Annons
X
Annons
X

Hans-Roland Johnsson: Frigjord kärlek som varnande exempel

Alla hjärtans dag

När lesbiskhet blev föremål för en moraldebatt i 1800-talets Frankrike hämtades exemplen ofta från skönlitterära verk, skrivna av manliga författare. En ny bok granskar hur homosexuella kvinnor framställdes i litteraturen och hur det påverkade synen på dem i verkligheten.

Illustration av George Barbier till Pierre Louÿs ”Bilitis sånger”.
Illustration av George Barbier till Pierre Louÿs ”Bilitis sånger”.

Den sociala och ekonomiska utvecklingen i Frankrike årtiondena efter det andra kejsardömets fall 1870 och nederlaget mot Tyskland bidrog till förändrade attityder kring äktenskapet och kvinnans plats i sam­hället. Romaner skrivna i syfte att för den bredare publiken problematisera förhållandet mellan könen påverkades av det nya klimatet, och författare som ville framstå som samhällsrelevanta och utmanande blev därför tvungna att krydda sina berättelser med mer tabubelagda teman som, exempelvis, det erotiska förhållandet mellan kvinnor.

Valet att skildra kvinnor som på det sexuella planet ställde sig utanför traditionella normer innebar att lyfta fram ett samtidsaktuellt stoff som både berörde och upprörde stora delar av läsekretsen. Den naturalistiska romanen kopplade den lesbiska kvinnan till arbetarklassen (det är ingen tillfällighet att huvudpersonen i Émile Zolas provokativa roman ”Nana” från 1880, om sexualitetens makt, är en prostituerad som upptäcker tribadisk njutning). Den dekadenta och symbolistiska litteraturen, däremot, presenterade henne snarare som en blasé aristokrat oförmögen att kontrollera sina perversa lustar.

Paris betraktades av många i och utanför Frankrike som ”den moderna tidens Lesbos” – journalisten Léo Taxil hävdade till och med att det i Paris fanns ”oräkneligt många” kvinnor som var attra­herade av andra kvinnor. Den person av kvinnligt kön som på detta sätt trotsade den gängse hustru- och modersrollen uppfattades som en bidragande orsak till normupplösning och fallande nativitet. Hon var dock ett svårbeskrivet fenomen och gränsdragningen mellan den homosexuella, den bisexuella eller den endast nyfikna heterosexuella var i skönlitteraturen, likväl som i samhällsdebatten i övrigt, mycket vag.

Annons
X

Böcker och artiklar författade av medicinare, psykologer eller opinionsmakare lånade gärna sina exempel från skönlitterära texter, men de saknade ofta en på en statistisk tillförlitlig grund övertygande argumentering för att kvinnlig homosexualitet bredde ut sig eller utgjorde ett reellt samhälleligt hot. Sådana texter blev, vid sidan av de litterära framställningarna, helt enkelt ett annat slags ­fiktion. En besvärande omständighet för dem som varnade för sedernas upplösning var att kvinnlig homosexualitet inte var olaglig; en man kunde begära skilsmässa från en otrogen hustru, men bara om hon hade förbrutit sig med en man, inte en med kvinna. Romaner i vilka det lesbiska var ett dominerande inslag kanaliserade således en allmän oro inför ett beteende som man trodde urgröpte idén om den heterosexuella tvåsamheten.

Hur litterära bilder av kvinnliga homosexuella skapades och förmedlades tiden före sekelskiftet 1900 i Frankrike har av Gretchen Schultz fått en utförlig, om än inte uttömmande, behandling i ”Sapphic fathers: Discourses of same-sex desire from nineteenth-century France” (University of Toronto Press). I sin studie vill Schultz förklara varför så många frans­ka manliga författare (titelns ”sapfiska fäder”) vid denna tid ägnade sig åt skildringar av kvinnors intima förhållanden med varandra. Hon faller inte för frestelsen att förenkla komplexa och intrikata samband – tvärtom: en av bokens förtjänster är att den så väl lyfter fram hur den sapfiska gestalten blev produktiv i olika litterära och moraliska diskurser.

Även om temat inte var nytt i den franska litteraturen, låter Schultz romanen ”Mademoiselle ­Giraud, ma femme” av Adolphe Belot från 1870 ­inleda en litterär epok i vilken den lesbiska kvinnan i betydligt högre grad än tidigare blev synliggjord i bästsäljande romaner. Belots roman, som trots – eller kanske på grund av – sitt innehåll blev en försäljningssuccé, är berättelsen om en man som efter att ha upptäckt sin frus lesbiska böjelser dränker väninnan som förförde henne och som han ger skulden för hustruns själsliga förtvining och död i en hjärnsjukdom.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se

    Å ena sidan gav redogörelser för hur ”Sapfos döttrar” leder män eller andra kvinnor i fördärvet läsaren tillfälle att känna indignation över det moraliska förfallet; å andra sidan tillfredsställde drastiska skildringar av skabröst leverne och förbjuden kärlek läsarens voyeuristiska nyfikenhet. Författarna till dessa böcker kunde hävda att de djärva framställningarna skrevs i uppbyggligt syfte och för att varna läsaren, ty ”omoralen måste inspirera moral”, som Belot uttryckte det. Med den föregivet moraliska ansatsen som täckmantel kunde de därför beskriva sensuellt laddade eller sexuellt spektakulära beteenden så länge som de syndande kvinnliga gestalterna i slutet av romanerna straffades genom att bli vansinniga, dö i sjukdom, begå självmord eller bli mördade. Många läsare såg säkerligen genom det moraliserande upplägget och kunde kanske bortom de avskräckande exemplen finna positiv inspiration – Schultz talar i detta sammanhang om en ”tvåsidig” läsning.

    Framställningarna av samkönade förhållanden i romaner och noveller från denna tid bildar sammantaget inte en enhetlig bild. Ibland skymtar man i dem ambiguiteter och ett slags normalitet, som i berättelsen ”Pauls flicka” (1881) av Guy de Maupassant, i vilken en grupp lesbiska kvinnor omtalas på följande sätt: ”Deras odygd visades öppet och på ett självklart sätt – man talade om den som någonting naturligt, vilket nästan fick dem att framstå som sympatiska.” Författare som gillande skildrade kvinnlig homosexualitet kan därutöver vara svåra att kategorisera. Det är uppenbart att Schultz läsning av Pierre Louÿs och hans kända antikinspirerade prosadikter ”Bilitis sånger” (1894) är alltför negativ. Denna samling, skriven för ”framtidens unga kvinnor”, väjer inte för vågade scener och var skriven i samma anda som den senare romanen ”Afrodite” (1896) i vilken vi får veta att ”om ett förälskat par består av två kvinnor är det perfekt, om det i paret bara finns en kvinna är det endast till hälften bra”.

    I de skönlitterära berättelserna kunde den lesbiska kvinnan också tecknas som den som, marginaliserad, vågar kämpa för sitt individuella val, som inte oreflekterat accepterar ett tryggt men torftigt leverne, och som i tragisk upphöjdhet är beredd att möta de allt som oftast ödestyngda konsekvenserna av sin livsföring. Man kan här påminna om Baudelaires diktsamling ”Ondskans blommor” (1857) och dess planerade titel ”De lesbiska”, samt att Walter Benjamin karaktäriserade den lesbiska kvinnan i Baudelaires diktning som ”det modernas hjältinna”. ”Méphistophéla”, Catulle Mendès roman från 1890, illustrerar en sådan vinkling: efter att ha våldtagits på bröllopsnatten av sin man, och efter en första men misslyckad lesbisk upplevelse, beger sig ­huvudpersonen Sophor till Paris där hon i societeten demonstrativt överskrider sociala och sexuella konventioner. I en nyckelscen möter hon på nytt sin ungdomsvän, Emmeline, nu gift på landet, men Sophor finner dennas inrutade tillvaro fadd och medioker i jämförelse med sin egen utlevande och självförbrännande existens. Hennes psykologiska trauma i kombination med allt mer raffinerade ­sexuella utsvävningar och försämrad hälsa leder henne dock oundvikligen mot undergång. Sophor är en rebell, kanske är hon också med Schultz ord en ”majestätisk fallen ängel”.

    Det litterära panoramat blir än mer svåranalyserat om man också tar hänsyn till erotiska romaner med sapfiska inslag som skrevs vid denna tid. Dessa explicita och ofta positiva framställningar kunde, som var fallet med Belot, vara skrivna av samma författare som vi återfinner i den populärlitterära produktionen. Genom att inte vara moraliserande var det nästan, enligt Schultz, möjligt att uppfatta dem som befriande med avseende på kvinnlig sexualitet, och detta i synnerhet om de gav exempel på hur det ­erotiskt äventyrliga inte nödvändigtvis separerade man och hustru från varandra utan tvärtom kunde sammanföra dem. Schultz följer här ett intressant spår lagt av Alain Corbin i hans ”L’harmonie des plaisirs” (2008).

    Romaner skrivna för en bredare publik lästes huvudsakligen, brukar man anta, av kvinnor. Vid sidan av samtida recensioner i dagspressen har vi dock dålig kännedom om hur dåtidens läsare – manliga eller kvinnliga, hetero- eller homosexuella – reagerade på ”de sapfiska fädernas” berättelser. Trots de stereotypa beskrivningarna erbjöd de, som Schultz påpekar, en möjlighet att stifta bekantskap med en alternativ typ av sexualitet. Alla kvinnliga läsare med lesbiska preferenser fann naturligtvis inte alla texter övertygande, men Schultz menar att deras självsyn påverkades ty ”det är befriande att se sin egen bild speglad i det kollektiva medvetandet, eftersom det betyder att man har en plats i samhället, men det är hämmande om bilden föreställer någonting avskyvärt”. Det är först när Schultz blickar in i modern tid som hon finner en mer väldokumenterad positiv reception av dessa verk, som hos den amerikanska lesbiska föreningen som på 1950-talet inspirerad av Louÿs diktning kallade sig ”Daughters of Bilitis”. Schultz vågar sig på gissningen att de sentida döttrarnas mottagande av sådana texter – och de som producerades som ”lesbian pulp” – kan tas som en indikation på hur vissa kvinnliga läsare runt år 1900 uppfattade denna typ av litteratur.

    ”Sapphic fathers” är en penetrerande och berikande studie som emellertid nästan helt förbigår litteratur skriven av kvinnliga författare. Detta överraskande val innebär att verk av till exempel Colette eller Liane de Pougy inte lämnar bidrag till analysen. Inte heller belyses verk av Renée Vivien, som förankrade sin entydiga homosexualitet i den antika världen (hon översatte också Sapfo till franska). Även i deras berättelser – i vilka medvetande ställs mot medvetande, värld mot värld – hörs ekon från den ovan nämnda Sophor när hon klagar: ”Männens kärlek är mer fruktansvärd än deras vrede – men jag är mjuk och stark.”

    Annons

    Illustration av George Barbier till Pierre Louÿs ”Bilitis sånger”.

    Bild 1 av 1
    Annons
    X
    Annons
    X