen att gynna vanliga människor.

Annons
Annons

– Allt letterna såg fram till 2004 var att några få blev rika medan de själva inte fick ett dyft. Från 2004 började folk säga: »Men vi är ju med i EU!« Det var nödvändigt att stärka medelklassen.

Hyresgästerna i landets komunalki ville leva som européer. Pengarna flödade in i landet. De kom från letter som jobbade i England och Irland, från EU, från utländska investerare och framför allt från skandinaviska banker.

Svenskarna ville förtvivlat gärna låna ut pengar. Att satsa på ett land vars senaste lyckade erfarenhet av kapitalism låg nästan hundra år tillbaka i tiden kan verka vågat, men Lettland var ju numera ett nordeuropeiskt EU-land, inte sant? Det måste vara en säker investering.

– Strategin var mycket tydlig, berättar Ingrida Bluma. På en så liten marknad måste man vinna marknadsandelar för att lyckas. Så det var vad Hansabank satsade på, att ta marknadsandelar på lånemarknaden.

I början »lade sig inte svenskarna i affärerna alls«, säger hon. Det var först 2005, när Swedbank köpte hela Hansabank, som svenskarna började försöka ta kontrollen över sin lettiska filial. Bluma skrattar vid minnet.

– Det skedde väldigt, väldigt långsamt, vilket är typiskt svenskt. Och hela tiden var de väldigt artiga. Under uppgången kastade bankerna pengar efter alla som ville ha. Flera av dem jag träffar i Riga berättar spontant och en smula upprymt om TV-reklamen från den tiden. Annonsörerna var framför allt skandinaviska banker.

I en film bromsar en bildskön blond familj in vid vad som ser ut som en drive in-restaurang. Men i stället för att beställa hamburgare beställer de lån, så att de kan köpa olika saker. Slutklämmen lyder: »Och så en resa till Egypten, förstås!« Servitören bär in pappersmuggar som bågnar av pengar.

Annons
Annons

I en annan stannar en ung man i en BMW bredvid en gammal man i en BMW.

Den gamle mannen: »Jag har sparat hela livet för att kunna köpa en sådan här bil!«

Den unge mannen: »Och jag leasade nyss min!«

Klipp till leasingföretagets logga.

Priset togs kanske ändå av den bank som lät bygga en sorts vindmaskin, nära Frihetsmonumentet i centrala Riga. Maskinen blåste ut leksakssedlar över de förbipasserande.

Rektor Paalzow på SSER säger att den lettiska uppgången ibland påminde om den svenska kreditboomen för 20 år sedan: bankerna belånade fastigheter till 125 procent av värdet eftersom alla visste att huspriserna bara skulle stiga och stiga. Högkonjunkturen skulle vara för evigt.

2006 höll Ingrid Bluma ett föredrag vid ett ekonomiskt forum i Österrike. Det var strax innan hon lämnade Hansabank och texten till föredraget är en av dessa epistlar från högkonjunkturens topp som känns så pinsam morgonen efter: »Sedan första början har tillväxt varit huvudmålet och det viktigaste inslaget i Hansabanks företagskultur. Jämfört med starten har affärsvolymen vuxit flera tusen gånger om […] bankens låneportfölj har växt med 60 procent per år de senaste fem åren, varje år har vi överträffat index […] Vilka är de viktigaste faktorerna bakom denna framgångssaga, vad kan vi lära oss av det som hänt och vilka utmaningar väntar i framtiden?«

Allt detta låter absurt i dag, men då såg det ut som om bankerna gick hur bra som helst. 2005 hade de lettiska bankerna en avkastning på 27 procent och den samlade vinsten uppgick till 272 miljoner euro. I februari 2007, strax innan den baltiska bubblan sprack, var Swedbankaktien uppe i en toppnotering på 285 kronor.

Annons
Annons

De skandinaviska bankerna öppnade kontor i snart sagt varje gathörn i Riga. Hur skulle letterna kunna säga nej till alla dessa pengar? På landsbygden bodde bönderna mestadels kvar i de bostäder som de tilldelats efter Sovjetunionens fall, men den otåliga nya medelklassen i Riga såg på pengaregnet och sa: »Ja tack!« Vyacheslav Dombrovsky, ekonom vid SSER, kallar de här människorna för »Generation G« efter begynnelsebokstaven på nyköpta bilars nummerplåtar. Bara 150 000 lettiska hushåll har bostadslån – det är inte mycket i ett land med 2,3 miljoner invånare – men de som har det är numera skuldsatta upp över skorstenen. Nästan alla har tagit sina lån i den mer stabila euron och räntan har legat på bara några få procent. Samtidigt har den lettiska inflationen varit 15 procent. Med andra ord har letterna tills nyligen fått betalt för att låna.

