Annons
X
Annons
X

Frihet på film i Teheran

UTBLICK Marjaneh Bakhtiari går på bio i Teheran. I de ringlande köerna till två vitt skilda filmerna ser hon olika sätt att förhålla sig till tillvaron i Iran.

(uppdaterad)

Kön utanför biografen Azadi, Frihet, i Teheran har flera gånger gått från att vara en enda röra, till att bli någorlunda rak, till att bli en klump igen. Varje gång en man som har kommit dit med familjen skäller ut alla för deras bristande respekt för raka linjer, tar de flesta åt sig och rättar in sig i ledet. Men så kommer det hela tiden nya människor. De som folk har paxat en plats åt och de som påstår sig ha stått där tidigare men har behövt lämna kön för att snabbt … göra en grej. Den arge familjefadern beklagar sig högt och håller en kort monolog för ingen speciell där han liknar iraniers oförmåga att göra något så enkelt som att ställa sig i kö, med hur allt annat missköts i landet.

”Az mast ke bar mast”, suckar han innan han ger upp. ”Vi har bara oss själva att skylla!”

Det är premiär för regissören Asghar Farhadis senaste film, ”Nader och Simin – en separation”.

Annons
X

Den uppgivne mannen står i den Guccitäta och trendmedvetna sektionen av kön: sjalar, solglasögon, väskor, skor och dofter avsedda för röda mattor och köer utanför nattklubbar i andra delar av världen trängs nu på trottoaren utanför Azadi.

Flera av tjejerna är förvånansvärt lika Leila Hatami som spelar Simin i filmen. De har till och med färgat håret rött som hon har i trailern som visas på den stora skärmen ovanför entrén. Fast vid närmare jämförelse blir skillnaderna tydliga. De här är felfria tjejer med perfekt hy och smink. Med botoxläppar och stadiga silikonbröst. Det är tjejer som i tron att de liknar en skådespelerska, har börjat efterlikna sin egen föreställning om en filmstjärna.

Som i resten av kön skickar de sms och får dem besvarade tre sekunder senare. Det här är en stor händelse; att vara bland de första som får se den omtalade filmen.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Längre bak i kön, där logotyperna på kläderna är större och plånböckerna uppenbart smalare, lämnar folk hela tiden sin plats och skyndar sig till entrén.

    Vid dörrarna står nämligen två gigantiska kopior på karaktärerna Naders och Simins id-handlingar som många vill fotograferas med. En scen som upprepas om och om igen. Folk ställer sig på varsin sida av de massiva pappskyltarna och gör den pose de tror är lämplig: Ett pekfinger mot dokumenten och ett överdrivet lyckligt ansiktsuttryck.

    Det är kopior på de handlingar som behövs vid skilsmässa. Ett ämne som i sig hade varit tabu för några år sedan är nu en del av marknadsföringen av en film om vardagsiranier.

    Den unga generationen gifter sig sent, skiljer sig tidigt och beter sig inte alls som de ”revolutionens barn” väggmålningarna runtom i Teheran förgäves påminner dem om att de är. Sedlighetspolisens minibussar, ett slags mobila moraliska domstolar, har uppenbarligen inte fått önskad effekt. Vare sig på de som står längst bak i kön, i mitten eller de som står längst fram i den tysta sektionen.

    De som står här har läst alla intervjuer med Farhadi i de kulturmagasin som ännu inte har stängts ner av regeringen. De skickar dödliga blickar mot folk som står och köar för den andra storfilmen som visas på Azadi, komedin ”Ekhrajia 3”. En uppföljarfilm gjord av en regimvänlig regissör. Och de har i egna blogginlägg analyserat Farhadis syn på moral, klass och hans plats bland kända iranska regissörer. Farhadi tillhör en ny generation vars ​filmer både uppskattas på hemmaplan och utomlands. Han visar vardagslivet i Iran så som det är för storstadsmänniskor, till skillnad från en äldre generation som ofta fokuserat på landsbygd och barn och gjort så kallade ”festivalfilmer”. Alltså filmer som prisats och uppskattats utomlands men aldrig ens visats i Iran eller speglat vardagen i storstaden. Farhadis film har bland annat vunnit viktiga priser både på Fajr filmfestival i Teheran och Berlinale i Berlin.

    I ett land där verklighet är tabu, där den statliga teven och radion pratar om moral, dygd och värderingar i nästan olympiska termer finns det få ställen där människor tillåts visas som de är. Ett populärt samtalsämne i kön är därför hur Farhadi har lyckats få tillstånd att göra filmen. Ett tillstånd som dessutom tillfälligt drogs in av kulturministeriet när Farhadi i ett tacktal önskade att kollegan Jafar Panahis problem skulle lösas. Panahis problem är att han är regimkritiker och har dömts till sex års fängelse och tjugo års arbetsförbud. Regissörer har fått sina filmer krossade för mycket vagare ställningstaganden. Farhadi mumlade senare något om visst missförstånd och fick till allas glädje tillbaka visningstillståndet i Azadis största salong.

    Från balkongen har man en bra utblick över besökarna och hur hoppfulla de ser ut medan de letar efter sina platser. En sällsynt syn på en biograf. I en tid då de flesta med minsta lilla kunskap om iransk film gett upp hoppet om att något givande skulle kunna produceras i landet den närmsta tiden har Farhadi fått folk att inte bara köa för biobiljetter igen, utan också våga förvänta sig något givande.

    I filmens första scen är Nader och hans fru Simin i familjedomstolen. De tittar rakt in i kameran. Det vill säga i domarens ögon. Det vill säga i publikens ögon. Och där sitter vi, domare varenda en av oss, och lyssnar.

    Hon vill lämna landet som planerat men han har ändrat sig och ska stanna kvar hos sin Alzheimersjuke far i stället. Så Simin vill skiljas, få vårdnaden om deras elvaåriga dotter och fullfölja planerna på egen hand. Hon vill inte att Termeh ska växa upp i landet under ”rådande förhållanden” som hon förklarar för domaren. Och alla i publiken förstår precis vad det är Simin syftar på. Många föräldrar i Iran skulle gå hur långt som helst för att hjälpa sina barn bort från dessa ”rådande förhållanden”. För vi har inte längre bara Iran före den islamiska revolutionen 1979, och efter revolutionen. Vi har nu även Iran före presidentvalet 2009, och Iran efter valet.

    I Iran efter valet 2009 vågar ingen beskylla den unga generationen för att vara ytlig, passiv, och vad gäller politik: helt apatisk. Ingen.

    I Iran efter valet 2009, gick hundratusentals människor ut på gator och torg och skrek: ”Lögnare!” Alla visste att det var landets återvalde president och hans påstådda valresultat demonstranterna syftade på.

    2009 var det år då ordet lögnare blev ett slagord sprejat på Teherans väggar. Det blev den kortaste och mest folkliga diagnosen som ställdes på landets styre: ”Bara en massa lögnare”.

    Men i Iran, så här långt efter valet 2009, är det få som vill stanna kvar. Man vill ta med sig barnen och åka bort till den plats så många har en fantasibild av: Utlandet.

    Det är där räddningen finns. Det är där man kan andas annat än avgaser och depression.

    Simin är inget undantag. Men ingenting går så klart som planerat. Inte bara för att Nader sätter sig på tvären. Utan för att den kvinna han anlitar för att ta hand om hans sjuke far leder filmen bort från det relationsdrama man skulle kunna tro att den är.

    Alla karaktärer hamnar i stället förr eller senare i ett hörn och måste ljuga sig ut ur det.

    Farhadi rör sig bort från statens enkla syn på moral, men också från oppositionens. Och det är där, i gapet mellan mänskliga människor och den officiella eller förväntade versionen av dem, som filmen utspelar sig. Den subtila frågan i scen efter scen är: Vad hade du gjort? För ingen av oss är längre bara en domare.

    Filmen börjar i en familjedomstol och slutar i en. Termeh har kallats dit för att delge sitt beslut om vem hon ska bo hos. Det är inte bara ett val mellan föräldrarna, utan ett val mellan två olika förhållningssätt till livet.

    I en av de första scenerna ser man Simin när hon flyttar ut ur familjens lägenhet. Två män bär ut hennes piano. De säger att de fått betalt för att bära två våningar när det i själva verket rör sig om tre. Simin håller inte med men hon betalar dem extra ändå. Nader hade aldrig betalt. Han är den som vid ett annat tillfälle i filmen tvingar dottern att gå och kräva tillbaka motsvarande två kronor på en bensinstation som felaktigt dragit av en serviceavgift.

    Samma sak gäller inställningen till ”de rådande förhållandena”. Simin vill lämna dem bakom sig. Nader tycker att man stannar kvar och hanterar dem.

    ”Frågan är”, säger Asghar Farhadi i en intervju på YouTube, ”vilken väg som den kommande generationen kommer att välja. Och om de inte vill välja något av dessa två, så ser jag ingen tredje utväg och det gör den rådande situationen till en mörk historia.”

    Marjaneh Bakhtiari

    Annons
    Annons
    X
    Annons
    X
    Annons
    X