Fusk och svartjobb som andningshål

Under strecket
Publicerad
Annons

Kolumn | I högskattestaten
För några år sedan satte jag in en annons där jag sökte hemhjälp. Det kom cirka 20 svar. Ingen ville arbeta vitt, alla ville ha svart betalning. Jag övertalade en av dem att arbeta vitt. Efter någon månad sade hon upp sig. Hon hade under denna tid både varit anmäld som arbetslös och fått a-kassa, jobbat svart åt vissa, och vitt åt mig. Nu tyckte hon inte att det lönade sig att jobba vitt för mig, utan ville på heltid ägna sig åt svartjobb och lyfta bidrag från a-kassan.
Jag tänker på denna episod varje gång jag hör politiker (alltid på vänsterkanten) som hävdar att folk inte fuskar. (Ja, direktörer fuskar ju förstås. Och småföretagare. Och dom rika. Men inte ”folk”.)
De som svarade på min annons var alla utan undantag beredda att fuska, begå lagbrott, samt undandra samhället skatt. Jag skulle tro att samtliga av dem röstar på partier där de ledande säger att folk inte fuskar och att det är häftigt att betala världens högsta skatt.
Förr trodde jag att deras kategoriska
förnekande av fusk och svartjobb berodde på naivitet och okunnighet. Det tror jag inte längre. De vet att människor fuskar och jobbar svart. Men förnekar och förringar det. Varför?
Monica Lindstedt, grundare av hemserviceföretaget Hemfrid, säger (DI 3/12): ”För mig är det ofattbart att beslutsfattarna nonchalerar den svarta marknad som finns inom det här området.”
Ja, man undrar. Men kanske går det ändå att förstå.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons