Annons
X
Annons
X

P J Anders Linder: Fukuyama får oss att börja tänka

Francis Fukuyama väckte stor uppmärksamhet när han för några år sedan förkunnade att historien är slut. Att lansera en ännu mer uppseende- väckande tes är svårt, men även i sin nya bok ”Trust” tar Fukuyama ut svängarna. Efter att ha utropat den demokratiska kapitalismen till segrare vill han undersöka vad som gör vissa kapitalismer mer framgångsrika än andra. Tesen att graden av tillit i ett samhälle är det avgörande är intressant men det finns påtagliga brister i Fukuyamas argumentation.

UNDER STRECKET

Starka hypoteser ger de intressantaste resultaten. Den dag då läraren i vetenskapsteori nådde fram till denna insikt satt studenten Francis Fukuyama knappast och drömde. Tvärtom måste han ha antecknat så att pennan glödde. För när han så småningom publicerade sin första bok, ”Historiens slut och Den sista människan” (1992), blev hypotesen han formulerade en av de mest kraftfulla som över huvud taget tänkas kan: att den politiska historien är ett avslutat kapitel och att ingen lära med allmängiltiga anspråk någonsin framgångsrikt kommer att utmana den demokratiska kapitalismen. Kort sagt, att historien är slut. Att lansera en magnifikare tanke än så i sin bok nummer två är förstås knappast görligt, men för all del, även i Trust (The Free Press, 1995) tar Fukuyama ut svängarna. ”Som denna bok kommer att visa, är en av de viktigaste lärdomar vi kan dra av en undersökning av det ekonomiska livet att ett lands välfärd, liksom dess förmåga att konkurrera, bestäms av ett enda, allt genomsyrande kulturellt karakteristikum: samhällets nivå av tillit.”

Ämnesvalet är logiskt. Efter att ha utropat den demokratiska kapitalismen till slutgiltig segrare är det dags att gå vidare och undersöka varför vissa kapitalismer blir mer framgångsrika än andra, och idén att det är tilliten som är det centrala är både kontroversiell och intressant. Med ”tillit” avser Fukuyama ett samhälles allmänna nivå av förtroende visavi okända, benägenheten att tro folk om i huvudsak gott och göra affärer och ingå olika sorters överenskommelser även med dem som man inte är släkt med eller känner personligen.

Tanken är att ett samhälle där tilliten är hög erbjuder en frimodigare miljö att verka i. Det blir lättare för verksamheter att expandera, eftersom de kan hämta anställda och kapital från öppna marknaden och inte bara från en trängre krets och eftersom avbränningarna i form av kostnader för olika sorters skyddsåtgärder blir mindre.

Annons
X

I VANLIGA FALL BRUKAR MAN ju fördela industriländerna längs en skala där de mest marknadsorienterade finns i ena änden och de mer interventionistiska i den andra. USA och Japan hamnar då ganska långt ifrån varandra. Men i Fukuyamas analys är den relevanta skillnaden en annan och USA och Japan hamnar i samma läger. I båda länderna är det nämligen praxis sedan länge att i företagens ledning ta in kompetens som saknar blodsband till ägarfamiljen, liksom att finansiera sig på marknaden och efter hand förvandla firman från familjeverksamhet till mer opersonligt aktiebolag.

I andra delen av spektret finner man länder som Kina, Italien och Frankrike där man fortfarande helst har med familjemedlemmar och släktingar att göra och där det saknas vitala marknader för exekutiv kompetens och riskvilligt kapital, och där initiativet till eventuella storföretag bara kan komma från staten. Enligt Fukuyama kommer sådana nationer att klara sig sämre i den moderna ekonomin än länder där tillitsnivån är hög och personlig vänskap inte är någon nödvändig förutsättning för affärer. (Kina är förvisso varken demokratiskt eller riktigt kapitalistiskt, men Fukuyama syftar minst lika mycket på den kinesiska diasporan, som spelar en framträdande roll i de flesta sydostasiatiska ekonomier.)

Resonemanget är tankeväckande och ”Trust” är tvivelsutan värd att läsa. Den rymmer många små förtjänster och en stor, som dock är en annan än Fukuyama har tänkt sig. Men boken är också behäftad med brister. Vem vet, Francis Fukuyama blev kanske så exalterad den där dagen då han fick höra om de starka hypoteserna att han inte lyssnade till slut (eller så hade hans lärare aldrig hört talas om Karl Popper). För det verkar ha undgått honom att det ankommer på den som ställer upp hypoteser att inte bara söka fakta och argument som bekräftar dem, utan också att försöka skjuta sitt eget stolta skepp i sank.

SÅ ARBETAR DOCK inte Fukuyama. I ”Historiens slut och Den sista människan” formulerade han i slutkapitlet några riktigt bitande invändningar mot sin egen analys, men just när det hela började bli laddat sköt han plötsligt problematiseringen ifrån sig och förklarade att invändningarna vägde väldigt lätt. I ”Trust” gör han det lätt för sig på andra sätt: för det första genom att bygga sin framställning på en sorts cirkelbevis, för det andra genom att kalla anekdoter för bevis och för det tredje genom att uppehålla sig väldigt mycket mer vid exemplen som styrker hans teori än vid dem som pekar i annan riktning.

Som citatet ovan visar, menar Fukuyama att en hög grad av tillit är den överlägset viktigaste förutsättningen för att det skall gå bra för ett land. Och vad är då tecknet på att det går bra? Jo, att nationen ifråga har förmått bygga upp ett avsevärt antal stora, privatägda koncerner. Och vilken är den minsta gemensamma nämnaren för länder som anses ha en hög grad av tillit? Jo, att de har ett avsevärt antal stora, privatägda koncerner. Det talas visserligen om annat också, t ex det starka skrå- och gillesarvet i Tysklands fall, traditionen att rika familjer ”adopterar” kapabla unga män i Japans, och den rika förefintligheten av föreningar och frivilligsammanslutningar i USA:s, men det går knappast att värja sig mot intrycket att sådana observationer är jäst som har slängts in efter degen.

Fukuyama lyckas egentligen aldrig förklara varför det är så viktigt med just storföretag. Han resonerar lite grand kring att det behövs stora organisationer för att man skall kunna bygga upp och underhålla varumärken som blir kända för alla konsumenter på den spirande globala marknaden, men i en tid när många produkter blir alltmer individualiserade och anpassade till den enskilda kundens behov, ter det sig aningen märkligt att göra just förmågan att vädja till en massmarknad till huvudkriterium på framgång.

ÄN MER PROBLEMATISK blir saken när man tar i beaktande att flera av de länder som han beskriver som lågtillitssamhällen är ytterst framgångsrika. Att den kinesiska kultursfären har gjort väldiga ekonomiska landvinningar under 1980- och 1990-talen är numera allmängods, och envar som nyligen har gästat Milano eller Florens eller Como har fått uppleva ett Italien där doften av pengar är hart när lika påtaglig som doften av olja och vin. Den franska regeringen må i skrivande stund vara utsatt för protester och missnöje, men fransk ekonomi är en av den europeiska efterkrigstidens mer framträdande framgångshistorier. Även det amerikanska samhället utvecklas på ett sätt som svårligen låter sig förenas med Fukuyamas teorier. Enligt honom är USA ett av de länder som har allra högst grad av tillit, samtidigt som han medger att detta allmänförtroende, under tryck av allt från rasmotsättningar till urspårad civilrätt, tycks på väg utför i ganska rask takt. Men samtidigt som denna förlust av tillit pågår, växer amerikansk ekonomi så det knakar och skapar nya jobb i en takt som får andra länders politiker att bli gröna av avund.

Det är klart att Fukuyama har en poäng. När han berättar om Wang, ett av de få kinesiska företag som vuxit till riktigt imponerande storlek, och om hur det föll samman på grund av att ägaren insisterade på att överlämna chefskapet till sin inkompetente son snarare än till en skicklig företagsledare som inte kom ifrån familjen, inser man att det har sina sidor med alltför kraftfull skepsis mot dem man inte är släkt med. Sak samma när man erinrar sig det gamla syditalienska ordspråket ”Om det brinner i din grannes hus, bär vatten till ditt eget”. Sådana miljöer kan omöjligen vara speciellt väl ägnade att främja konstruktivt samarbete och samhällelig växt. Men uppenbarligen är frågan om kultur och tillit inte riktigt lika utslagsgivande som Fukuyama vill att den skall vara - eller åtminstone ytterst svår att ringa in och få grepp om.

MAN SAKNAR ETT FYLLIGT resonemang kring förhållandet mellan det Fukuyama kallar tillit å ena sidan och samhällenas formella regelverk och institutionella struktur å den andra. Där ”Trust” betonar det förra brukar ekonomer och tillväxtteoretiker intressera sig för det senare, men kanske är det just samspelet mellan de båda som är det verkligt intressanta. Ekonomerna borde säkert intressera sig mer för hur kulturarvet i ett samhälle påverkar såväl aktörerna på marknaden som de lagstiftande eliterna, liksom för hur det formella regelverket hanteras ute i den samhälleliga verkligheten, men samtidigt borde nog Fukuyama ha talat med lite mindre bokstäver i ”Trust” och ägnat mer kraft åt att fundera över hur kulturen och vanorna förändras när lagar, regler och institutioner gör det.

Kultur och tillit är nog inte riktigt lika stabila fenomen som han gör gällande, och en och samma kultur kan ta sig ytterst olika praktiska uttryck beroende på vilket regelverk som omger den. Det är inte mer än några decennier sedan Korea och Taiwan räknades till världens fattigaste länder. I dag är levnadsstandarden densamma som i Västeuropa - och det utan att kulturen har förändrats så värst mycket.

FÖRTJÄNSTERNA HOS ”TRUST” ligger inte minst i att den är så rolig att läsa. Fukuyama öser ur många källor, har mycket att berätta och skriver inte illa. (Men tyvärr gör han om samma misstag som i ”Historiens slut och Den sista människan” och skriver vissa saker om och om igen. En redaktör borde tala om för honom att upprepning inte bara är kunskapens utan också irritationens moder.) De 450 sidorna blir en hygglig snabbkurs i dryga halvdussinet länders kulturhistoria, sedd genom ett temperament förvisso, men ändå. Inte minst avsnitten om skick och bruk i Kina och Korea rymmer värdefulla sakupplysningar, och det är alltid nyttigt för en europé att bli påmind om att det kan finnas stora skillnader i seder även mellan länder som vid en snabb och okunnig blick kan tyckas rätt så lika. Visst kan man dividera om i vilken utsträckning som Fukuyama har rätt när han gör gällande att Japan och USA har viktigare gemensamma drag än Japan och Kina, men nog lär man sig att den japanska traditionen är en och den kinesiska en annan.

På motsvarande sätt är det bra att bli påmind om hur olika Tyskland och Frankrike är. I Frankrike blev centralismen norm under Bourbonerna, och under revolutionsperioden sattes stat och individ på piedestal medan det som fanns kvar av civilsamhälle gjordes till huvudfiende. I Tyskland, däremot, kom nationalismen sent, de många sammanslutningarna hade länge (och har fortfarande) viktiga roller att fylla, och i grundlagen som antogs efter kriget är maktdelning en bärande princip. I detta ser förstås Fukuyama förklaringen till att fransk ekonomi består av små privata och stora statliga företag, medan det finns gott om privata storkoncerner i Tyskland. Men man kan också ta observationen till intäkt för funderingar kring hur stark den tysk-franska axeln inom EU egentligen kommer att kunna vara. Om båda de stora medlemsländerna vill ha en gemensam valuta, men det ena för att konkurrensen och mångfalden skall tryggas och det andra för att rida spärr emot dem, hur länge kommer då alliansen att kunna hålla?

DEN RIKTIGT STORA TJÄNST som Fukuyama gör oss är dock en annan. Man kan som läsare känna undran inför hans hypotes och misstänka att den är på en gång alltför vag och alltför väldig för att vara riktigt kunskapsskapande. Men även om hans bevisföring inte riktigt orkar i mål har djärvheten fungerat. Man börjar tänka. Man börjar inse att han har rätt i mycket även om han långt ifrån har rätt i allt, att han har rätt i aproximation om än inte i precision. Förståelsen av ett samhälles ekonomi och produktion kan inte reduceras till tabeller, diagram och ekvationer. Det måste göras utrymme för människan, för individen och hennes föreställningar, fördomar och förhållanden också.

P J Anders Linder
är chef för Timbro.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X