Recension

GömsletFriheten bara en hägring

FÄNGSLANDE ÖDE Den egyptiska beduinkulturen skildras inifrån i Miral al-Tahawis debut ”Gömslet”. En intensiv berättarröst fångar den unga Fatimas öde.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Friheten skymtar likt en hägring för Fatima, berättarjaget i den egyptiska författaren Miral al-Tahawis debutroman ”Gömslet”. Som dotter till en beduinshejk är Fatima fången i en instängd tillvaro bakom höga murar och gallerfönster, och brinner av längtan efter att få bli fri som fågeln.

Medan fadern under långa perioder är på resande fot tar den förbittrade farmodern, familjens ”stora monstermamma i manskläder”, kommandot i huset. ”Ett hus utan man är som en oas utan brunn”, upprepar hon i ett. Djupt besviken över att inte ha en enda sonson öser hon sin galla över Fatima och hennes systrar, kallar dem för olycksfåglar, värdelösa missfoster som kan dra skam över familjen, vars dygd och heder är viktigare än allt annat. I hennes ögon är flickor bara en börda, ”skrymmande varor” man måste göra sig av med. ”Slå dem i järn och gift sedan bort dem till ett lyckligt hem”, lyder ett ordspråk farmodern brukar citera. Sina egna döttrar har hon strypt så fort de kommit till världen, och nu tackar hon Gud för att inte en enda av dem har överlevt.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons