Annons
X
Annons
X

”Frustrationen av att inte räcka till är gigantisk”

När poliser och vårdpersonal inte kan ge det bemötande de ser att en annan människa behöver – då kan det dåliga samvetet bli som en tung ryggsäck. Det kallas samvetsstress och är den mest betydelsefulla faktorn för utbrändhet, enligt forskning i Umeå.

Samvetsstress
Tobbe, som har personskydd och inte vill framträda med sitt efternamn, har många sätt att hantera de känslor som väcks i ett yrke som nästan alltid innebär att fråga sig om han kunde ha gjort mer
Tobbe, som har personskydd och inte vill framträda med sitt efternamn, har många sätt att hantera de känslor som väcks i ett yrke som nästan alltid innebär att fråga sig om han kunde ha gjort mer Foto: Daniel Nilsson

Han märker direkt, så fort han är på plats, om han kommer att räcka till eller inte. Kvinnan som står apatisk vid en trafikolycka. Femåringen som ser sin pappa föras bort hemifrån och klamrar sig fast. Den ensamkommande ungdomen som försökt ta sitt liv och som räddats och bara skriker. Rätt ut. I ambulansen.
Det är arbetsvardag för Tobbe, polisinspektör i Lund.
– Då jag känner att här räcker jag inte till handlar det nästan alltid om att människor hamnat i chock. Då gör man vad man kan, fortsätter att ge och ge, helst hålla om – i de fall som det är rätt.

Det är så frustrerande, att … nej, det går inte att sätta ord på hur jobbigt det är.

I sina inlägg på Lundapolisens Facebooksida berättar Tobbe om människan bakom uniformen. Som blir berörd, eller känner sig totalt otillräcklig. Som när han hade givit en kvinna från Mellanöstern beskedet om att hennes man hade dödats och bara ville ge henne en kram. Men det skulle ha brutit mot kvinnans tradition.
– Hon hade behövt någon som höll om henne – och herregud. Den frustrationen av att inte räcka till är gigantisk, den går inte att beskriva.

Annons
X

Tobbe tänker efter. Säger sedan att han inte vet hur han ska förklara det.
– Sådana gånger håller jag på att gå i bitar. Det är så frustrerande, att … nej, det går inte att sätta ord på hur jobbigt det är.
Tobbe, som har personskydd och inte vill framträda med sitt efternamn, har många sätt att hantera de känslor som väcks i ett yrke som nästan alltid innebär att fråga sig om han kunde ha gjort mer. Rutinen är att kollegerna samlas för att ge sina bilder av vad som hänt. Vid jobbigare fall har de en genomgång med befälen. En enda gång har Tobbe fått tas ur tjänst för att händelsen skulle sjunka undan. Då och då bokar han samtalstid med polisprästen.

Har man varit med om svåra situationer kan man inte hjälpa att de kommer tillbaka hela tiden. Man är människa hur man än vänder och vrider på det.

Empatin är för polisinspektör Tobbe det som får honom att orka. Foto: Daniel Nilsson

En medveten hantering av svåra, känslomässiga upplevelser i jobbet kan vara bra för att poliser och vårdpersonal inte ska bli emotionellt utmattade. Men det räcker inte alltid för att motverka utbrändhet – i de fall som det också finns risk för att bära på dåligt samvete, har en avhandling vid Umeå universitet kunnat visa.
– Vi ville se vilka faktorer som allmänt kan ha betydelse för utbrändhet, och samvetsstress hade mest betydelse, berättar universitetslektor Susann Backteman Erlanson som disputerade år 2013 på en studie av hur polisers komplexa arbetssituation påverkar deras psykiska hälsa.
I studien fick poliserna poängsätta frågor i ett formulär som tagits fram för personal i människonära yrken: Hur ofta händer det att du inte hinner ge det bemötande du ser att en människa behöver? Hur ofta behöver du agera på ett sätt i din tjänst som känns fel? Ju högre poäng de ger i sina svar, desto mer samvetsstress har de och desto mer ökar risken för utbrändhet.

– Och vi fick anmärkningsvärt höga siffror i våra studier, berättar Susann Backteman Erlanson.

Bland poliser i Sydafrika, Holland och USA har 13–17 procent en ökad risk för utbrändhet, jämfört med var fjärde polis i den svenska undersökningen. Och enligt forskningen i Umeå kan det börja med samvetsstress – som uppstår när de inte kunnat göra tillräckligt eller känt sig hjälplösa i en traumatisk situation och ”bär de med sig sitt dåliga samvete som en tung ryggsäck”.
Och då, vet forskarna, ökar risken för att bli frustrerad och tappa lusten för att arbeta med människor, vilket kännetecknar emotionell utmattning. Sedan kommer cynismen – man behandlar andra som objekt, gör sig kylig eller börjar tycka att de som de ska ta hand om får skylla sig själva.

I Susann Backteman Erlansons studie uppgav hälften av de kvinnliga poliserna och 60 procent av de manliga att de hade utvecklat en cynisk attityd i jobbet. Hon menar att det beror främst på hur man organiserar sig – ”det är tuffa jobb vi pratar om”.

– Det håller inte i längden att ha arbetssätt som tvingar människor att bli cyniska. Det riskerar hälsan. Den empatiska förmågan sliter på oss.

Ja, blir det för mycket stänger många hellre av, befarar polisinspektör Tobbe som försöker hitta en lagom sköld mot andras lidande.

– Men utvecklar man ett alltför tjockt skydd försvinner empatin: ’Har du inte gråtit klart snart’ och så tänker man på annat.

En del säger att man vänjer sig?

– Ja, men det är skitsnack. Har man varit med om svåra situationer kan man inte hjälpa att de kommer tillbaka hela tiden. Man är människa hur man än vänder och vrider på det.

I en av berättelserna som Tobbe delat med sig av sitter han på gräsmattan hos en mamma som kommit hem och hittat sitt barn som tagit livet av sig. ”Min mentala sköld går sönder och skriken letar sig genom uniformen, förbi skyddsvästen och hugger mig rakt i hjärtat. … jag önskar så innerligt att jag kunde trösta.”

Hur lär man sig att klara andras ångest, rädsla och förtvivlan?

– En människa som skriker rakt ut – det är obehagligt när man aldrig har träffat på det förut. En orutinerad polis kan gå igång och få hög puls, och då kan man inte agera.
Med åren har Tobbe lärt sig att hantera sina känslor och jämför processen med att ta körkort. Först måste man tänka hela tiden på att trycka ned kopplingen för att lägga i växeln, sedan behöver man inte tänka alls på fötterna när man kör bil.

– Det är samma sak nu när jag är polis. I dag vet jag att det är bra när människor skriker rakt ut, för då kommer känslorna ut. Min puls går till och med ner. Tryggheten i rutinen hjälper mig att tänka på nästa steg och använda hela verktygslådan som en människa faktiskt har att ge.

Hur gör du för att inte fastna i dåligt samvete?

– Till slut inser jag att det inte fanns mer jag kunde påverka. Jag lägger det till slut åt sidan, för det hjälper inte att älta, jag måste gå vidare.

Förmågan att se sitt samvete som en positiv drivkraft är vad som verkar skydda mot utbrändhet i människonära yrken, enligt forskningen i Umeå. De som aldrig blir långtidssjukskrivna fastnar inte i sitt dåliga samvete och har lättare att se att livet består av både upp- och nedgångar.

Samtidigt menar Susann Backteman Erlanson att man inte kan skylla utbrändhet på individen.

– Det måste finnas en stöttande organisation och ett tillåtande klimat för att prata om vad man varit med om. Då klarar man det. När jag undervisar på polisutbildningen säger jag att de måste hjälpa varandra att berätta om hur de själva känner sig.

– Men om arbetet är organiserat så att man inte hinner, då går det ju inte. Att vi lider så av dåligt samvete att vi blir sjuka visar bara att vi är människor. Men sjukskrivningarna visar att vissa yrkesgrupper i samhället har alldeles för stora påfrestningar.

I ett inlägg på Facebook klockan 07.37 förra sommaren berättar Tobbe om hur han tidigare på natten sett en ambulanssjuksköterska stå apatisk några meter från en fruktansvärd trafikolycka. Kollegerna hade missat ”att den här gången blev det för mycket” som han skriver. Foto: Daniel Nilsson.

Empatin är för polisinspektör Tobbe det som får honom att orka. Genom att visa sin inlevelseförmåga får han kontakt med den som är drabbad. I ett inlägg på Facebook klockan 07.37 förra sommaren berättar han om hur han tidigare på natten sett en ambulanssjuksköterska stå apatisk några meter från en fruktansvärd trafikolycka. Kollegerna hade missat ”att den här gången blev det för mycket” som han skriver. Han lägger handen på hennes axel, möter hennes blick, håller om henne i några sekunder. Hon vaknar till och kan återuppta sitt arbete.
Tobbe nämner inlägget för att han kritiserades på en ledarsida i en av de stora tidningarna. Poliser ska inte visa så mycket känslor i yrkesrollen, var kontentan.

Men han gjorde bara som han brukar när han jobbar med människor som drabbats: visar att han står ut med att vara med dem i deras förtvivlan.

– Då får jag bättre kontakt, och då får jag bättre utgång av ärendet. Men ärendet är inte det primära, utan människan jag har framför mig. Om jag får kontakt blir det en bättre lösning för henne. Empati är för mig a och o. Det är det viktigaste vi har.

Annons
Annons
X

Tobbe, som har personskydd och inte vill framträda med sitt efternamn, har många sätt att hantera de känslor som väcks i ett yrke som nästan alltid innebär att fråga sig om han kunde ha gjort mer

Foto: Daniel Nilsson Bild 1 av 3

Empatin är för polisinspektör Tobbe det som får honom att orka.

Foto: Daniel Nilsson Bild 2 av 3

I ett inlägg på Facebook klockan 07.37 förra sommaren berättar Tobbe om hur han tidigare på natten sett en ambulanssjuksköterska stå apatisk några meter från en fruktansvärd trafikolycka. Kollegerna hade missat ”att den här gången blev det för mycket” som han skriver.

Foto: Daniel Nilsson. Bild 3 av 3
Annons
X
Annons
X