Folk började låna pengar för att köpa en andra lägenhet – priserna gick ju alltid upp. Det fanns inte ens någon reavinstskatt, vilket dessutom gjorde köp av lägenheter och kontor till ett utmärkt sätt att tvätta svarta pengar.

Estland, Lettland och Litauen döptes om till »De baltiska tigrarna«. Mellan 2004 och 2007 växte den lettiska ekonomin förmodligen snabbast i Europa – årstillväxten låg på över tio procent. Vad spelade det då för roll att nästan hela »tillväxten« kom från byggbranschen och från folk som sålde hus och lägenheter till varandra?

Olga Kotova, chef för ett företag som säljer glas och porslin, sammanfattar den lettiska ekonomin så här:

– Vi tillverkar ingenting, vi utför inga tjänster, vi exporterar inga tjänster. Vi säljer bara den mark vi ärvt av våra morföräldrar 25 gånger om.

Annons
Annons

Få människor oroade sig för sådant under högkonjunkturen. Nästan alla hade jobb och pengar, så både priser och löner steg. Engelsmän som brukat flyga till Lettland för att fira svensexor och glo på billiga strippor, började tycka att landet var för dyrt. Detsamma gällde för de svenska textil- och möbelföretag som hade lagt tillverkning här under 1990-talet. Lettland kunde ha importerat utländska strippor och arbetare för att hålla lönerna nere, men enligt Dombrovsky var detta omöjligt »eftersom den lettiska politiken är så främlingsfientlig«. Alltså flyttade tillverkningsföretagen vidare till billigare länder som Kina och Ukraina, medan lettiska byggjobbare byggde vidare på högkonjunkturen på egen hand.

I Lettland steg lönerna med trettio procent varje år, tills inkomsten per capita nådde 17 000 dollar om året, mer än i Polen och hälften av vad fransmän och tyskar tjänar. Ville man ha ännu mer kunde man alltid låna.

Många letter verkar ha trott att tillväxten skulle fortsätta för evigt, eller åtminstone tills de hade blivit lika rika som övriga nordeuropéer. År 2007 lät Swedbank göra en opinionsundersökning om hur människor såg på sin framtida ekonomi.

– Om jag minns rätt förväntade sig omkring en fjärdedel av de svarande att deras realinkomster skulle fortsätta öka med trettio procent om året. Vilket är rätt märkligt, säger Swedbankekonomen Kazaks. Lägenheterna i Riga var snart dyrare än många lägenheter i Stockholms innerstad. Letternas nya favoritfordon var svarta och tyska – man ser dem fortfarande ute på vägarna, sida vid sida med enstaka överlevande sovjetiska rishögar som bolmar av avgasrök.

Annons
Annons

Allt detta bling-bling var nytt för letterna, berättar Krista Baumane vid ett av våra möten.

– Ta min pappa. Han köade för en bil och fick till slut en Moskovitj samma år som jag föddes. Den bilen körde han fortfarande omkring i när jag var 18. När de höjde lönerna för universitetslärare köpte han en liten Nissan, hans tredje bil. »Det här kommer att bli den sista bilen jag äger«, sade han. Och han var helnöjd med det.

Baumane funderar en stund.

– Vet du vad? säger hon sedan. Jag tror att krisen kommer att vara bra för det vi kallar »nordiska värderingar «. Jag har väldigt nära vänner i Stockholm som jag hälsar på varje år. Toleransen, jämställdheten: det är nästan så att de skäms för att de tjänar pengar. De lever väldigt enkelt. Sådant ser man inte mycket av här. Vi är europamästare när det gäller per capita-försäljning av lyxbilar. Det är inte nordiska värderingar.

På Kafé Osiris vinkar Katja Jekaterina diskret till folk hon känner vid grannborden (alla känner alla i Riga). Många av dem spekulerade i fastigheter under de goda åren.

– De lever gott. De har köpt en lyxbil, en båt, ett hus, allt belånat till 100 procent, eftersom det var möjligt att göra så. Nu har de alltså en båt och en bil men inte råd med bensin.

Jekaterina har själv ett stort lån på sin lilla lägenhet. Varje månad måste hon få loss 700 euro till lånet från sin numera magra inkomst. Om Lettland devalverar och latsen förlorar till exempel halva sitt värde gentemot euron kommer hon att få det riktigt svettigt.

En perfekt guide för en Rigaresenär bör vara ekonom, kännare av postindustriella urbana miljöer, expert på Baltikum och dessutom en berättare av klass. Allt detta finner man i Jan Jörnmark.

Annons
Annons

Med sitt långa rufsiga hår och sitt rynkiga ansikte ser han ut som en gammal rockstjärna. Han utstrålar en livsglädje som kommer sig av att han som medelålders plötsligt tog steget från att vara universitetslärare till att bli kulthjälte, tack vare boken Övergivna platser där han porträtterar förfallna stads- och industrimiljöer.

– Det var otroligt, säger han fundersamt där han sitter vid ratten. Jag var 46, 47 år och plötsligt hittade jag en nisch där jag blev enormt framgångsrik.

Vi kör runt i Riga i en hyrbil, som Hunter S Thompson och hans samoanska advokat i Fear and Loathing in Las Vegas. Jan levererar en oavbruten gratisanalys av Baltikums historia samtidigt som han försöker hålla undan för de lettiska förarna och för trafikpolisen. När man väl kommer förbi det där uttryckslösa tonfallet som tycks vara medfött hos alla svenskar är Jan en född historieberättare. Han vet när han ska göra en utvikning – »Polis, polis!« – och har självförtroende och simultanförmåga nog att kunna växla mellan en redogörelse för hur Mossad mördade den lettiske krigsförbrytaren Herberts Cukurs och sedan stoppade ner honom i en frysbox, en kritisk analys av lämningarna efter högkonjunkturens Riga och en lovsång till den österrikiske ekonomen Schumpeter.

– Jag blev kär i Schumpeter någon gång på 1980-talet, bekänner han.

Jan tar med mig till tomma skyskrapor, halvfärdiga kontorsbyggnader och skyltar som utlovar »Premium klases Apartmentus«. Vi kör förbi två Jaguarhandlare som bara ligger en kilometer från varandra och ser massvis av det urbana skräp som han älskar. Han berättar hur man ser att en byggnad är övergiven: där finns alltid en gubbe, kvarlämnad som vakt, som bor i ett skjul med en schäfer. Det finns gott om sådana byggnader i Riga. För Jan och Schumpeter är det dessa lämningar som är kapitalismen: en evigt pågående förstörelse och skapelse.

Annons
Annons

– Det är ungefär som det Andy Warhol sa: i framtiden kommer alla att vara miljonärer i en kvart, säger Jan.

Se på alla de här nya, fina husen, fortsätter han och viftar med händerna medan vi kör förbi. Kontorsbyggnader som håller lika hög klass som nybyggena i Stockholm. Tvättade jugendfasader. Det är de svenska bankernas gåva till Lettland. Jo, för det kommer förmodligen att visa sig vara en gåva. Eftersom de lettiska gäldenärerna inte kommer att kunna betala tillbaka lånen har bankerna antagligen byggt och renoverat gratis, även om det knappast var syftet.

– Jag är säker på att det sprang runt skrytsamma svenskar här för två, tre år sedan och kände sig ytterst kolonialistiska, även om de inte skulle ha använt ett sådant ord. De kände sig lite bättre än de verkligen var. Nu är det här en kyrkogård för svenska investeringar. Vi svenskar är väldigt naiva: vi är som vi är, och tänker att snart lär sig resten av världen att vara precis som vi.

På kvällen sätter Jan och jag kurs ut från stan, vi kör i 45 minuter längs en motorväg som redan på sovjettiden var så jämn och fin att den kallades för »Tio minuter i Amerika«. Vi kör förbi en björkskog – vilket i den här delen av världen alltid får mig att tänka på avrättningar under andra världskriget – och fortsätter mot den neråtgående solen tills vi kommer fram till den underbara kuststaden Jurmala på den »lettiska Rivieran«. Rigaborna har alltid haft sommarstugor här ute. På 1930-talet, innan man kunde flyga till Kanarieöarna, brukade rika svenskar också komma hit. Ambassadör Staffansson träffar fortfarande landsmän som berättar att deras föräldrar brukade resa till Jurmala med passagerarfartyg.

Annons
Annons

På sovjettiden kryllade det av ryska turister här. Än i dag kommer många förmögna ryssar hit, en del lockade av barndomsminnen och andra med mer komplexa motiv. Under de senaste åren har Lettland blivit ett slags Liechtenstein för det gamla Sovjet, ett land där ryssar kan gömma pengar i banker som håller hårt på sekretessen. 2005 hade utländska medborgare tillgångar på fyra miljarder euro i kommersiella lettiska banker – vilket var nästan hälften av alla banktillgodohavanden i Lettland. Alla de här pengarna är knappast hederligt förtjänade.

– Det är ingen stor hemlighet men anses olämpligt att diskutera offentligt, säger Dombrovsky på SSER.

