Annons
X
Annons
X
Litteratur
Recension

Politiska fiktioner Fröet till Trumps framgångar såddes på Bill Clintons tid

Joan Didion skriver om en amerikansk verklighet där politik bara är skådespel – och faktiska samhällsproblem måste lösas privat. Texterna i ”Politiska fiktioner” publicerades för nästan tjugo år sedan men beskriver rötterna till den ilska mot etablissemanget som Trump utnyttjar, skriver Håkan Lindgren.

I "Politiska fiktioner" skriver Joan Didion att sexskandalerna kring Bill Clinton inte påverkade amerikanernas förtroende för hans förmåga att leda landet, vilket kom som en överraskning för alla i branschen. På bilden: Clinton och Monica Lewinsky i Vita huset.
I "Politiska fiktioner" skriver Joan Didion att sexskandalerna kring Bill Clinton inte påverkade amerikanernas förtroende för hans förmåga att leda landet, vilket kom som en överraskning för alla i branschen. På bilden: Clinton och Monica Lewinsky i Vita huset. Foto: AP/TT
Bokhösten 2016

Politiska fiktioner

Författare
Genre
Sakprosa
Förlag
Atlas
ISBN
9789173895408

Övers: Anna Lindberg, Magdalena Sørensen 370 s.

Joan Didions ”Politiska fiktioner” kan läsas som förhistorien till den amerikanska valrörelse som nu är inne i sin slutspurt. De åtta texterna i boken är skrivna för New York Review of Books åren 1988–2000. Vad Didion vill ha sagt om politiken framgår av det sätt på vilket hon använder sig av sexskandalerna kring Bill Clinton.

Hon beskriver de fula inslagen i den republikanska kampanjen utan att försköna Clinton. Hos honom känner hon igen ”den välbekanta rovdjurslika sexualiteten hos landsortens tonåringar.” Men hennes budskap är inte för eller mot Clinton. Hon vill visa att proffsen inom politik och media har så dålig kontakt med vanligt folk att de totalt missbedömde allmänhetens reaktioner. Clintons otrohet och lögner påverkade inte amerikanernas förtroende för hans förmåga att leda landet. Upprördheten uteblev, vilket kom som en överraskning för alla i branschen.

Didions poäng är att USA har fått ”en permanent politisk klass vars utmärkande drag var dess beredvillighet att överge dem som befann sig utanför den.” Den politiska debatt som fyller media återspeglar inte verkligheten utan ”en rad fabler” om verkligheten. ”Debatten trivialiseras avsiktligt för att mörka partiernas ovilja” att lösa några som helst praktiska problem. Vi får en bisarr ordning där politik handlar om känslor medan alla svåra samhällsfrågor delegeras till privatlivet.

Annons
X

Kampanjorganisationerna koncentrerar sig på att vinna ”den ytterst viktiga striden om bakgrundsmiljöerna” – det vill säga vad kamerorna skymtar bakom presidentkandidaterna på deras arrangerade framträdanden. Utomhus på en startbana slår inomhus bakom en talarstol.

Massmedia älskar valrörelser. Didion återger de medföljande journalisternas skvaller om vilket av kandidaternas plan som har den bästa maten. Samtidigt sker något som Didion knappt snuddar vid, men som är värt att minnas i sammanhanget: efterkrigstidens stora välståndsökning bryts under 1980-talet. Sedan dess blir de fattiga amerikanerna fattigare och de rika dramatiskt mycket rikare.

Vad leder detta till? Didion citerar statsvetaren Walter Dean Burnham: ”det största politiska partiet i USA” utgörs av folk som har slutat rösta. Hälften av de röstberättigade går inte längre till vallokalerna.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Att oönskade väljare sorterar bort sig själva från den politiska processen beskrivs av branschens insiders som en jackpot – då slipper man bry sig om dem! När man struntar i alla utom den välmående delen av befolkningen, men inte kan säga det rent ut uppstår ett märkligt politiskt språk, fullt av kodord, som Didion är lyhörd för. Talskrivarna fiskar röster hos de välbeställda, men vill få det att låta som alla-ska-med-retorik.

    Didion skärskådar Newt Gingrich (talman i Representanthuset, senare republikansk presidentkandidat), tills han låter som om en dadaist hade kört ett gäng flygplatsböcker av typen ”så blir du smart och framgångsrik” genom en flistugg och dragit valda fraser ur en hatt. Hon anser att Bob Woodward, en gång berömd för Watergate, har korrumperats av sin närhet till makten. Hans senare böcker ”saknar mätbar hjärnaktivitet”.

    Men stopp där. Det skulle vara lätt att plocka ut tre meningar som får ”Politiska fiktioner” att framstå som en bok skriven av en stilist som alltid har en anglosaxiskt briljant elakhet till hands. Man förväntas presentera Didion på det sättet, men min beredvillighet att uppfylla sådana förväntningar bör jag vara misstänksam mot, för det skulle inte ge en rättvis bild av boken.

    ”Politiska fiktioner” är lågmäld, långsam, ibland en smula omständlig. Ska man ha fullt utbyte av varje sida bör man nog ha ett ohälsosamt stort intresse för vem som sade vad till vem i TV-programmet ”Late edition with Wolf Blitzer” för 25 år sedan. Det är ibland något vagt över Didions prosa och de exempel hon väljer, som ett lager filt mellan mig och texten. Jag saknar klangen när myntet träffar skålen. Å andra sidan uppskattar jag att boken är så fri från partiskhet. Didion kritiserar demokrater och republikaner utifrån samma principer.

    ”Politiska fiktioner” kom ut samma dag som attacken mot World Trade Center 2001. Texterna skrevs alltså under det som nu framstår som den gamla goda tiden, men där hittar man rötterna till den ilska mot etablissemanget som Trump utnyttjar. Didion påminner oss om att populistisk retorik av hans sort inte är något nytt. ”Den retoriska manipuleringen av förbittring och ilska hade reducerat landets politiska dialog” till en nivå som var ”nedslående låg” tyckte hon redan 1988.

    Foto: KATHY WILLENS/TT
    Annons

    I "Politiska fiktioner" skriver Joan Didion att sexskandalerna kring Bill Clinton inte påverkade amerikanernas förtroende för hans förmåga att leda landet, vilket kom som en överraskning för alla i branschen. På bilden: Clinton och Monica Lewinsky i Vita huset.

    Foto: AP/TT Bild 1 av 2
    Foto: KATHY WILLENS/TT Bild 2 av 2
    Annons
    X
    Annons
    X