Annons
Recension

WhitesnakeFullständigt ofarlig Whitesnake

Whitesnake imponerar inte på recensenten.
Whitesnake imponerar inte på recensenten. Foto: ROCKFOTO
Under strecket
Publicerad

Det finns inget farligt med Whitesnake. David Coverdale lurar ingen när han tokjuckar med mickstativet frenetiskt i varenda låt – det är fortfarande harmlös mjukisrock det handlar om. Även om man bortser från medlemmarnas ålder är musiken otroligt mogen. Mesig, rent av. Och i värsta fall tråkig. Det känns inte som att chansen för att något spektakulärt oväntat ska hända är direkt skyhög. Om man nu själv tycker att man är ett band som inte bara lever på gamla meriter, då är det ens plikt att bevisa det. Om nu Whitesnake tycker att de har en självklar plats i rocksfären 2008, bland ett stort gäng nyare förmågar, då får man kämpa lite.

Även en lättköpt publik förtjänar mer än snack om hur fint Sverige är. Och så har jag lite problem med den självgoda uppsynen. Bandet ser liksom så himla nonchalant nöjda ut över sin egen eventuella förträfflighet, men bjuder aldrig till ordentligt. Varför spela safe? Värst är det när båda gitarristerna Doug Aldrich och Reb Beach misshandlar trumhinnorna med ett tio minuter långt solo, och avslutar med att fulspela stämmor med varandra. Jag lovar att de gjorde en telepatisk high five efter det.

Annons
Annons
Annons