Den kvällen vi är i Jurmala ligger huvudgatan öde som den bara kan göra i en semesterort under lågsäsong och lågkonjunktur. Staden är en dröm för Jan Jörnmark: massvis av underbara, kaotiska lämningar från olika perioder. Målade 1800-talsvillor i trä, vissa så förfallna att de ser ut som om man hade spelat in Familjen Addams där, tegelruiner efter gamla sovjetiska sanatorier (minst 15 stycken, rapporterar Jan glatt), vackra vita sovjetiska palats i modernistisk stil och splitternya, futuristiskt designade hotell och andelslägenheter som stod färdiga 2007 och aldrig har bebotts av en människa. Nästan hälften av husen vi kör förbi är övergivna. Mot en husgavel lutar en jättelik, nedmonterad sovjetisk silverstjärna.

Det finns inte många ställen i Europa som Jurmala: en underskön badort strax utanför en huvudstad, med kilometerlånga sandstränder och inga hemska hotell à la Costa del Sol. Om Lettland till slut devalverar, kommer planen till Riga att fyllas av fastighetsspekulanter som vill köpa upp rubbet. Jag kanske rentav flyger hit själv.

Annons
Annons

En eftermiddag träffar jag mannen som fått ta över hela den lettiska soppan: Europas yngsta premiärminister, Valdis Dombrovskis. Han började som fysiker och tog så småningom examen i ekonomi för ingenjörer vid Rigas tekniska institut. En kort period var han finansminister, men han hade turen att sitta i Europaparlamentet i Bryssel under de galna åren. Därmed kunde han i februari återvända hem med rena händer och ta det förmodligen tillfälliga lågstatusjobbet som lettisk premiärminister. (Det kan nog bäst beskrivas som en kul grej att ha i sitt CV, ungefär som att ha jobbat som krokodiltämjare i Australien.)

Med sitt raka bruna hår och sitt runda ansikte, sin illasittande kavaj och sina anspråkslösa glasögon ser Dombrovskis ut exakt som man tror att en person med examen i ekonomi för ingenjörer ska se ut. Premiärministern öppnar en billig liten plastburk och slår i egen grädde i sin kaffemugg. Jag frågar varför tidigare regeringar inte såg att kraschen närmade sig.

– Mja, börjar han gravallvarligt, det är en bra fråga, men den borde ställas till den förra regeringen. Det saknades naturligtvis inte varningar från inhemska och internationella experter, eller från den politiska oppositionen. Det står helt klart att regeringen struntade i vissa grundläggande ekonomiska fakta.

Han nämner som exempel att Lettland hade budgetunderskott även under de goda åren. Men nog måste väl en del av skulden läggas på de lettiska konsumenterna, som lånade så mycket?

– Visst var folk på tok för optimistiska, både i Lettland och i större delen av världen, vill jag påstå. Folk förväntade sig att tillväxten skulle fortsätta att öka för evigt och att deras inkomster också skulle öka, och nu står vi här med en mycket knepig situation på halsen.

Annons
Annons

Här tystnar han. Dombrovskis är inte den som pladdrar på.

När jag ber honom att beskriva den situation som vanliga letter befinner sig i i dag, saknar han svar. Dombrovskis är inte en person som lever sig in i andra människors smärta. I stället kommer han dragande med fler siffror:

– Vi har sänkt lönerna med i genomsnitt 15 procent i den offentliga sektorn. Vi har fryst pensionerna och genomfört flera andra impopulära åtgärder. Nu diskuterar vi lönesänkningar på ytterligare upp till 20 procent.

Sanningen är att det är först nu som det har börjat svida i skinnet på vanliga letter. Javisst, försäljningen av nya bilar har sjunkit med 70 procent. Javisst, en del företag har gått i konkurs. Javisst, arbetslösheten är uppe i över tio procent och varje dag kommer det hem letter som har fått sparken i Irland och England. Javisst, varje morgon köar folk – mest medelålders män i sovjetliknande kepsar – för ett gratis mål mat hos Hare Krishna. Javisst, på marknaderna ute i byarna köper folk höns att ha i trädgården igen, precis som de hade förr i tiden. Men för de flesta som har förlorat jobbet kommer läget att bli förtvivlat först när deras A-kassa upphör efter sex månader. De skandinaviska bankerna har inte heller börjat sparka ut lättsinniga låntagare från deras lägenheter än.

Det finns ett lettiskt ordspråk som säger att bästa sättet att förstöra en vänskap är att låna ut pengar. Och nog finns det lettiska politiker, medier och bloggare som skyller krisen på de skandinaviska bankerna. Premiärministern är en av dem som tycker att de var alltför slapphänta.

