Recension

End of RealityFrustrerande roll för publiken

Under strecket
Publicerad
Annons

Ett torftigt kontor. Vitt golv, vita skärmar. Vi befinner oss på något slags bevakningsföretag. Säkerhetsvakterna tycks dock själva vara övervakade, och definitivt förvirrade. De gör sitt bästa för att spela rollen som samhällets beskyddare, men det vill sig inte riktigt. Möjligen syftar avantgardikonen Richard Maxwells titel End of reality på publikens inträde i rummet.
Ett performance eller en teatral händelse innebär förstås alltid att verkligheten i någon mening upphör. Maxwell ser bara noggrant till att påminna oss om detta. Karaktärerna på scen är hela tiden förstulet medvetna om vår närvaro, spottar ur sig smått klyschiga haranger med avsiktlig stolpighet. Det är som att de i själva verket skulle vilja vara någon helt annanstans och göra något helt annat. Pressmaterialet refererar till Orwells 1984 och president Bushs Patriot act. Men Maxwell placerar publiken i rollen som Storebror. De är vi som utgör voyeurerna,
övervakningskamerorna.

Och som vilken övervakningsvideo som helst blir det ibland smått långtråkigt att titta på. Karaktärerna tar tid på sig, är ofta håglösa, inte ens till sina känsloutbrott lyckas de uppbåda nån större energi. Många repliker skulle kunna vara lånade från en medelmåttig amerikansk polisserie.
Så ibland brakar kaoset loss för en kort stund. Koordinerade handgemäng bryter ut, en karaktär blir plötsligt stulen. Varpå vi strax återgår till mer vardagslunk, där fascinationen och humorn ligger just i en slags avig tristess.
Man längtar efter att få se karaktärerna blomma ut, men drabbas samtidigt av vaga skuldkänslor - det kommer helt enkelt aldrig att kunna ske så länge vi betraktar dem. Maxwell provocerar fram en högst konstruktiv frustration.

Annons
Annons
Annons