Stig Strömholm:Fursteglans drev Kristinas bokintresse

Många anekdoter har berättats om drottningens beundrade boksamling i vatikanbiblioteket. Eva Nilsson Nylanders avhandling om samlingen söker andra motiv bakom inköpen än kunskapstörst och samlarlidelse.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

”I min smak finns det knappast en behagligare vistelseort än denna, icke ens de elyseiska fält som Virgilius har skildrat.” Så talar den lärde bokälskaren abbé Coignard i Anatole Frances ”Drottning Gåsfot” vid anblicken av den hemlighetsfulle herr d’Astaracs bibliotek. ”Och då man betraktar de latinska och grekiska manuskript som trängas med varandra i det där hörnet, kan man, vågar jag säga, efter de bodleyanska, ambrosianska, laurentianska och vatikanska biblioteken nämna det astaracianska.”

Ett ännu mer entusiastiskt omdöme om en boksamling finner man i ett brev som föreståndaren för påvens bibliotek – eller rättare sagt det främsta av dessa: det vatikanska – år 1690 skriver till sin kollega vid det laurentianska biblioteket i Florens, som hyste familjen Medicis samling. Brevets adressat var ingen mindre än den berömde Antonio Magliabecchi, en av den europeiska lärda och vittra världens stormän på sin tid, för svenska läsare odödliggjord i en essä av Frans G Bengtsson (”Äreminne över Magliabecchi”, i ”De långhåriga merovingerna”, 1944). Det är sålunda fråga om en bedömning på allra högsta biblioteksvetenskapliga kompetensnivå, oändligt mycket högre än den som representerades av den nedgångne abbé Coignard, före detta bibliotekarie hos biskopen i den franska landsortshålan Séez.

Annons
Annons
Annons