Annons
Annons

– Om man läser SEB:s egna analyser så skriver de att tillväxten på krediter ska ske gradvis och i takt med den ekonomiska utvecklingen. I praktiken har de naturligtvis gjort precis tvärtom: beviljat väldigt lättvindiga krediter i en överhettad ekonomi och strypt dem helt nu i lågkonjunkturen.

Många letter resonerar ungefär som han: de är arga på de skandinaviska bankerna, men ser dem inte som de största bovarna i dramat. Pabriks, den före detta utrikesministern, skrattar högt när jag frågar om han skyller krisen på bankerna.

– Vi har i huvudsak en protestantisk kultur. Det är vår skit och vi kommer att ta hand om den själva.

Letterna verkar inte precis springa runt och bränna svenska flaggor. I slutet av 2008 lät den svenska ambassaden göra en opinionsundersökning om letternas syn på Sverige. Enligt Staffansson var letterna »förvånansvärt positiva«. Faktum är att en del letter hoppas att Sverige ska rycka in och rädda deras ekonomi. På den punkten kommer de att bli besvikna.

Utan tvivel bar sig de skandinaviska bankerna galet åt. Deras utlåning baserades uppenbarligen på antagandet att letternas inkomster ständigt skulle öka. Krisen innebär en svidande ekonomisk bakläxa för Lettland, men också för somliga svenska bankdirektörer.

Men enbart dumhet räcker inte för att göra bankerna till de främsta syndabockarna för den lettiska kollapsen. När bubblan sprack tillfrågades landets finansminister om vad som egentligen hade hänt. Han svarade hjälplöst: »Ingenting särskilt.« De orden kan man nu se på ironiska unga letters t-shirts. De sammanfattar läget rätt bra: det var inget särskilt med att bubblan sprack, det var snarare exakt vad man kunde förvänta sig med tanke på regeringens politik.

Annons
Annons

Om man kan något om ekonomi var det inte svårt att förutse att bubblan skulle spricka (även om det är sant att vissa av Lettlands äldre, sovjetutbildade ekonomer inte förstod vad som var på gång). SSER-ekonomen Dombrovsky förutspår att det kommer att finnas en liten ruta om den lettiska kraschen i framtidens läroböcker i ekonomi, eftersom den erbjuder en klockren studie av överhettning.

Så här skapar ett land en bubbla som garanterat kommer att spricka:

• Driv upp inflationen.

• Låna sinnesjukt mycket.

• Låt importen vara större än exporten.

• Lägg inte undan några pengar till sämre tider.

• Koppla samtidigt den egna valutan till en stabil valuta.

(Om Lettland har genomfört de här punkterna? Jajamen, varenda en.)

Ainars Slesers, mannen med Stålmannen-tröjan, skrev så här 2004: »Man borde sluta upp med att varna för något slags ekonomisk överhettning. Vi borde trycka plattan i mattan.« Vad spelade det för roll att inflationen låg på 15 procent? Lettland var ett särfall, det var dess öde att snabbt utvecklas till ett normalt nordeuropeiskt land. De ekonomiska lagarna gällde inte här.

En viktig faktor i den här sorgliga delen av Lettlands historia är den politiska elitens inkompetens. Denna inkompetens förvärras ytterligare av att eliten endast rekryteras från en begränsad grupp. Omkring en fjärdedel av de röstberättigade i Lettland är etniska ryssar. Den lettiska politiken fungerar dock så att regeringsledamöterna alltid utses bland de 75 procent av parlamentarikerna som är etniska letter.

Trots att det har funnits många lettiska regeringar – 15 stycken sedan 1991 – så har ledamöterna hela tiden rekryterats från en liten grupp vars medlemmar känner varandra sedan långt tillbaka. Det finns en »Komsomolfalang« som består av folk som känner varandra från den sovjetiska ungdomsorganisationen, och en »basketfalang« som består av folk som lärt känna varandra på basketplanen. Efter ett par dagar i Riga märker man att samma namn upprepas om och om igen. På Osiris fäller en person vid ett tillfälle en nedsättande kommentar om en före detta kulturminister – strax efteråt upptäcker han att den gamle ministern står vid baren.

Annons
Annons

Inte nog med att den politiska eliten är liten, den är också korrumperad. De politiska partierna i Lettland får inget statsunderstöd. Alltså måste de skaffa pengar på annat håll. Det finns regler som begränsar hur mycket pengar som får tas in till valkampanjer, men flera partier struntade i de reglerna vid det senaste valet. Därför inträffar exakt sådana saker som man kan förvänta sig i ett land där näringslivet tillåts korrumpera politikerna: statliga bolag säljs ut billigt, broar byggs för enormt uppblåsta summor och politikerna blir rika.

