Annons
X
Annons
X

Fullversion/Wanjas solidaritetLO berövar människan värdighet

Statsvetaren Erik Moberg sparkar mot de svagaste på arbetsmarknaden i sitt inlägg på SvD Brännpunkt den 11/4 2005. I realiteten vill han avskaffa fackföreningarna och kollektivavtalen, skrev LO:s Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson i en replik igår. Här svarar Erik Moberg.

I sin replik på min artikel ”Avskaffa fackets makt” påstår LO:s Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson att jag vill ersätta kollektivavtalen med 3,5 miljoner individuella avtal, att jag vill avskaffa fackföreningarna och att enligt min mening allt blir bra bara alla får klara sig själva. Och så konstaterar de att detta bara är trams.

Javisst är det trams, eftersom det saknar all täckning i min artikel. Allt är karikeringar och förvanskningar. Jag förstår mycket väl att det i förhandlings- och avtalssammanhang finns skalfördelar precis som i de flesta andra aktiviteter. Jag förstår också att det därför ofta kan vara rationellt för alla parter om arbetstagare sluter sig samman, till exempel i fackföreningar, för att gemensamt förhandla med arbetsgivaren om anställningsvillkoren.

Om kollektivavtal bara stod för detta - ett vanligt avtal för ett kollektiv - så vore det ingenting att orda om. Men det är precis så det inte är, och det är det min artikel handlar om. Det är de tvångsmedel av skilda slag som är knutna till det svenska kollektivavtalsinstitutet som är det destruktiva och rättsvidriga i sammanhanget. Detta förbigår Lundby-Wedin och Olauson med talande tystnad.

Annons
X

Det jag pläderat för är att den enskilde skall ha rätt att på egen hand, om han eller hon så vill, förhandla med arbetsgivare om egna individuellt utformade anställningsvillkor. Denna självklara rätt finns inte idag.

Listan över blockader mot företag där arbetsgivare och arbetstagare sökt komma överens på egen hand är lång och förfärande. I många fall, till exempel blockaden mot Entreprenadgruppen AB i Skåne alldeles nyligen, har ingreppen dessutom direkt gått ut över arbetstagarnas intressen. Detta visar tydligt vad det handlar om. Det är makten och kontrollen, inte löntagarnas väl och ve, som är det centrala.

Lundby-Wedin och Olauson frågar varför jag inte skriver rakt ut att jag vill sänka lönerna för Sveriges löntagare. Svaret är enkelt: därför att jag inte vill det. I själva verket utgår frågan från den vanliga men felaktiga föreställningen att en fri förhandlingsordning missgynnar arbetstagarna.

Stäng

SvD:s NYHETSBREV – dagens viktigaste nyheter direkt i mejlkorgen

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Denna föreställning bortser från att också arbetsgivarna på en fri marknad konkurrerar med varandra om den begränsade arbetskraften. De som har de nyaste och effektivaste produktionsanläggningarna, och därmed den högsta lönebetalningsförmågan, lockar till sig arbetskraft genom att bjuda över rådande lönenivå. På så vis flyttas arbetskraft successivt från det ineffektivaste till det effektivaste realkapitalet, allt medan den genomsnittliga lönenivån stiger.

    Detta är den centrala löneutvecklingsmekanismen i ett fritt kapitalistiskt samhälle, och den mekanismen kan inga fackliga tvångsmedel överträffa. Däremot kan sådana medel störa utvecklingen av realkapitalet, och de kan också hålla tillbaka lönerna.

    De fall - till exempel Volvo i tidigare avtalsrörelser - i vilka de centrala arbetsmarknadsorganisationerna i den solidariska lönepolitikens namn bromsade löneutvecklingen talar sitt tydliga språk. Denna solidariska lönepolitik hjälper inte dem med låga löner - vinster kan inte flyttas omkring hur som helst mellan företag - men den motverkar de högre löner som är möjliga för en del.

    Hade det varit någonting med Lundby-Wedins och Olausons solidaritet borde den gälla något helt annat. Den stora skillnaden - kalla den gärna för en klasskillnad - är den mellan de som har arbete och de som inte har det. Med sina tvångsmedel driver Lundby-Wedin och Olauson upp lönerna för dem som har arbete och tvingar även i övrigt fram mycket långtgående anställningsvillkor. Anställningstryggheten underminerar på så sätt sysselsättningstryggheten.

    Detta leder självklart till en allt större arbetslöshet - idag ligger den någonstans mellan 20 och 25 procent. De som inte har något arbete har inte ens en låg lön - de har inte någon lön alls. Dessutom har de berövats alla möjligheter att agera själva för att få det bättre, alla möjligheter att kontrollera sin egen situation. De har berövats sin mänskliga värdighet.

    Detta är resultatet av Wanja Lundby-Wedins och Erland Olausons solidaritet med ”de allra svagaste”.

    Erik Moberg¶
    fil lic i statsvetenskap¶

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X