Annons
X
Annons
X
Film
Recension

Stranger things Fulländad sträcktittning i ljuvt 1980-talsdis

Netflix-serien ”Stranger things” är perfekt sommar-tv – en ryslig och välsmakande hyllning till 1980-talets populärkultur.

Foto: Netflix

Stranger things

Genre
Science fiction/Fantasy
Medverkande
Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo
Längd
1 tim 0 min

Netflix. Premiär 15 juli. Åtta delar.

Betyg: 5 av 6

Med ”Stranger things” återskapar Duffer-bröderna, seriens skapare, skickligt ett skimrande 80-tal. Vinjettmusik, logotyp, kameraåkningarna – allting är nästan alldeles för snyggt iscensatt, på gränsen till konstruerat: ett scenografiskt tillstånd snarare än hur en småstad i USA verkligen såg ut på 1980-talet. Intrycket förstärks av de utstuderade populärkulturella referenserna: BMX-cyklar, ”Star Wars”-leksaker, animerade tv-serien ”He-Man” på tv:n, ”The thing”-affischer, Atari, ”Dungeons and dragons”. En ny generation män bereds nu alltså plats att upphöja uppväxtåren till skimrande nostalgi, ett tröttsamt fokus på ett särskilt utanförskap traditionellt reserverat för pojkar.

Samtidigt: detta är en version, av många, av 1980-talet – och den är trots invändningar oerhört välsmakande. Något som förstärks av Kyle Dixons och Michael Steins melankoliska syntmattor och det ljuvliga 80-talsdis som omsluter serien. Dessutom har upphovspersonerna aldrig gjort någon hemlighet av att deras serie framför allt ska ses som en kärleksfull hyllning till årtiondet.

Det är lätt att förstå varför ”Stranger things” beskrivits som en korsning mellan ”ET” och ”Stand by me”: addera ”Alien”, tv-serien , ”Nollor och nördar”, en rejäl dos slemmig, oftast verkligt äcklig, skräck och resultatet är en ganska exakt beskrivning av denna Netflix-titel om totalt åtta avsnitt.

Annons
X

Ett topphemligt regeringsprojekt med fruktansvärda konsekvenser. Ett ungt kompisgäng skingras i den kyliga höstkvällen efter tio timmar långt rollspelspass i källaren. På den nattliga cykelturen hem inträffar det ögonblick som förändrar barns liv för alltid och kommer bakas in i deras vuxna identitet: den unge Will försvinner spårlöst.

Winona Ryder har en otacksam roll som Joyce, Wills mamma, ständigt på gränsen att bryta ihop, liksom Ryder själv ständigt balanserar på gränsen till överspel: kedjerökande och hysterisk. Kvar har hon sin förstfödde, Jonatan. Barnens pappa är inte längre en del av familjen. Nu måste hon förlita sig på stadens polischef, förtjusande spelad av underanvända David Harbour vars Hopper är en ensam, sömndrucken lufs på två ben som röker och dricker för mycket, fortfarande i sorg efter förlusten av sin dotter.

Det är en depressiv och otrygg vuxenvärld som är lätt för trion att överge på bästa äventyrsboksmanér: de ska själva hitta Will. Vid ett tillfälle går de till och med längs med ett järnvägsspår likt kvartetten i ”Stand by me”. Det är inte bara sådana uppenbara blinkningar som knyter an till andra verk, utan även det övergripande temat om att växa upp och känslan av att den här tillvaron, barndomen, inte kan förbli. Samtidigt som de vuxna sviker både fysiskt och mentalt. Särskilt fäderna är påtagligt frånvarande. Pojkarna vill aldrig bli som dem.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Caleb McLaughlin, Noah Schnapp, Millie Bobby Brown och Gaten Matarazzo. Foto: Netflix

    Så träffar vännerna en förvirrad flicka, vilsen och livrädd, som kanske kan var nyckeln till att lösa mysteriet. Men hon måste hållas hemlig för att skyddas mot den oförstående vuxenvärlden, dessutom: om de berättar kommer föräldrarna förstå att pojkarna brutit mot utegångsförbudet.

    Ett särskilt samförstånd uppstår mellan Mike, den av pojkarna som är seriens nav, och flickan, som döps till Eleven efter det tatuerade nummer hon bär på armen, i en fint skildrad vänskap. Överlag är barnens värld trovärdig. En parallell historia tar rygg på Mikes syster Nancy, den duktiga flickan som precis börjat dejta en av skolans populäraste killar. Här uppnår serien ”Buffy the vampire slayer”-kvalitéer då Nancy överger sin impopulära kompis Barbara på en fest. Ensam och sviken försvinner även Barbara spårlöst, uppäten av natten.

    Mindre bra fungerar Elevens tillbakablickar som oftast klumpigt bryter huvudhistorien och är något överflödiga, även om de utgör en viktig del i mysteriebygget. Inte heller skräckspåret är för alla, serien må handla om barn men den är absolut för läskig för de yngsta.

    ”Stranger things” vinner över mig tack vare ett lekfullt manuset, extremt starka barnskådespelare (underbart charmiga Gaten Matarazzo som Dustin är en naturbegåvning) och den svärtade 80-talsnostalgin. Det är också befriande att saker och mysterier inte tvångsmässigt måste förklaras (vilket skaparna är väl medvetna om och låter pojkarna själva uppmärksamma i en ganska fyndig metakommentar). Detta är förmodligen vad som skulle uppstå om Steven Spielberg och Stephen King stängt in sig i en skrivstuga i Maine i en vecka. I egenskap av sommarserie att sträcktitta på är den fulländad.

    Recensionen bygger på hela den första säsongen av ”Stranger things” som finns tillgänglig på Netflix från och med den 15 juli.

    Annons
    Foto: Netflix Bild 1 av 2

    Caleb McLaughlin, Noah Schnapp, Millie Bobby Brown och Gaten Matarazzo.

    Foto: Netflix Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X