Till och med när Lettland hade en premiärminister från miljöpartiet – den gröna rörelsens första premiärminister i Europa – blev denne tvungen att avgå efter att ha kommit till ett regeringssammanträde med en portfölj full av hundradollarsedlar, som han sedan lyckades få stulen. Den nuvarande presidenten Valdis Zatlers har i en tidningsintervju berättat att han på den tiden när han jobbade som ortopedkirurg brukade ta emot »gåvor« från patienterna – han tog med andra ord emot privat betalning för att utföra en offentlig tjänst. Han sitter kvar på sin post.

Nepotismen är ofta flagrant. »Stålmannen« Slesers gav sin chaufförs son en styrelsepost i ett statligt företag, andra politiker har helt enkelt utsett sina egna släktingar. Följaktligen placerade Världsbanken för några år sedan Lettland i samma kategori som »stan-länderna« i Centralasien när det gäller korruption, och inte tillsammans med de centraleuropeiska eller andra baltiska länderna.

Året före kraschen förstod många insiders att spelet var över.

Annons
Annons

– Vi började bli riktigt oroliga i maj 2006, berättar Ingrida Bluma. Ungefär åttio procent av våra låneansökningar kom från byggbranschen. Vi förstod att det inte fanns någon balans i utvecklingen.

Sommaren 2006 informerade den Swedbankägda Hansabank sina kunder att man inte skulle vara lika frikostiga med krediter till byggprojekt framöver. Senare samma år vände sig Bluma och några andra personer från bankvärlden till regeringen och föreslog att den skulle bromsa i ekonomin.

– Vi sa till regeringen att vi måste få en statsbudget utan underskott. De svarade att det var omöjligt i år, kanske att det skulle gå om två år. Vi sa okej. Jag tror att det var ett att av våra största misstag: vi var för snälla. Min förklaring är att vi inte förstod hur illa det kunde gå.

Det är möjligt att det var en tillfällighet att Bluma slutade på banken »av personliga skäl« vid just den tiden. En högt uppsatt person på Lettlands centralbank drog sig ungefär samtidigt tillbaka för att resa utomlands och »studera buddhismen«. En vän till honom försäkrar mig att killen hade varit intresserad av buddhismen i många år – vilket inte hindrar att det ser ut som om besättningen övergav det sjunkande skeppet.

Alla var naturligtvis inte lika förutseende. Så sent som i september 2008 slopade Swedbank namnet Hansabank och satte sitt eget namn på det lettiska dotterbolaget. Tajmingen var perfekt för att Swedbank skulle dra till sig maximal negativ publicitet i samband med Lettlands kollaps.

Enligt Bluma blev allt mycket värre än hon hade kunnat föreställa sig.

Annons
Annons

– Jag kan se att jag också gjorde misstag, säger hon efter att ha tänkt efter en stund. Jag känner mig fortfarande ansvarig. Jag tänker på Hansabank. Jag hoppas verkligen att Hansabank blir framgångsrik igen om tre år. I så fall kommer jag att jubla.

Som den förståndiga dam hon är stoppar hon sedan resten av russinkakan i en påse och tar med den hem.

Lettland har slut på pengar och står nu inför ett fruktansvärt val. Man kan antingen devalvera latsen eller sänka lönerna och skära ner på utgifterna.

Devalverar man med exempelvis 50 procent rusar inflationen i höjden, man skulle tvingas ställa in betalningarna på utlandsskulden och alla som tagit lån i euro skulle i ett slag få se sina skulder fördubblas. Det vore fruktansvärt.

Alternativet är att låta latsen förbli knuten till euron och samtidigt sänka lönerna drastiskt. Fallet för ekonomin blir då ännu hårdare, många blir arbetslösa och kan lik förbannat inte betala sina skulder. Det vore också fruktansvärt.

Det lettiska etablissemanget har bestämt sig för att satsa på alternativ nummer två. Det här är också svenskarnas favoritalternativ, eftersom det upprätthåller värdet på de tillgångar man trots allt har kvar i Baltikum. Det är därför Sverige, genom Riksbanken och IMF, är det land som lånat ut mest pengar för att tillfälligt hålla krisnationen under armarna.

Så medan USA och nästan alla andra länder försöker spendera sig ur krisen måste Lettland göra tvärtom. Nedskärningarna kommer att svida. IMF, EU-kommissionen,Sverige och ett par andra långivare har sjösatt ett nytt lån på 7,5 miljarder dollar för att letterna ska klara sig igenom det värsta. Villkoret är att Lettland får ner budgetunderskottet till fem procent av BNP.

