Recension

Until death comesFrida Hyvönen - Until death comes

Under strecket
Publicerad
Annons

Frida Hyvönen brukar jämföras med Laura Nyro. Det är inte helt taget ur luften, men leder ändå fel då låtarnas begränsade harmonik gör en jämförelse med, låt oss säga, Tori Amos eller Antony and The Johnsons minst lika gångbar. Närmast Nyros eklektism kommer hon i den nerviga You never got me right och den 60-talspoppiga Come another night.
Fast det spelar ingen roll; Frida Hyvönen är lika bra vem man än jämför henne med. Här finns en tydlig musikalisk vision och personligt hållna texter som griper tag (vi glömmer New York-hyllningen). Öppningsspåret Drive my friend är bedårande men allra bäst är hon i de stillsamma spåren Straight thin line (att den är riktad till den nyligen avlidna konstnären Agnes Martin ger stilpoäng) och Today, tuesday (med magisk stämsång som av någon anledning minner om Robert Wyatt, ännu mer stilpoäng).
Delvis simpla ackordgångar, en märklig dragning åt tvåtakt och en grådaskig produktion drar ner betyget, men döljer inte att det här är en av de intressantaste och mest lovande debuterna på länge.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons