Recension

Trans-atlantic (Trans-Atlantyk)Frustande språklekar

TVÄRVIGG Det finns en vilja till uppbrott och förnyelse, en vilt fäktande kamp med ­språket, formen och existensen i Witold ­Gombrowiczs exilroman ”Trans-atlantic”, ­skriver Fabian Kastner.

Under strecket
Publicerad
Annons

”Förryckta tankar rör sig i våra samtida polska författares huvuden. Detta är oerhörda åsikter”, skrev en polsk kritiker om tvärviggen
Witold Gombrowiczs våldsamt och festligt krängande exilroman
Trans-atlantic när den gavs ut i Paris 1953 (i Polen ville man inte veta av den). För en samtida svensk läsare som är obekant med den gamla hetlevrade polska nationalismen är det svårt att förstå upprördheten. Gombrowicz skriver som alltid om Gombrowicz, just ”Trans-atlantic” kallar han i dagboken för sina memoarer. Men det faktum att han också råkade vara polack var tillräckligt för att han skulle likställas med Nationen.

Att författaren skrev från andra sidan Atlanten, i Argentina där han av en slump hamnade 1939 för att aldrig mer hemvända, gjorde honom dessutom till Ambassadör, och av en sådan krävdes rättning i leden.

Annons
Annons
Annons