Annons
X
Annons
X

Frieze - hela konstvärlden kommer till London för att festa

Regents park är centrum för ett veckolångt konstparty under Frieze Art Fair. Johan Deurell baxnar inför den ohämmade 90-talsnostalgin.

Konstliv
Southard Reid, Frieze, London 2016.
Southard Reid, Frieze, London 2016. Foto: Linda Nylind / Frieze Art Fair

Två Armanikostymsklädda italienska män i 70-årsåldern, ackompanjerade av två något yngre kvinnor med svallande lejonmanar och röda klänningar, beundrar Düsseldorf-fotografen Andreas Gurskys verk Gucci (1996/2016) i White Cube- galleriets monter. Det enorma fotografiet skildrar en display varor signerad modehuset Gucci: handväskor, klackskor, elgitarrer och motorcykelhjälmar. Den ena mannen, som är häpnadsväckande lik Italiens före detta premiärminister Silvio Berlusconi, blir exalterad och grabbar tag i en galleriassistent. Han vill veta mer. Nu, på en gång.

Vi befinner oss på Frieze Art Fair i Londons Regents Park. I det överdimensionerade, designade partytältet har 119 världsledande gallerier sina montrar. Här samsas konstsamlare, konstnärer och konsthandlare med kritiker, konststudenteter och allmänheten. Förra året kom 100 000 besökare.

Mässan grundades 2003 av konsttidningen Frieze, och är idag en självklarhet i konstvärldens kalendarium. Trots att hyran ligger på 500 pund per kvadratmeter, och de största utrymmena kostar närmare 700 000 kr för fem dagar, råder det ingen brist på gallerier som vill ställa ut. En jury bestämmer vilka gallerier som får plats, vilka som inte får plats och vilka som är tillräckligt ”edgy” för rabatterad hyra.

Annons
X

Sedan ett par år tillbaka pågår också en parallell konstmässa för äldre och modern konst i andra änden av parken, Frieze Masters. Hur många miljoner pund det köps konst för i denna kungliga park är det svårt att sia om, men enligt direktör Victoria Siddall drar Frieze-veckan in mer än 50 miljoner pund till Londons restauranger, butiker och hotell.

Portia Munson, ”Pink Project” 1994/2016. Foto: Frieze Art Fair

När årets mässa går av stapeln ligger pundet på den lägsta nivån mot dollarn på 31 år, 15 % lägre jämfört med innan Storbritannien röstade för utträde ur EU. Bland den internationella dollareliten pratades det t.o.m. om en Brexit-rea på konsten.

Från starten profilerade sig Frieze som någonting annat än ett renodlat försäljningsjippo. Förutom de sedvanliga montrarna erbjuds samtal ledda av diverse s.k. experter, tematiskt curerade delar, ett konstpris, en museifond och ett filmprogram.

Stäng

PERFECT WEEKEND – Nyhetsbrevet från SvD Perfect Guide som håller dig uppdaterad på de senaste samtalsämnena inför helgens middagar.

    Anmäl dig här kundservice.svd.se
    Wolfgang Tillmans framför sin 90-talsvägg på Frieze. Foto: Frieze Art Fair

    Ett av verken som fick störst genomslag i årets upplaga var Portia Munsons Pink Project (1994/2016), som tar formen av ett bord uppdukat med tjejsaker i rosa plast: typ hårborstar, barbiedockor och leksakshästar. Ett instagramvänligt och banalt verk, passande en tid då den feministiska debatten ofta inleds och avslutas med Barbie.

    Att 1990-talet är på modet igen är svårt att undgå. I den nya sektionen ”The Nineties”, som har curerats av Nicolas Trembley, återbesöker vi viktiga utställningar från decenniets konstscener i Köln, London, New York och Paris. Vissa av gallerierna finns kvar, andra inte. Jag fastnar särskilt för Wolfgang Tillmans allra första utställning, som visades 1993 i Köln inne på ett antikvariat ägt av galleristens pappa. Fotografiernas råa kvalitet fångar en alternativ samtid. Typiskt för Tillmans är allt hängt i en icke-hierarkisk variant på den klassiska salongshängningen, där utklippta sidor från brittiska modetidningen i-D blandas med prints från labbet.

    Conrad Shawcross, Monolith (Optic) i Frieze Sculpture Park. Foto: Linda Nylind / Frieze Art Fair

    En annan höjdpunkt är ”Frieze Sculpture Park” där tjugo samtida och moderna skulpturer har placerats ut i Regent Parks vackra trädgårdar för allmänt, och framförallt gratis, beskådande fram till januari nästa år. Här syns Zeng Fanzhi bronsskulptur Untitled (2016) resa sig som ett vindpinat, kalt och maktlöst träd mot himmelen, medan Conrad Shawcross geometriska, sex meter höga skulptur i galvaniserad stål ger ett aggressivt intryck.

    Frieze pågår dock långt utanför parkens rikt utsmyckade gjutjärnstaket. Auktionshusen Christie’s och Sotheby’s håller sina stora samtidskonstauktioner. Flera av stadens hundratals gallerier, såväl internationella bjässar som mindre aktörer långt ut i förorten, anordnar vernissager och fester. Oetablerade konstnärer hyr egna space. Museum bjuder in till diverse events. Skolklasser bussas runt på konstupplevelser. Och Tate Moderns nya turbinhallsinstallation invigs. I år har Philippe Parreno fyllt utrymmet med ljud och videoinstallationen Anywhen, som bygger på idén om flytande varseblivning, tid och rum. Temat är fiskar och hav.

    Frieze är en vecka mer än en specifik plats eller händelse. De största konstupplevelserna sker kanske troligare i Londons museer, gallerier och konstnärsdrivna utrymmen. Som besökare gör du därför klokast i att rikta blicken mot de delarna av tältet som är curerade. Men frågan är: hur många ”talks” och ”kritiska perspektiv” orkar vi med?

    Då är det skönt att gratisalkoholen flödar fritt runt om i staden. Kanske är ändå det bästa med Frieze att hela konstvärlden kommer till London för att festa.

    Annons
    Annons
    X

    Southard Reid, Frieze, London 2016.

    Foto: Linda Nylind / Frieze Art Fair Bild 1 av 4

    Portia Munson, ”Pink Project” 1994/2016.

    Foto: Frieze Art Fair Bild 2 av 4

    Wolfgang Tillmans framför sin 90-talsvägg på Frieze.

    Foto: Frieze Art Fair Bild 3 av 4

    Conrad Shawcross, Monolith (Optic) i Frieze Sculpture Park.

    Foto: Linda Nylind / Frieze Art Fair Bild 4 av 4
    Annons
    X
    Annons
    X