Annons

”Frihetens sanna sötma” finns på S:t Kilda

I RUINER Den första beskrivningen av S:t Kildas kultur och folkliv gav författaren Martin Martin år 1698. Torgny Nordin har rest i hans fotspår och berättar om några säregna öar.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Även här ute på Yttre Hebriderna tändes vårdkasar under vikingatiden när man behövde meddela sig och det var fara å färde. Fast då, för tolvhundra år sedan, kallades de för Suðreyjar, Söderöarna, på grund av läget söder om jarldömena på Orknö och Hjaltland.

Tekniken har förvisso gått framåt, men jag måste ändå klättra upp på Norra Uists högsta sanddyn för att få kontakt och kunna ringa till fiskaren Seumas Morrison på ön Harris. Det är knappt jag kan stå upprätt i vinden och Seumas bekräftar vad jag redan förstått: nej, inga båtar kan gå ut de närmsta dagarna. Det är bara att vänta tills det mojnar. Så jag skyndar mig tillbaka till tältet och fortsätter läsa Martin Martin.

Hans gäliska namn var Màrtainn MacGilleMhàrtainn. Han var född på Skye, på Inre Hebriderna, och publicerade år 1698 den klassiska reseskildringen ”A late voyage to S:t Kilda” – vilken även ingick i hans mer omfattande ”A description of the western islands of Scotland” som utkom fem år senare. Martin Martins böcker var inte bara först ut i genren, de skiljer sig dessutom i fråga om perspektiv; som gälisktalande skildrade Martin kultur och folkliv inifrån. Senare skulle övärlden härute besökas av oräkneliga engelsmän, inte minst under den viktorianska eran, men de förstod sällan eller aldrig språket. Vilket märks direkt i deras berättelser.

Annons
Annons

Samuel Johnson är bara ett exempel. Blotta tanken på vilda och ogästvänliga platser gjorde honom butter och Skottland var inget undantag. Den skotske författaren James Boswell lyckades dock få med Johnson på en äventyrlig färd till Hebriderna – efter att bägge läst Martin Martin – som resulterade i att Samuel Johnson ändrade uppfattning om landet och år 1775 skrev den högst läsvärda ”Journey to the western islands of Scotland”. Gäliska förstod han dock inte. Och till S:t Kilda kom han aldrig.

Väster om det skotska fastlandet, långt ute i Atlanten, ligger alltså ett pärlband med öar som saknar motstycke. Mil efter mil av vita sandstränder och böljande betesmarker, myrland och dramatiska klippformationer gör Yttre Hebriderna till några av världens vackraste öar.

Man kunde tro att Yttre Hebriderna var självskrivna på turisternas önskelistor, men så är det inte. Det regniga och stormiga klimatet gör att få tycker det är mödan värt att leta sig hit. Och till skillnad från på Inre Hebriderna och i Skottland i övrigt, finns inga publikknipande whiskydestillerier och knappt några golfbanor.

Inte heller möts man av vykortsvackert målade hus. De förmögna stadsbor från Edinburgh och London som köper upp och piffar till byar och hus överallt längs den skotska kusten – så kallade white settlers – har ännu inte satt igång att jaga semesterkåkar på de vindpinade och regniga öarna här längst i väster.

Yttre Hebriderna ligger tätt samlade i nordsydlig sträckning, med ett undantag: ögruppen S:t Kilda. Avståndet dit är så långt att öarna inte brukar finns med på kartor över Skottland eller Storbritannien. Den första beskrivningen av S:t Kilda gav Martin Martin efter sitt besök för drygt 300 år sedan. Han tvekar inte i sitt omdöme om folket han lärde känna: ”Invånarna på S:t Kilda är lyckligare än de flesta andra människor eftersom det är det enda folk i världen som verkligen känner frihetens sanna sötma”.

Annons
Annons

Anslaget är grandiost, i klass med Knud Rasmusens beskrivning av polareskimåerna, men kulturen på S:t Kilda utgjorde också en märklig civilisation. Att under hundratals år och mer kunna reda sig längst ute i Atlanten, utan annan kontakt med omvärlden än något sporadiskt fartygsbesök på sommaren, kan förefalla osannolikt. Men folket på Hirta, huvudön på S:t Kilda, levde ett gott liv nästan ända till slutet. Sommaren 1930 evakuerades hela befolkningen och ön såldes. Fram till dess hade S:t Kilda varit det brittiska imperiets mest isolerade och svårtillgängliga bosättning.

Redan Martin Martin grubblade över namnet. Något helgon med namn Kilda har aldrig funnits och förslagen har därför varit många. Uppenbarligen rör det sig om ett missförstånd, ett korrekturfel om man så vill. Vikingarna kände väl till öarna och bodde på dem under medeltiden. Skilðar, alltså sköldar, var deras namn vilket syftade på hur öarna upplevs när man närmar sig dem: likt väldiga sköldar reser de sig dramatiskt rakt upp ur havet.

På tidiga sjökort är Skilðar utsatt, men vid ett tillfälle försvann r:et och senare satte något ut en punkt: S.kilda – och sedan låg vägen vidöppen för kreativt mytskapande. Den gälisktalande befolkning som bodde de sista tusen åren därute kallade dock huvudön för Hirta eller Hirte och benämnde sig själva som hiortaich.

Att ta sig ut till S:t Kilda har alltid varit komplicerat och länge omöjligt. Första gången jag försökte var för nästa trettio år sedan, när jag som tonåring ansträngde mig för att skaffa tillstånd i Edinburgh. Svaret blev en huvudskakning och: ”Sorry lad, not a chance”. När sedan S:t Kilda fördes upp Unescos världsarvslista, för sina arkeologiska lämningar och praktfulla naturs skull, blev det åtminstone i teorin möjligt att ta sig dit. Problemet är det notoriskt dåliga vädret och lämplig båt – vilket är skälet till jag fortsätter jaga fiskaren Seumas Morrison. Till hans förtjänster hör nämligen en hypersnabb båt med rejält tilltagen motorstyrka.

Annons
Annons

Det var den 29:e maj 1697, på eftermiddagen, som Martin Martin lämnade Harris i en segelbåt. Som vanligt var seglatsen svårartad och han skriver: ”Vår besättning blev extremt utmattad och modfälld av att inte se land på sexton timmar”. I likhet med S:t Kilda-borna, hiortaich, försökte de ta bäring efter sjöfåglarna, men vinden drev dem ändå ur kurs: ”Vi förväntade oss att nå fram till S:t Kilda nästa dag, men våra förhoppningar grusades av en våldsam storm – och besättning gav upp alla utsikter om överlevnad”.

Det är nästan så jag blir sjösjuk bara av att läsa Martin Martin, men när Seumas Morrison ringer och säger att, well, vi gör väl ett försök, skakar jag av mig alla sådana tankar. Några timmar senare ses vi nere i hamnen på ön Harris. Seumas har redan börjat med säkerhetsinstruktioner i sin lilla båt och han försummar inte att nämna sjösjukan. Osäkra ges en sista chans att stiga iland.

Rakt västerut åker vi. Första timmen inger havet visst förtroende, sedan blir dyningarna och vågorna allt djupare och kraftigare. Enstaka jättehajar glider förbi båten och efter ytterligare någon timme möts vi av väldiga kontingenter med havsfåglar: stormsvalor, havssulor, lunnar och stormfåglar. Men det tar ytterligare en dryg timme innan S:t Kilda äntligen träder fram bakom horisonten, likt stora sköldar.

Om folklivet på Hirta har Martin åtskilligt att förtälja. Det dansades och sjöngs och uppdelning av arbetet sköttes av ett byråd. Ett klasslöst, pengalöst och strikt antiindividualistiskt samhälle var det, något många senare skildringar tagit fasta på – och inte dragit sig för att romantisera.

Annons
Annons

Men främst var det en fågelkultur med jakt på havsfåglar som bas. Man klättrade runt i bråddjupen – hiortaich var skickliga klippklättrare från barnsben – och samlade ägg och klubbade feta ungar. Nattetid snärjdes adulta fåglar som gav dun och ur vilka det pressades olja till lamporna. Än idag är S:t Kilda en av Nordatlantens främsta fågellokaler, med bland annat världens största havssulekoloni. Fast garfågeln, vilken Martin påträffade under sitt besök, har i likhet med hiortaich gått in i evigheten.

När jag omtumlad stiger i land är det som att träda in i en annan värld. Husen, fägatorna och alla förvaringsbodar – cleits – finns kvar, som ruiner. Stormarna har ödelagt mycket under åttio år, ändå är det inte svårt att få åtminstone en förnimmelse av hur livet artade sig här – innan övernitiska och svavelosande präster från dogmatiska Free Church fick tyst på lekarna och sången, och myndigheterna fann för gott att evakuera befolkningen som ändå tynade bort på grund av sjukdomar som turisterna på kryssningsskeppen förde med sig.

Det är anmärkningsvärt att världsmakten Storbritannien inte förmådde underhålla sin lilla utpost i Nordatlanten. Fast det keltisk-nordiska S:t Kilda låg långt bortom Westministers horisont och ingick egentligen aldrig i imperiet.

Nu är det ett kulturminne. Och det är tyst längs den halvmåneformade bygatan och uppe i branterna. Bara från den lilla kyrkogården – där namnlösa gravar ligger huller om buller – hörs ljudliga toner. Det är hirta-gärdsmygen som sjunger sin speciella sång, på sin alldeles egna dialekt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons