X
Annons
X
Recension

Fullt utspel utan finlir roar publiken

Det var länge sedan det kom en ny pjäs av Stig Larsson. Synd! Han blev bara bättre och bättre som dramatiker. Teatrarna får nöja sig med att spela hans gamla, varav Röd gubbe är den som först spelades på Dramaten, 1986.
Nu ges Röd gubbe av Länsteatern i Örebro. Den tillfälliga (?) spelplatsen Stallet, i ett bostadsområde under uppbyggnad, leder snarast tankarna till en fräsch, men tråkig, gymnastiksal. Åtminstone finns där knappast något som välkomnar publiken eller lockar den att uppehålla sig i omklädningsrummet före föreställningens början.
När uppsättningen far ut på turné i länet hamnar den förhoppningsvis i mer inbjudande lokaler. Föreställningen som sådan har definitivt potential att roa också teaterovana besökare. Veronica Björnstrand etablerar omedelbar publikkontakt genom att få en man på första bänk att knyta
slipsen åt henne. Han gör det ok, men bevisar inte att förmågan till slipsknytande finns nedlagd i den manliga arvsmassan.
Björnstrand spelar partiledaren Jim, som stöter ihop med kroppsbyggaren Tim, spelad av Sofia Rönnegård. Den könsöverskridande rollbesättningen är lätt att acceptera, ja den förstärker ytterligare uppsättningens teatralitet. Adam Stones regi satsar på fullt utspel: här är det inte tal om något psykologiskt finlir.

Röd gubbe utspelar sig vid ett övergångsställe, vilket kan tolkas symboliskt, men i första hand är det en plats för slumpmässiga möten mellan främlingar. Larssons pjäs utforskar den mänskliga kommunikationens grundvillkor, där såväl språket som det fysiska samspelet visar sig vara för komplicerat och bräckligt för att tåla närmare granskning. De nya relationerna bryter snabbt samman.
Partiledaren uppfattar sig som en skojig typ, medan kroppsbyggaren hellre sätter etiketten envis på honom. Liksom i Sartres helvetesvision Inför lyckta dörrar strävar alla förgäves efter att få
sin självbild bekräftad.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X