Annons
Annons

Den 2 april höll IMF inne en del av lånet eftersom Lettland inte hade skurit ner budgeten enligt tidsplanen. Senare samma månad flög en lettisk delegation till Washington för att vädja till IMF om mildare villkor. Einars Repse, den nye finansministern som går under namnet »Marsvarelsen« eftersom han är så excentrisk, lät meddela att man planerade för en budget där underskottet skulle bli sju procent av BNP. Han trotsade med andra ord valutafondens villkor.

Hur det än slutar kommer Sverige att drabbas. Liksom USA hade en akilleshäl i form av subprimelån och Österrike hade Centraleuropa, så hade Sverige Lettland. I efterhand ångrar sig alla. Oavsett om Lettland devalverar eller skär hårt i löner och arbetstillfällen kommer tiotusentals letter att ställa in betalningarna till svenska banker. Bankerna kommer förmodligen att vilja lägga beslag på låntagarnas tillgångar, men även om de gör det kommer de inte att kunna sälja något i Lettland till ett anständigt pris.

Den svenska ekonomin kommer att krympa på grund av förlusterna i Lettland. Svenska bankkunder betalar redan dyrt för att kompensera bankernas förluster i Lettland, och lär få fortsätta att göra så. Bankernas aktieägare tvingas acceptera att deras investering rasat i värde – Swedbankaktien säljs i skrivande stund för 46 kronor. Danske Bank har beräknat att de svenska bankerna i värsta fall kan göra förluster i Öst- och Centraleuropa på 245 miljarder kronor.

När Swedbanks VD Michael Wolf presenterade bankens katastrofsiffror för årets första tre månader – en förlust på 3,4 miljarder – sade han att han såg »ett ljus i tunneln« och att kreditförlusterna kunde komma att sjunka under den andra halvan av året.

Annons
Annons

Fakta på marken i Riga talar för motsatsen. För om alla futuristiskt designade skyskrapor, exklusiva lägenhetskomplex och luftkonditionerade köpcentrum Jan kör runt mig till står folktomma och öde i dag – varför skulle de få hyresgäster i en tid av ekonomisk åtstramning? Snarare väntar en våg av konkurser – och ännu fler tomma skrytbyggen,med ännu fler gubbar med schäfrar i små skjul.

När det gick upp för Olga Kotova hur illa det var ställt med den lettiska ekonomin samlade hon de anställda i ett konferensrum.

Kotova är ytterligare en elegant, kosmopolitisk och tämligen ung lettiska som har fått sin utbildning av svenskar. Denna rödblonda kvinna är etnisk ryska och jobbade i flera år med att resa runt i världen och lösa problem åt det svenska företaget TetraPak – »inget särskilt bra företag«, säger hon – varefter hon blev VD för Arkolat, ett lettiskt företag som säljer köksredskap, porslin och dylikt. Hon tillträdde 2008, precis då bubblan brast. När jag frågar hur det ser ut i hennes bransch i år brister hon ut i ett hysteriskt skratt.

– Minus 40 procent!

Hon samlade alltså personalen och berättade sanningen för dem: »Det kommer att bli för jävligt. Inte i en månad, inte i två månader utan i åtminstone ett par år. Era löner kommer att sänkas, min lön kommer att sänkas.«

Dessutom skulle somliga få sparken. Hon ställdes inför hemska val: skulle hon behålla de bästa arbetarna eller de som hade barn och därmed behövde jobbet mest? Till slut hade hon fattat sina beslut.

– Jag trodde faktiskt att de skulle ta det riktigt illa. De hade köpt lägenheter och bilar. Men efter mötet, när jag hade sett hur de reagerade, var jag nära att börja gråta. Kotova får tårar i ögonen där hon sitter med ett glas Chardonnay.

Annons
Annons

– De sa att om vi bara håller ihop så kommer vi att klara det. Det finns ett lettiskt ordspråk: »Vi kommer att hålla näsan över vattnet.«

Andra i personalen sa till henne att livet är som en zebra: det finns både svart och vitt.

– Det är en av de fina sakerna med människor i den här delen av Europa. Både vi och våra föräldrar har genomlevt tuffa perioder. Vi vet vad en kris innebär. Vi kommer att ta oss igenom den, helt enkelt. I Lettland har valutan devalverats två gånger, man har fått köpa socker, salt och tvål på kuponger. Även folk i min ålder minns sånt. Banker har gått under – folk har haft alla sina besparingar där och staten har inte skyddat pengarna.

Första gången Kotova tänkte på skillnaden i livserfarenhet mellan letter och västerlänningar var när hon var på väg nerför Kilimanjaro. Där träffade hon ett amerikanskt par som firade sin femtiotredje bröllopsdag. Hon blev rörd och sa några ord om hur starkt deras förhållande måste vara efter alla katastrofer som de hade genomgått tillsammans.

– De bara tittade på mig som om de inte fattade vad jag menade, minns Kotova. Sedan sa de: »Nej, så gamla är vi inte. Vi är födda efter den stora depressionen.« Då tänkte jag, oj då, jag är bara drygt 30 och ändå känns det som om jag har varit med om mycket mer än de.

Paalzow menar att letterna »inte är bortskämda som svenskarna eller islänningarna«. Linda Freimane i gayorganisationen Mozaïka berättar hur det var när Estonia sjönk och 853 människor dog. Freimane arbetade för en svensk advokat som representerade de lettiska offren. Svenskarna var väldigt arga, minns hon. De sökte hela tiden efter syndabockar.

Annons
Annons

– Letterna och estländarna konstaterade: »Sånt är livet. Ibland går allt åt helvete.« Det finns ytterligare ett skäl till detta lugn: kraschen har visserligen varit otrolig, men det var högkonjunkturen också. När inkomsterna nu sjunker gör de det från en nivå som de flesta människor aldrig tidigare hade varit i närheten av.

– Vad gäller lönerna så kommer vi på det stora hela att landa på 2006 års nivåer igen, säger premiärministern och menar att detta är »beklagligt men ingen katastrof«.

Han fortsätter:

– Men folk är förstås väldigt negativa just nu eftersom förväntningarna har varit orimliga. Allt det här pratet om att vi snart skulle vara uppe på samma välfärdsnivåer som de skandinaviska länderna.

»What a long strange ride it’s been«, sjöng Grateful Dead en gång i tiden. Textraden fångar på ett fint sätt vad letterna har gått igenom under de senaste 20 åren.

En kväll när jag ännu en gång äter middag på Osiris träffar jag Maria Golubeva, en etnisk ryska som sitter i presidentens Strategiska analyskommitté.

Hon tänker tillbaka på allt som hänt henne själv. På 1980-talet gick hon i skolan i Sovjetunionen. På 1990-talet var hon doktorand i historia i Cambridge. Sedan flyttade hon hem eftersom hon räknade med att Lettland skulle bli »ett europeiskt land«. Väl hemma blev hon en del av den demokratiska eliten i ett EU-land.

Detaljerna i hennes historia är knappast typiska för de flesta letterna, men den allmänna färdriktningen är det.

Golubeva är i trettiofemårsåldern. Hon har egna minnen av hur hundratals letter dog när de tjänstgjorde i den sovjetiska armén i Afghanistan. Nästan på dagen tjugo år före vårt samtal rullade sovjetiska stridsvagnar på Rigas gator. I början av 1990-talet var det ibland svårt att få tag på något annat att äta än fiskkonserver.

Annons
Annons

– Även om man tar en vanlig lärare i en landsortsstad, så har hans eller hennes livsstil förändrats. För tjugo år sedan skulle de aldrig ha kunnat resa utomlands varje år.

Själv hade hon aldrig varit utomlands före 1992, då hon var 19 år, men nu har hon besökt de flesta kända konstgallerierna i Europa.

– Under de här 20 åren har min personliga frihet ökat väldigt mycket. Att få bestämma var man vill bo, vart man vill resa, vad man vill säga och tänka. Det är förmodligen den största förändringen.

Hon växte upp i ett samhälle där man till exempel inte erkände att det fanns homosexuella. I dag kan hon bo ihop med sin flickvän.

– När jag var liten drömde jag om att få bo i ett slott i Västeuropa. Nu har vi bestämt oss för att satsa de pengar vi har på en lägenhet i ett franskt chateau. Även om det bara är för ett år så får jag min barndomsdröm uppfylld. Sånt är lätt att glömma.

Få länder i hela världshistorien har gjort så snabba framsteg. En vanlig simpel lågkonjunktur kommer inte att rasera allt detta. Om man ser till Lettlands historia är till och med det värsta ekonomiska raset i Europa bara ett litet hack i kurvan.

Översättning: Johan Nilsson

Simon Kuper är kolumnist på Financial Times och bosatt i Paris. Hans reportage om fotboll går regelbundet att läsa i Filters systertidning Offside.

Jan Jörnmark är författare, fotograf, föreläsare och docent i ekonomisk historia. I Filter #6 medverkade han med ett reportage om värmländska Deje.

Text: Simon Kuper
Foto och research: Jan Jörnmark

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons